SHOPPA...

...ja, vid det här laget vet de flesta av er att jag inte gått annat än grundkursen i det här med att shoppa.

Jag är inte alls bra, eller ens speciellt road av den formen av sysselsättning.

Men, som de flesta kvinnor, är jag ändå aningen fåfäng och vill gärna ha en garderob fylld av vackra kläder, badrummets hyllor belamrade med allt möjligt skoj som doftar gott och ser lite smålyxigt ut.

Mitt problem, med att shoppa är att jag klarar av en, högst två butiker sedan blir jag bara så in i vassen uttråkad så jag "ser" inte längre även om det eventuellt skulle finnas något som skulle passa just mig och min stil. Det är som om all denna mängd grejor skulle få mig ur balans, bli okoncentrerad.

Däremot kan jag nog gå omkring och snoka på loppis - isynnerhet om jag inte uttryckligen är på jakt efter något. Finner en viss charm i just överraskningsmomentet ifall man hittar något skoj.

Men när det gäller kläder och skor och väskor och smycken och sådant kvinnligt som jag nog vill ha, så blir jag bara hemskt snabbt irriterad på allt världens blaha-blaha som hänger och dänger där på byglarna.

En massa strunt i så dålig kvalité så det inte finns en chans i världen att det skulle överleva ens till ett loppis. Och visst finns det sådant som faktiskt är kvalité, och det gör mig glad. Tyvärr blir inte min plånbok bara riktigt lika glad alla gånger. 

Så det blir för mig, som för så många andra att försöka hitta den där balansen.

Mellan kvalité och pris.

Men idag var det ändå en riktigt lyckad shoppingrunda, om man ser på det så där som de flesta gör.

Hittade både det ena och andra som jag verkligen behöver - och lite sådant också som bara och enbart kan bortförklaras med att det liksom stod mitt namn på det, och dessutom ropade det lite grann hjärtskärande efter mig när jag försökte lägga det tillbaka!

Att efter denna utmattande, och tålamodsprövande dust bli bjuden på en smarrig middag av någon som placerar ett glas med rött i näven på mig innan jag ens riktigt hunnit landa innanför dörren med mina kassar. 

Det är lite sådant jag blir lycklig och glad över.

När någon förstår.

Mig.

 Att det inte är i avsaknaden av det som tilltalar just mig som problemet ligger utan i det att jag blir så matt av att se allt det som varken jag, och förmodligen ingen annan heller någonsin kommer att köpa - som bara kommer att försvinna bort från vår åsyn, bort från att vara ett lyxproblem för mig till att bli ett 

verkligt problem - för naturen.

Kanske jag bara har lite fel inställning?

Till att shoppa.

Vem vet?