SEMPTEMBER-MOLL

Det är sällan som vädret lyckas påverka mig så kännbart som det gör nu...Regnet bara öser ner och allt känns moll-tonat...Jag känner mig som om någon skulle ha gjort slut på mina batterier, helt och totalt - och det är bara september!!! Kanske det är övergående - hoppas det! Såhär brukar jag inte känna det! Vill bara krypa upp i favoritstolen när jag kommer hem och tända ljus och göra ingenting...bara filosofera för mig själv en stund...
Har ni någonsin tänkt på när inredningsintresset riktigt tog fart hos er? Jag har väl alltid tyckt om att göra om och pyssla, men jag minns faktiskt precis när jag fick min första riktiga aha-upplevelse när jag bläddrade i en inredningstidning...Det var på BB när jag just fött min första...Det var strålande varm sommar och det kändes kvavt på avdelningen, så jag tog en promenad i sjukhusparken medan pyret sov (han hade goda sovvanor redan då;))... Och så, när jag kommer tillbaka in ligger det ett ensamt exemplar av Hus och Hem (juli, 1989) på ett bord i stora inkomstaulan. Dessutom; en svensk inredningstidning på ett finskt sjukhus! Så jag "stjäl" den och smugglar upp den på mitt rum och börjar bläddra...Och där; i tidningen finns en idé om hur man kunde inreda ett pojkrum! Visserligen för lite äldre barn än min dygnsgamla som låg brevid mig... Men just precis då var det kört! Och så har det hållit på...alla dessa år :)...Och jodå, om nån undrar, jag "stal" faktiskt tidningen på riktigt..."gömd eller glömd" i barnvagnens påse på handtaget...usch då!

Men under årens lopp har ju smaken svängt lite hit och dit...Men jag skulle tro att boken på bilden, "Lantlif" , var startskottet till den inredningsinriktning jag nu har. Inne i boken har jag skrivit att jag fått den till gåva av min väninna 1997...så riktigt ny är stilen inte hos mig...

Det roliga med stil och smak är ju att man kan hålla på att finslipa hur mycket som helst. Det verkligt svåra tycker jag är att få det personligt, sådär genuint personligt. Att man "lånar" idéer lite här och där, det gör väl alla...men när man sedan nångång känner att DETHÄR är bara min egen grej! Då känns det bra! Nästan som om man löpt ett maratonlopp...YESSS!!! (Inte för att jag löpt maraton - men OM jag skulle så skulle det säkert kännas likadant???)



Men idag har all kreativitet och inspiration regnat bort. Gudskelov är det en förnybar energikälla....Det kommer igen! Sure:)!



Tänd ljus och brasor alla ni därute i mörknet...

Efter regn kommer sol...tror jag...

Kram M.

TIMJAN, ROSMARIN OCH SPETSGARDIN

Jodå, det blev både en svamppaj och så det blev över...
Dessa kryddburkar inhandlade jag som hastigast under fredagslunchen, tyckte de var fina och just vad jag behövde till min svamppaj...Att det sedan visade sig innehålla frön och att man i dessa burkar skall odla sina kryddor gick upp för mig först på stugan...Men visst är de vackra? Skam den som ger sig...JAG odlar nu kryddor i september på fönsterbrädet. Med vilken framgång det får jag nog återkomma till...hehe.. (Jag var väl så upprörd fortfarande när jag tog bilden, så den blev lite suddig...*fniss*).
Det blev rårörda lingon istället....
Även här i den rustika stugan har det smugit sig in lite spetsgardiner...
Och så denna: Tyckte den passade här...med 50 km till närmaste butik;)

Sköt om er alla! Kram M.

HÄLSNINGAR FRÅN SKOGEN

Hej alla därute!
Jag höll mitt löfte och rörde inte en pensel (om inte den i ändan på svampkniven räknas;)) på h e l a v e c k o s l u t e t ! Istället har jag strövat omkring i skogen och bara njutit av tystnaden, och doften av fuktig skog och höst. Fyllt lungorna med friskt syre och hjärnan med nonstimuli. Ah, så jag ändå kan tycka att det är underbart! Trots alla älgflugor...

Jag har faktiskt aldrig utvecklat en särdeles stark "kräkfobi", men ändå har jag lite svårt med att koncentrera mig på att hitta svamp när jag samtidigt måste känna efter ifall det skulle kräla någon liten älgfluga på mig. Min strategi var att på alla möjliga och omöjliga sätt försöka göra mig så oälglik som möjligt för att försöka undkomma dessa flugvarelser. Det resulterade i att jag klätt på mig alldeles för mycket, alldeles för ljusa kläder (albinoälgar ÄR sällsynta...) så när jag kände något på ryggen kunde jag inte vara säker på om det var en älgfluga som lyckats krypa in under mina sju lager kläder eller om den KUNDE vara en liten svettdroppe förorsakad av mina sju lager kläder...Till slut gav jag upp och skalade av mig det värsta, och räknade med att min snilleblixt som jag fått på morgonen skulle hålla flugorna på avstånd.
Vadå för snilleblixt undrar ni säkert? Ja, jag kom på att om jag formligen dränker mig i parfym (!) innan jag ger mej iväg ut i skogen så kan väl ingen ta mej för en älg? Gubben min höjde visst lite frågande på sitt ögonbryn och mumlade något om att: "Var det inte ut i SKOGEN du skulle gå...?" Så jägare han är så kan han vara hemskt opraktisk ibland...;)
Vad detta är har jag ingen aning om...Känner väl igen de vanligaste svamparna och några till, men sen blir jag ändå alltid lite osäker när jag står där med svampkniven i högsta hugg. Och eftersom jag faktiskt inte känner något större behov av att förgifta min familj (och inte mig själv heller för den delen), så lämnar jag nog antagligen kvar en massa läckerheter i skogen...
Om jag bara kunde förmedla ljudet av denna lilla porlande bäck med kristallklart vatten...
Här är mitt paradis, mitt andningshål, mitt lilla gömställe...
En skön början på veckan alla!
M.

ÖVERRASKNINGAR och "ÖVERRASKNINGAR"

Snart är det veckoslut = blommor på bordet....för jag har ETT BORD I KÖKET IGEN :) Jag hade kastat lite längtansfulla blickar på ett rejält lantbord som stod längst bord i en antikbutik som jag besökte förra lördagen. Och det blev liksom kvar på näthinnan och hindrade mig från att tänka klart under flere dagar...Och vet ni, ibland förstår gubben mina vinkar direkt;)...inte alltid men nångång...och nu var det en sådan gång! Igår när jag kom hem stod bordet i källaren och väntade på mig...Nu KAN det ju vara så att avsaknaden av ett vettigt bord i köket KAN ha haft en bidragande orsak till att han uppfattade mina ytterst finkänsliga vinkar om Bordet. Ni vet Verkligt Finkänsliga Vinkar - som att mata in kordinaterna till antikbutiken på GPS:n...I stil med det...;)
Det här bordet är allt annat än sirligt och vitt! Det är urrustikt, grovt och har gropar likt små kratrar i bordsytan...Men det har charm! En mustig kontrast till allt det skira och vita. Hmmm...I think I like it! Nu återstår problemet med stolar...Jag får väl skrapa ihop de jag har utspridda runt huset och se hur långt det räcker...
Men det är inte veckoslutets problem, för jag tänker ta paus från allt påtande här hemma och styra nosen på min "lilla röda" mot stugan - min retreat i tillvaron. Efter en ganska stökig vecka på jobbet skall jag bara gå ut i skogen och se om där finns svamp - eller älgflugor. Eller båda...Bada bastu, mysa brasa och äta Occo buco (som i skrivande stund står och puttrar på spisen i köket och sprider en doft som inte är helt fel...). Och inte röra en pensel...kanske ...
Ha det gott alla, njut av september - trots att det regnar...
Stor kram, M.
P.S. Som ni kanske ser är golvet i köket också målat nu...ibland är det fördel av små rum;)

DEN SANNA UPPKOMLINGEN

Jag, och säkert många andra, gillar när det finns en historia bakom de gamla grejer man pryder sitt hem med. Det man fyndar på loppisar eller annanstans - det är ju sällan man får veta något om just den möbeln. Ibland kan man hitta något intressant som börjar kittla ens fantasi, men man VET ändå inte...


Men den här hyllan; den har min pappa snickrat ihop långt innan jag blev född. Den fanns i tamburen i en stuga som min familj bodde i medan det som skulle bli mitt barndomshem byggdes. Då var jag bara en liten glimt i ögonvrån...om ens det... När sen det huset var färdigt degraderades detta hembygge till min pappas snickeriverkstad i källaren. Och där har den varit sen dess. Årtionden!


När sedan min pappa dog och verkstaden tömdes så tog jag hand om denna och ett litet skåp (som väntar på lite upprustning det med;)). Detta var 1989. Alla dessa år har hyllan flyttat med mig, men alltid varit förvisad till en undanskymd plats i någon skrubb eller källare. Men NU har den fått komma upp sig! Och i all sin enkelhet tycker jag att den är vacker!



Här får lillungen hänga sina kläder - nära batteriet så de torkar fort...Jag har faktiskt en liten praktiskt gen som aktiverar sig ibland;).
I övrigt har en av mina motton här i livet sedan länge länge varit just det att det SKA GÅ att kombinera skönhet i hemmet med det praktiska - bara man vill....
Ellen Key, svensk författare och intelektuell sade ju redan för över hundra år sedan:

"Skönheten är ett urbehov

som finns inne i oss alla,

vi måste se skönheten i vardagen,

i detaljen och

i det lilla."

Hon förvekligade sin dröm på sitt "Strand" - och lilla jag gör det på mitt "Holmgård"...:)

Hur låter inte detta:

På Strand förverkligade hon sin vision

om hemmet och om vardagsskönhet - hemmet

som en levande plats,

med konst och blommor,

öppet för ljuset och vännerna.

Men också hemmet som skydd och viloplats med möjlighet till eftertanke.

Det är ju just så jag vill ha det!

(Hon var i övrigt också en intressant kvinna, så före sin tid! Rekommenderar boken "Ett hem för själen" av Ingela Bendt, ett personporträtt om Ellen Key. Citatet ovan från boken.)

Tittut!!! Här är mina nya skor vars enda uppgift är att locka mig ut på långa höst promenader. Så jag inte bara målar och målar...Man behöver få lite syre till sina stackars små hjärnceller...
...Så man orkar ta itu med nästa projekt ;)...Här ser ni var jag skall börja...Med att köpa sopsäckar...Låt det tala för sig *hehe*...
Ha det bra alla!
Kram M.