EN FJUTTIG VECKA...



...och så kastar jag loss, och blir semestervimsig. Kommer att sova fyra dygn i ett sträck och 
sakta förvandlas till mitt sommarjag.

Genomgå en sommarmetamorfos.

Så jag längtar!




Hör ni vågskvalpet, känner ni vinden, och solen.

Det är liksom det jag beställt - få se vad som levereras...?


Här, här skall oändligt långa frukostar intas...

...och jag räknar dagarna - en fjuttig vecka bara!

MED RUMPAN BAR...



...så såg "Sven" ut när jag hittade honom. Inte mycket till tuff kaja precis.
Nästan skallig på kroppen och skallen.
De första nätterna sov hen i ett bo av frottéhandduk för att hålla värmen.
Äter gör hen en gång i timmen, ungefär. Och jo, hen meddelar ljudligt när det är dags för käk.



Redan ett par dagar senare satte sig hen upp. Lite vingligt, lite måste hen ta stöd med vingarna, men hen satt. På benen, inte på gumpen.
Blicken har blivit vaken, nyfiken.

Hen äter huvudsakligen kattmat (sådan där rysligt fin av bästa kvalité....;)) men också grynost, köttfärs i små mängder (jo, de undrade vid köttdisken när jag ville köpa 10 g köttfärs...). Melon var gott. Och lax.
Vatten ger vi via en spruta, fast utan nål då - förstås.

Potatis spottar hen ut - också mosad nypotatis. Den var enligt "Sven" ingen höjdare.
Men man kan kanske inte begära att en kaja skall förstå sig på primörer?


På fredagen tog "Sven" sina första steg ute i gröngräset.
Det var spännande...

...så till den grad att hen raka vägen traskade till tryggheten i lillungens händer.



Det säger något om intelligensen hos en kaja, på bara ett par tre dagar har hen präglat sig på oss. 
(bilden är tagen förra fredag, 7.6)
Det är så med kråkfåglar. De är intelligenta.

Någonstans läste jag att en kajas intelligens är på samma nivå som en schimpans, och jag tvivlar inte.

Och ser ni...på några dagar bara har fjäderdräkten vuxit ut och dunen är nästan helt bort.
Det ger hen ett lite ruggigt utseende, och så kommer hen att se ut ännu en tid. 
Lite luggsliten och ynklig.

Men "Svena" "Svenne" "Svenka" - kärt barn har många namn vid det här skedet - är en riktigt 
tuff liten krabat. 

Som för tillfället sover gott i sitt handduksbo inne i kattburen. Inte för att stänga in hen, utan att skydda hen från diverse nyfikna katt- och hund-kontakter när vi inte är i närheten.

Så vårt sommarprojekt är att få en "Sven" flygklar och introducerad till det lokala kaj-gänget här.

Idag greppade han hårt om fingret och lyckades (rätt så) bra hålla balansen.
Det kommer framsteg varje dag.


INGEN SKÖNHET PRECIS...




...men here we go again!

Hen heter Sven.
Hen är en kaja.
Once again är man fostermor.

Ni kanske minns 
Centsu och Kajsa
Så ni vet vad det handlar om...

Det är nämligen så att huset där jag jobbar är en rysligt populärt boplats för kajor.
Någonstans där i mellantaket tiotals meter upp har de sina bon.

Nu och då ramlar någon unge ut ur boet.
Det är ganska naturligt att de gör det och om fågelungen är fem före flygklar brukar föräldrarna nog sköta om sina ungar, och då skall man inte flytta på ungen mer än att flytta upp den på en gren, eller om möjligt, upp tillbaka till boet.

Här är det inte möjligt. Faller en fågelunge ner här så faller den ner på en asfalterad parkeringsplats med mycket trafik, därtill intill en lastbrygga till en butik med trafik mer eller mindre dygnet runt.
Oddsen att klara sig där är 0!

Nu kan man ju tycka att det finns nog av kajor ändå och så är det säkert.
Men jag har väldigt svårt att lämna en fågelunge där för att bli mosad av ett bildäck - förr eller senare.
Att "offra" en fågelunge i skogen till en hungrig räv eller uggla känns faktiskt mer okej än att låta den bli mosad av en bil.

Om man inte vet vad man gör skall man be någon annan ta hand om fågelungen - om man misstänker att den (ens med föräldrarnas hjälp) inte har en chans att klara sig.
Man kan till exempel ringa någon fågelförening och få praktiska råd.

Få se vad den blir av Sven här.
Han är kanske ett par veckor gammal? Han har ännu dun och fjädrarna har precis börjat växa ut.
Visste ni förresten att fågelungars fjädrar växer ut inuti små "sugrör" som sedan fjällar av?
När man hittar en fågelunge, eller tittar in i ett fågelbo just innan de fått sin fjäderskrud, så kan hela fågeln och boet vara fullt av något som liknar fjäll. 
Fågelungar kan se rätt "sjuka" ut just då de blir av med de här "sugrören" för de liksom smulas sönder.
Det är bara helt naturligt.

Det är dem ni ser på bilden som liknar små pinnar som sticker ut ur Sven - därinne finns fjädrarna - i väntan på att få veckla ut sig.

Nästa gång berättar jag hur man tar hand om en liten fågelunge av arten Kaja


NÄR BLEV DET SÅHÄR...




...eller tankar i sommarkvällen.

På 90-talet bodde vi grannar med en svingård.
Till julen köpte vi julskinkan och ett år julsyltan direkt därifrån.
Julskinkan saltade vi själva - och jo, det var den godaste skinka jag någonsin ätit.

Vi talar om lyckliga grisar. Dom med knorr på svansen. Ingen har kuperat svansen på dem för att de inte i stress skall börja tugga på dem. De får medicin när de är sjuka, inte för säkerhets skull. De har halm att rulla runt i. De är som grisar skall (få) vara.

Sådant kött äter jag gärna. Närodlat och rättvist mot djuren.
Men nu är det här kanske inte alldeles rättvist som dem som driver gården.
Det är inte rättvist om man måste "betala" för att få det att gå runt.
Vem av oss skulle betala för att få gå till jobbet i morgon bitti?
På riktigt?

Husmor på gården jobbar också i skolan där mina ungar gått sina första skolår.
Ett år hade hon med sig griskultingar till klassen.
Kött är mycket levande, mycket kännande och mycket gulligt.

Och jo, sådant kött äter jag gärna. Har har alltid gjort det och har inga problem med det.

Nu hörde jag för en tid sedan att svingårdarna måste minska på sin mängd grisar, för slakterierna hinner inte ta emot så mycket som produceras.
Samtidigt fylls hyllorna i butikerna ändå av utländskt griskött - förmodligen av dem utan knorr.

Jag förstår inte.

Glada knorrgrisar går inte åt, men importerat dito utan knorr går?

Ah, pengar!

Naturligtvis - vad dum jag är!

De flesta står nog där i butiken och låter plånboken välja för en.
Mycket mänskligt.

Lyckliga grisar är inte så heta på marknaden. Billiga grisar är.
Lyckliga grisars uppfödare tvingas till att minska på sin produktion tills det blir ohållbart.
Har man som grisuppfödare räknat fel på efterfrågan står man där med ett överskott på nassar som ingen vill slakta - för de får inte köttet sålt vidare i och med att ingen där vid köttdisken 
vill betala lite extra.

Då finns det inte så mycket att göra. Man kan sälja dem vidare. Ingen här köper lyckliga kultingar.
Men i  Polen, bland annat, gör man det. Där, efter en resa på 700 km blir den lyckliga kultingen av med sin knorr - och sin lyckliga tillvaro - för att sluta som ett baconpaket som importeras tillbaka till landet där kultingen föddes.

Hur i hela fridens namn kan det vara så här?

Man kan bara föreställa sig, nej vet ni, det kan man inte, vad som händer på vägen för att det skall vara mer lönsamt att genomföra den här resan på sammanlagt 1400 km fram och tillbaka för att vi skall 
kunna köpa billig bacon.

Jag förstår uppfödarens frustration.
Jag förstår den så väl!

Det är min egen frustration som är svårare att förstå, eller få ordning på.

Jag har alltid gillat kött. Det kommer vi inte ifrån. Gillar det fortfarande.
Men jag har nu en längre tid nu valt bort det på grund av alla galenskaper som finns för att 
till varje pris få priset ner på kött.
Jag vägrar köpa sådant, jag vill inte vara med och understöda ett sådant sätt att tänka.

Min konsumtion, eller icke konsumtion, av kött, betyder föga, jag vet. Men jag vill bara inte längre ha det i min köpvagn. Inte när jag på riktigt inte vet...
Det känns fel mot dessa sega uppfödare som gör sitt bästa, det är absolut inte de som är bovarna i dramat, verkligen inte, men...

När blev det såhär? 

Att vettiga människors, vettiga (och etiska) uppfödning av djur på ett vettigt 
sätt blev så olönsamt att det inte går att leva på det? 

Var gick det snett?

DESSA LJUSA SOMMARNÄTTER...




...Den senaste tiden har jag haft så mycket på jobbet, och annars också, så jag har stupat i säng rysligt tidigt för att vara jag. Ögonlocken har bara blivit toktunga och tankarna bara rusat runt i skallen på en och vägrat lägga sig i någotsånär logiska banor som man skulle kunna ha någon som helst nytta av.

När man försöker fokusera på för mycket på en gång och på för många saker så blir det liksom ofokus 
på allt i stället. Snälla, säg att ni också känner då ibland....*fniss*.

Så bilderna är från senaste gång jag var ut till stugan.
De gör ju inte längtan efter sommarnätter då man orkar hållas vaken mindre precis...



Här, på bilderna är det ännu vår. Fjolårsvassens sista sega strån står ståndaktigt kvar - det som är kvar av dem, vill säga. Det är inte så mycket.
Snart susar det i nya strån.
Jag tröttnar aldrig på det ljudet!


Väntar på att få se hur många ungar skraken har, och ejdrarna, fast när det gäller dem är antalet ungar de får alarmerande lågt, inte bara på "mina" skär utan överallt.

Har svanparet fått tillökning i år?
I fjol fick de två ungar.

Tyvärr hände sedan något, och senare såg jag bara de två vuxna - ensamma - utan dunbollar.
Naturen är tuff ibland.

För mig har naturen blivit den motvikt jag behöver, när det blir lite småtufft för mig att hinna med allt.

Där hittar jag tillbaka till fokus på något vis.
Svårt att riktigt förklara det.



Det är som om naturen får stå för det där orubbliga.
Det rubbas inte av konjunkturer, reagerar inte på lönsamhetskurvor eller sparbehov.
Det påverkas inte. Inte direkt.

Indirekt nog, dålig ekonomi betyder mindre pengar för naturskydd, men invånarna i naturen bryr sig föga. Och det är kanske just det som jag ändå tycker är så befriande med natur.
Den bryr sig föga. Den gör så gott den kan. Kämpar på, men bryr sig inte.

Jag förstår så väl, att många säger sig bli lugna i skogen, i naturen, att det till och med skrivs ut "recept" på skogspromenader för deprimerade människor.

Det är nämligen rätt skönt att sitta där på stranden och märka att hur jag än försöker få havet att förstå kalkyler och kurvor, eller vad man nu försöker förklara för dibadaba, så får man bara till svar ett kluckande:

- Och? Och? Och? i takt med vågorna.

Blåsiga dagar kan det svara:

- Äsch! Äsch! Äsch! 

Och jo, jag längtar till ljusa sommarnätter vid havet för att få höra dessa 
uttömmande svar naturen har att ge.