DET TAR PÅ DET HÄR...

...med att flytta anser familjens självutnämnda drottning och landar med en smått lidande min på ett fårskinn som hamnat på en pall som hamnat på en annan pall som står mitt i ett lindrigt kaos av möbler, lådor och diverse ting som alla skall hitta sin egen plats.

Personligen hittade jag redan min plats. 
Ute vid terassen, alldeles invid jersminen - där sätter jag mig med mitt morgonkaffe.
Idag och framåt.

För det är ju det första man fixar till när man flyttar, ett ställe att parkera sin korgstol på så man kan ta sig en välförtjänt och behövlig kaffepaus nu och då, inte sant?

Och i dag när jag då hade en av dessa viktiga och välbehövliga pauser hörde jag hur det krafsade, och snusade och snörvlade i buskarna...

...och ut kröp en liten igelkott!


Jag bara tycker så om igelkottar!

Hoppas, hoppas den kommer att trivas i min trädgård också i framtiden - och att den håller sig långt borta från trafiken!

Nu i skymningen snodde jag lite av kattens mat och förde ut under rosenbusken i hopp om att 
den rara krabaten är ens aningen mutbar...

En trädgård med en igelkott är en lycklig trädgård!

FLYTTFÅGEL...

...så det räcker och blir över!

Egentligen kommer ni inte att få en endaste vettig tanke ur mig idag.
Bara så ni inte ställer för höga förväntningar på inlägget, så det kan i och för sig vara helt klokt att sluta läsa här...

...men om ni vill veta vad jag sysslat med idag, så kommer här en snabb resumé:

Vaknade vid halv åtta av att det var varmt som i (fyll i själv).
Åskmoln tornade upp sig vid horisonten och luften formligen stod stilla, man kunde skära i den och temperaturen var redan en bra bit över 20...

...packade in en del av flyttdelegationen i bilen och sände en lite bön så där i förbifarten att det inte skulle komma de utlovade skyfallen. Inte idag!

Den bönen blev hörd.
Inget regn, men en åskfylld, klibbig, fuktig väderlek fanns där.

Vid tolvslaget var temperaturen uppe i 28 grader. Och inte en vindpust. Luftfuktigheten - ja den skall vi kanske inte ens tala om.

Nu är det ju så att jag tyckt om att samla på mig diverse gamla möbler. Skåp, soffor, byråer...i gediget trä. 
De väger. 
Mycket!

Sällskapet som inget ont anande ställt upp som hjälp i flytten svettades som om de deltog i finsk mästerskap i bastubad! Vid något skede tyckte jag mig höra lovord om IKEA-möbler som inte 
v ä g e r 
något alls...


Förstår inte alls!!!?

Men nu...*pust-pust*...är de värsta/största/tyngsta tingen förflyttade till en ny adress.
Möbler och flyttlådor är utspridda lite tankspritt här och där och inväntar sin nya placering.

Men nu har jag hittat hem.
Eller som det ena av de hjälpsamma handparen som deltog i flyttningen sa:

- Mamma, är det okej om du inte tar det till en årlig tradition att flytta? Medan svetten rann över ryggen på honom som jag fick in i mitt liv för ganska exakt 23 år sedan.

 Nej, nu blir det inga flytt varken hit eller dit.
Det här känns som om det bara väntat på mig!

Snart delar jag med mig!

Som jag sade - inte en vettig tanke - nu är jag redo för sängen...
....aaaah ljuva möbel!






I STARTGROPARNA...

...och ivrig är jag. Nu.
Det har varit några riktigt välbehövliga veckor av nothing-to-do här på stugan.
Idag var jag och skruvade ner de sista väggfasta föremålen från väggarna inför flytten.
Gick en sväng i stan och stötte på några vänner.
Tog en kaffe på uteserveringen tillsammans med dem.
Tjattrade och skrattade och höll på sådär som man bara gör med vissa av sina vänner.
Ja, ni vet?

Dessa kvinnor är väldigt lik mig. 
Ingenting är speciellt svårt, även om dessa kvinnor minsann fått sin dos av livets avigsida emellanåt.
De har bara valt att ta itu med det jobbiga, och sedan gå vidare.
Inte heller bli och älta sig i det som var.
Starka, modiga, levande, leende kvinnor.
Ingen kommer igenom livet utan törnar.
Det är inte problemen som är problemet, utan det hur vi tacklar dem.
Problemen. 
För de kommer, åt var och en av oss, vid något skede i livet.

Skulle vara så intressant att få höra, ta reda på, vilka "överlevningstrategier" man/ni tar till när livet krisar till sig omkring en?
Vid den här åldern har man väl fått en och annan törn själv, men egentligen tror, nej jag vet, att jag flytit rätt så lätt genom livet. Det har alltid funnits människor omkring mig som stöttat, som sporrat, som också förstått då jag velat dra mig tillbaka - men ändå aldrig försvunnit.
Dem är jag tacksam för.
Riktigt in-i-hjärtat-tacksam!

Nu är min tillvaro rätt så bra.
Det är också läget för de kvinnor jag träffade idag.

Men när man vet, känner till deras historia, då kan man bara beundra hur de rest dig och gått vidare.
Men vad tar man till då livet luggar?


Många av mina vänner, som livet behandlat aningen hårdhänt, har sagt att det har varit trädgården och dess terapeutiska väsen som räddat dem.
Någon har funnit en tröst i det vackra vi har omkring oss.
I det som man lätt kan tycka vara banalt, att ha det vackert i sin omgivning. 
I sin absoluta omgivning, i sitt hem.

Man kan lätt tycka att det är ytligt.
Att pynta och feja och hålla på.
Men jag tror inte det är så!

Jo, om man vill kan man göra det lätt till en ytlig grej, men samtidigt tror jag att vi är många, många som känner en tillfredsställelse utöver det där banala att "shoppa något nytt".
Vi bara mår bättre då vår närmaste omgivning ser ut så som vi vill.
Är det sedan slitet loppischarmigt, eller senaste designstiligt, eller fyller vi våra hem med husdjur, vilsna hamstrar och missförstådda kaniner. Eller böcker om historia, eller politiska artiklar, eller...listan är evig.
Vi vill ha det nära oss, det som skänker oss ro.


För mig, och många andra (främst kvinnor då) är det vardagsskönhet i tingen omkring oss som ger oss en viss ro i själen. Män kanske finner sitt ro i att samla på sig fiskeutrustning, motorcyklar, finansnyheter, joggingskor...you name it. Det finns hur mycket som helst.
Kanaler som ger välkänsla.


Jag tänker ofta på min väninna sedan många år. Hon förlorade sitt enda barn till kampen mot cancer.
Hon kanske mötte det värsta monstret man kan tänka sig. Att förlora sitt barn.
Hon åkte så djupt ner i misströstan som man bara kan göra.
Hon gick ut i vattnet och undrade varför hon skulle vända?

Men hon trodde på det vackra här i livet.
Att livet är just så vackert man väljer att det är.
Och hon kämpade.
Mot sorgen. Mot misströstan.Mot allt.



Idag är hon egenföretagare inom inredning. 
Framgångsrik och stark.
Och hon har en aura omkring sig som ger vardagsskönheten ett alldeles speciellt skimmer.
Det var det som räddade henne.


Därför tror jag att det är viktigt att vi är lyhörda för allt det vackra, fina vi har omkring oss.
Är det sedan något vi själva skapat i trädgården eller inne i våra hem.
Är det sedan något vi ser då vi går ute i naturen, eller upplever på annat sätt.
Det kvittar.


Bara det finns något där i närheten som känns stort, vackert, viktigt för just dig.
Och att ta tillvara på den känslan.

För den kan rädda dig en dag, då livet ger en örfil och man måste hitta tillbaka till det vackra i livet.
För det gör livet.
Man kan inte styra det.



För att jag själv upplevt skymmningsstunder, och sett nära vänner som gått rakt in i mörknet.
Därför vet jag att det är så viktigt att samla på sig det som man 
vet kommer att hjälpa en, föra en tillbaka.
För man kan behöva det.
I livet.


Därför tycker jag aldrig mer att vardagsskönhet är en ytlig grej.
För jag vet att det kan bli en livboj.

Och jag blir så in i hjärtat glad när jag får uppleva, höra, se att det finns en sanning i det.
Skönhet helar.

Att sedan skönhet kan vara olika för oss alla, det är en bisak.
Ta bara reda på vad just din skönhet är.
För den finns inom och omkring oss alla.

Och att idag få möta dessa kvinnor som knäat men som rest sig är jag glad och tacksam för.
För det bevisar att det går.
Ifall man någon gång tvivlat.

Vad gör du? Vad är din ventil? 
Berätta!

I MORSE...

...kände jag att något var annorlunda. 
Det fanns där fast jag inte var riktigt vaken.

På natten hade katten klättrat in genom det vidöppna fönstret, det mot havet, och krupit ihop till en boll i mitt knäveck. Försiktigt flyttar jag lite på mig, utan att störa henne, så jag kommer åt att kika ut genom fönstret. Klockan kan inte vara mycket. Fem?

Havet ligger alldeles, alldeles spegelblankt. Inte det minsta krusning på ytan.
Allt är riktigt tyst.

Lillungen snusar ett stycke ifrån. Här är allt bara ett stycke ifrån, här på stugan. Han andas lugna, drömlösa andetag. Värmen har fått hans pannlugg att lägga sig i fuktiga små lockar strax ovanom ögonbrynen. 

Katten makar på sig, hoppar ner och sträcker ut sig på trasmattan istället.
Befriad från tyngden av välgödd katt sparkar jag av mig täcket.
Den svala tidiga morgonluften som knappt får gardinen att röra sig känns sval.
Inte kall, det är annorlunda.

Kryper ändå ner under täcket och somnar om. 

Några timmar senare vaknar jag av måsskrän, de har hittat fiskrenset som jag satte ut sent i går kväll.
Bra, naturen sköter sig.

 Känner längtan efter morgonkaffe och sträcker mig efter tröjan som blivit min bästa vän här. Hunden gnyr stilla därnere. Hon gör så när hon hör att jag är vaken.
Klättrar ner för den branta trappan från sovloftet och går de några stegen till köket. Dricker ett glas kallt vatten på stående fot och krafsar sömnigt om den pigga hunden. 

Häller upp lite hundmat i skålen, katten lockas också till köket av klirret från matskålar i rostfritt stål.
Kaffet är klart, tröjan har jag slängt på en stol.
Skall bara föra ur kaffekoppen, sen skall jag klä på mig tröjan, tightsen, sockorna.

Går ut i bara linnet.
Det är då jag äntligen fattar vad som är annorlunda!

Det är stiltje, och det är varmt. Det doftar sommarmorgon, inte fuktig, kall skog.

Runt sockerskålen surrar en ivrig fluga.

Det inte bara känns som sommarmorgon, det låter så också.
Med flugsurr och allt!




SOLKASSEN...

...har fått vila.
Vädergudarna har nu bestämt att det skall bli ett rikt svampår i år.
Då måste det regna. 
Det skall inte bli ett soldyrkan år.
För då skulle solen behöva skina. Skina varmt och innerligt.
Och det vill ju inte sig riktigt så nu. I år.

De kommer säkert. De där solgassiga dagarna, men inte i en alldeles överskådlig framtid om man får tro väderleksspågubbarna och -gummorna. 
Bikinin får fortsätta med att dingla övergiven på sin krok i sovrummet.
I väntan.

Istället har jag formligen bosatt mig i denna "fisketröja" i år.
Nu börjar jag förstå ortsborna, de inbitna fiskarna, i mina barndomssomrar på Åland, som aldrig eller sällan övergav sina stickade tröjor.
De gav sig ut till havs tidigt på morgonen, kom tillbaka och rensade sina nät i sjöbodarna.
Det doftade tång och fisk om dem på långt håll där de höll på med brunbrända nävar.
Och så doftade det ull om dem. Fuktigt ull.
Det minns jag nu.

Min fiskelycka kan man knappast kalla strålande.
Skulle familjen vara beroende av det, så skulle vi svultit ihjäl efter ett par dagar härute...
Fisken har minskat. Drastiskt.
Ännu för något år sedan kunde jag ge mig ut med kastspöet och bara meddela familjen att det blir fisk till middag i morgon.
Det kan jag inte numera.
På sin höjd kan jag lova att det blir fisk till mellanmål. Kanske.
Inte mycket att dela på av en ynka abborre...

Men det doftar ändå sommar på ett rätt sätt om 
den där lilla stackaren som fastnade på kroken.
För jag är ju en sådan där riktig söndagsfiskare.
Jag ger mig inte ut i kamp med vågorna, nänää...jag håller mig till i de stilla sommarkvällarna i vikarna.


Men fisketröjan, den avstår jag inte ifrån.
Den har blivit sommarens hetaste trend härute på de här klipporna.
Skön och stor och precis lagom att krypa in i när nordan pressar upp kall havsluft till min semestertillvaro.

Man får bara ta skeden i vacker hand och njuta av det som vädergudarna erbjuder, och inte kämpa emot.
Även om jag inte skulle tacka nej till några heta soltimmar nu och då....