MORBIDA FYND OCH ANNAT FINT...

Vaknar upp framåt åttasnåret och känner mig skönt utvilad trots att jag jobbat på med städning och målning och burit ved och vatten. Eller kanske just därför? 

Stundvis har jag varit nästan lite orolig för att jag känt mig så trött den här våren. Men nu börjar det lätta, känner jag. Kanske det bara var så att en semester var precis det som behövdes - och som kom väldigt lämpligt. Det här behövde jag. Verkligen! 

Först här när jag hinner landa i lugnet riktigt på riktigt, så känner jag hur behövligt det här var. 

När det sista fönstret är målat, fönstertagen skruvade på plats och den sista svängen med dammsugaren är gjord, så tar jag hundarna på en lång sväng längs stranden. Det blåser friskt och mössa, halsduk, vantar och vinterjacka, sockor och ylletröja är ingen överdrift alls. Snarare tvärtom. Byxorna kunde ha varit varmare. Vi går en sväng. Klipper lite björkkvistar, som kanske hinner slå ut små mössöron tills jag är tillbaka på skärtorsdag. Kanske inte? 

Spanar efter örnarna, men idag ser jag dem inte.

Däremot gör jag ett strandfynd till. Av det lite mer morbida slaget. 

Först hittar jag några ryggkotor på strandängen. Och till slut en hjortskalle. Kanske det är det örnarna kalasat på? Säkert är jag lite udda, men jag har alltid tyckt att skallar och ben är fina. Som barn hade jag skelettet av en groda på en hylla i mitt rum. En del av mina kompisar förstod nog inte riktigt hur det nu sen kunde vara fint. Men jag tyckte. Har jag berättat om min snigel? Jaså, det har jag inte…jaså, det vill ni inte höra om heller? Jaha, jaha…;)

Men den här skallen bara  ä r  så fin! Med sina tänder och finafina "sömmar" på skallen. 

Lite längre bort hade en mås fallit offer dör en ond, bråd död. Bara fjädrarna vittnade om vad som hänt.

En massa fjädrar var det. Det var inte länge sedan det "brottet" inträffat. Kanske slutar dunen som värmeisolering i något fågelbo, vem vet? Den enas död, den andras bröd. Så sant.

Här hade järpen nog klarat sig med blotta förskräckelsen, för den har bara blivit av med några fjuttiga fjädrar. Men de får stå för påsk-fjäder-pyntet i år. Vi tackar naturen för dem! 

Och så när naturen bestämde sig för att visa sig från sitt mer mulna och stormiga och regniga sida så kom det sig att jag packade ner hundar och mig själv i bilen och styrde kosan hemåt. 

En renstädad, lite nymålad och påskpyntad stuga får vänta till jag återkommer till påsk. 

På vägen hem kör jag förbi en vik där den här lilla krabaten guppade omkring. En sväng med bilden ut på de sociala medierna och får förslag på att det kan vara en brunand, men då jag berättar att hon (för det är en hon) nog hängde runt med en alldeles vanlig gräsand, så blir svaret att det nog är en färgvariant av gräsand. Inte alldeles ovanligt, men inte så att man skulle råka på dem hela tiden heller.  Och oj, vad jag tycker hon är fin! 

Och i morgon är det min sista semesterdag för denna gång. En vecka går så himla fort! 

Eftersom de, som sagt, hotar med skräpväder och regn och rusk så skall jag nog ta och åka till det stora varuhuset en sväng. Nu när fönstren är nymålade så ser jag ju hur eländiga mina terass-stolar ser ut. Så här är det sedan! Innan man ens hinner blinka så är man inne i en snöbollseffekt bara för att man tog och målade om lite…

Men de nuvarande stolarna och bordet har redan en uttänkt ny plats, där det är okej att se lite  mycket skamfilade ut tills jag hinner olja/måla om dem, vilket år som helst. 

För jag hittade ju på en del (små) nya projekt när jag tassade runt stugknutarna. Och så har vi en (gigantisk) brygga som skall behandlas, en trappa ner till stranden som inte ännu finns men som också skall behandlas och blomlådor som skall byggas och en sovstuga som skall målas inuti och, när var det måntro jag hade prickat in min sommarsemester??? 

Men det är riktigt okej. Har lite svårt att bara, bara vara. Något litet projekt är alltid skoj att ha på lut. 

Och så sista lediga semesterdagen till ära, så skall jag åka och möta lillungen från skolan och så går vi nog ut och äter något smarrigt och så har vi en farmor som fyller 91 år, och skall firas på lördag och vips har den veckan gått. 

Och vad skönt jag ändå haft det! 

VRAKGODS OCH BESÖK I VIKEN...

Här haglar inläggen tätt nu. Kan ha en bidragande orsak att jag inte har så mycket annat att hitta på när

skymningen lagt sig över stugan. Tänder brasa och kokar te. Alla fönster är nu målade innanför. Ute är det minsann lite väl kyligt för att plocka fram pytsar och penslar där. Inte heller vattnet har gått att få kopplat, så bara att välja handkraft och bära in vatten från havet, värma på spisen och skura det viktigaste. När man gör så här så märker man minsann vilken grej rinnande vatten är. För att inte tala om rinnande varmt vatten. Men vardagsmotion blir det ju, det är ju bra. Men vad det tar  t i d. 

Medan varmvattnet kokar upp hinner jag gå en sväng längs stranden, det är såpass kyligt och kall blåst så hundarna måste luras ut en sväng från sin tillvaro där på fårskinnen, där framför brasan. Där kan man väl inte ligga hela dagen? Eller kan man?

Lite surmulna kom de nu med i alla fall. Det föll till och med lite snöflingor, som visserligen smalt undan efter hand som de nådde marken. Och när jag gick där och glodde i marken så hittade jag den här. Årets vrakgods! Jag tror att någon använt den som en tyngd till nät eller något liknande, för det satt fast en repstump och en plastflaska i tyngden. Tycker den på sitt ruffa sätt är fin och fick landa på spiskransen som pynt. 

Just det ja…jag hade ju tänkt städa  u t  lite pynt från den pyttelilla stugan. Och nu släpar jag in annat i ställe. Ja, *host, host*…hur tänkte jag? 

Nja, det finns väl en del grejer här i stugan, både bruksföremål för att inte tala om rent pynt, som gjort sitt, och det är de sakerna som nu åker ut. Med grov hand. 

Men så finns det det där pyntet som jag inte avstår ifrån neverever! Får jag presentera Räven och Björnen. Det där som ungarna släpat hem. Räven var en mycket liten grabbs fynd från en skogspromenad för längelängelänge sedan. Björnen är lite mer bearbetad, lite grovhuggen med inristning och allt. Räven och Björnen. De bor på spiskransen de. Lite farligt lever de nog - om någon oinsatt skulle få för sig att tro att det bara är en käpp och en barkbit och slänga dem i brasan. 

O, hemska tanke!!! 

Kanske jag borde greja någon fot för dem att stå på, så de inte ens i misstag skulle möta ett sådant öde!

Innan det blir dags att börja vara och inreda där ute på terasserna känns det som om dynorna skulle vara aningen överrepresenterade ting lite här och där och där och här. Bara att bita ihop och försöka leva med dynhögarna här inne tills man kan börja sprida ut dem där utomhus. Bär ut lite krukor, även om man inte ännu kan plantera något i dem alls, men då är de inte i vägen. 

Det är då jag ser dem. 

Havsörnarna, lekande där ovanför den marsgrå viken. Flygande hit och dit i lugnt mak. I ett par år har vi ju sett en ensam örn nu och då segla i viken. 

I år var de två. Tänk om? 

Tänk om de skulle häcka här i närheten? Hur fint skulle inte det vara?

SÄGER HEJDÅ TILL MURRIGHET OCH SPINDELNÄT...

Målar över murriga fönsterspröjs, släpper ljuset in genom vita fönsterbågar och förundras över vilken skillnad det gör. 

Det är inte ett sammanträffande att vitt på fönsterbågar och spröjs är det vanligaste. Det är det finaste, det vackraste ljusinsläppet fås nog så här. Inget nytt hjul uppfunnet alltså. Men fint blev det! 

Tanken, som jag hade i tiderna, då bågarna och spröjsen blev målade med olivgrön färg var att 

få stugan (utifrån) så osynlig som möjligt, eller så att den skulle smälta in i naturen. Ytterväggarna är 

gråsvarta som klipporna, foderbräden rödbruna som tallarnas bark och fönstren olivgröna som mossan.

Men det kan faktiskt finnas för mycket murrighet! Till och med enligt mig! 

Så i morgon bitti vaknar jag till en betydligt ljusare och fräschare inramning till havet utanför. 

Skall blåsa ägg för lite påskiga funderingar och eftersom jag är ensam här, frånsett hundarna då, så blir det ägg till frukost och lunch, kanske till och med till middag. 

I morgon skall också de sista fågelholkarna putsas och kollas inför ny säsong på den branschen.

Och så skall det väl bli lite tid över att snoka runt i skogen och känna in våren som faktiskt nog är lite på gång även om allt verkar stå lite på stället nu då det blev kyligt på nytt. Men vi lever ju ändå bara mars. Och hela, hela våren ligger där framför oss. Finns inget bättre. 

Skulle vara vitmålade fönster och bort-städade spindelnät då. 

JAG GICK EN SVÄNG...

med hundarna där i gränslandet mellan vinter och vår, mellan dag och kväll, mellan mörker och ljus,

mellan havsbrus och skogens tystnad.

Och vi njöt en liten enkelnjutning av naturens nyanser på många olika skalor. Färg, temperatur, tid, ljus och ljud. 

I morgon plockar jag fram målarpenseln och så får vi se vad det blir av det. Tills det - sov gott.

Jag gör det definitivt här där nattens mörker är...just mörkt, och nattens tystnad är…just tyst. 

BRYTNINGENS TID, FÖRÄNDRINGENS ÖGONBLICK…

Det är inte speciellt vårigt på min farstukvist. Men eftersom jag har en VINTERsemester som startade precis här för en tid sedan så tänker jag inte alls ännu satsa på det här med vår utan håller envist fast vid vinterpynt. 

Och på något sätt så tycket jag att det är fint som det är. Lite som naturen i sig. 

Som grått gräs och kala grenar och beige åkerstubb och så avskalat som det bara kan vara då det är vår som inte riktigt än tagit fart på riktigt. 

Känner att här passar mina övervintrande pynt in bra. Så de får stanna kvar ännu en stund. 

Gräset är grått, ännu. Och hunden rastlös. Även om det inte ser så ut. Men skenet bedrar, jag lovar.

Hon längtar så ut i skogen och tycker matte är bara tråkig som går omkring och plockar kvistar från rabatterna och dammar av fågelbräden. Slött!

I morse körde jag ner ett lass med grejer till stugan. Sådant som behövs då jag på måndag får styra kosan dit för några tysta sköna dagar med bara hund(ar) och katt och en massa härlig egentid och egentid och egentid och ja, sade jag att jag har en massa egentid? Jaha, jag nämnde det?

Tid och läge att måla spröjsar (om en ilsken axel går med på det) och gå runt och släpa i skog (och skura golv om jag lyckas få vattnet kopplat) och fiska och plugga lite och skriva och värma bastu (om det här med vatten förverkligas) och fota och bara vara själv. I tystnad och stillhet. 

Och det som för många låter tråkigt så man somnar innan man läst meningen till slut, är lycka för mig.

Att Jag Längtar….