DET MÅSTE VARA VÅREN...

…eller åldern, eller stjärnor och månen tillsammans, eller solen eller vad men jag har, har haft redan en tid, en sådan stark lust att städa ut och rensa upp och förenkla och avskala ännu mer. 

Det är nästan så att jag på något plan hade lust att sälja allt jag äger och bara köpa en husbil och dra dit näsan pekar. Någon speciell längtan efter frihet, och lätthet och det där riktigt galet enkla och avskalade.

Fast det skulle ju behöva vara en estetiskt vacker husbil, och det är inte det enklaste att hitta...

Senast jag kände så här var när jag var ung och fri och  inredde mitt första egna lilla boende i en liten stuga på 25 m2 som för en vår, en sommar, och en höst bara var min. I enfärgat och enkelhet. Sedan kom det  sig att det seglade in en man i mitt liv och med honom barn och hus och hus igen och bygga och renovera och boa familj om och om igen och allt det där. Och nu känns det som om jag skulle vara tillbaka där i mitt tonårsjag som ogillade mönster, starka färger och rysch och kunde andas bäst bland enfärgat och naturmaterial i naturfärger. I enkelhet. 

När tiden går, och livet liksom i sig lugnar ner sig när de där "ruuhkavuodet" är förbi så småningom.

Jag vet inte hur jag skulle översätta "ruuhkavuodet"? Som "år av ständigt trafik-kaos"? När man är mitt i allting, barn och hus och karriär och maken/makan som borde uppmärksammas, och egna föräldrar som åldras och svärföräldrarna och…och…och… Man är där innan man hinner nysa en gång, men jag tror att det är viktigt att hinna tänka efter då man kommit ur det. Innan man är inne i nästa fas, vad det nu sen för med sig?

För jag tror här finns en skön fas mitt emellan allting,  då man får vara lite 'tonåring' ingen och inte ha så förfärligt många bollar att jonglera med på en gång, inte för tillfället i alla fall. Inte privat. De man har på jobbet brukar räcka nog...

Och det är kanske det som sker? Man sjunker lite tillbaka i sitt rätt egoistiska jag, och möter det man en gång var? Jag märker det på att jag plötsligt igen tycker att det är helt okej, och helt "legitimt" att sätta mig och läsa, fast mitt på dagen (!), vilket inte alls varit okej (min absolut egna fixa idé...) på många år. Det har alltid funnits tusen saker som borde göras. 

Det kanske det finns nu också? Men de pockar inte fullt lika högljutt på uppmärksamhet. 

Eller så har jag bara blivit lite mer döv med åren? På allt det där som ropar?

*

Längtar som en toka efter nästa veckas semester, då jag får rensa ut i stugan precis med så grov hand som jag bara orkar ta till. Ut kommer att åka en hel del som bara blivit där. Nu känner jag att jag behöver få rensa ut med grov hand NÅGONSTANS och jag börjar där. 

Det måste vara våren som startar upp det här märkliga behovet av nystart? För åldern kan det väl ändå inte vara? Eller? Va?!!! Kan det???

När jag vet att alla mina nära och kära kommer att ha det fint där de är, så kommer jag att njuta som bara den av att göra som Putin och försvinna, vara onåbar och mystiskt försvunnen i flera dagar! 

Att jag räknar ner…..fyra, tre...

Fast å andra sidan. Ni som läser min blogg vet ju var jag lurar och håller till. Och vad jag gör. Dessutom. Så det om det hemlighetsmakeriet. 

Jag tänker städa, städa ut, rensa ut, röja och måla och möta vårVINTERN (som lär vara på kommande). 

Men det måste vara våren som gör det ändå. Att man längtar så efter att rensa upp och damma av.

Jo, det är det ju! VÅREN.

(Och tack Åsa, för ordet att skriva om - jag sparar det ännu en stund. Det var ett mycket bra ord! :))

Ha det gott alla!

DE DÄR LIVETS VÄGSKÄL...

…och hur man hamnar där. Eller inte hamnar, utan hur man går och går och så plötsligt står man där och skall välja. Men också då det inte kommer vägskäl, så ändras stigen man går på. Det är soligt upp på berget och så går man in i en skuggig skog och det är svalt en stund och fuktigt på stigen och lite unket, men så är man plötsligt uppe i solen igen. Och det är varmt och skönt. 

De här tankarna kom jag att tänka på idag när jag var med lillungen på en liten sväng längs stranden för att ladda batterier och få sig någon liten solstråle på näsan, och bara gå. I sina egna tankar. 

Till det här är min yngsta kanske det mest förträffliga sällskap man kan ha. Någonsin! Jag älskar att gå i naturen med honom. Det blir liksom precis rätt mängd ord och egna tankar för att dagen skall bli helt perfekt. Vem man går med i naturen är känsligt som smaken på det finaste vin. Det är de där små, små nyanserna som gör skillnaden. Men grabben och jag, där synkar vi ihop bäst. 

Kanske det är någonstans här jag tycker det är riktigt slött att han åtminstone delvis kommer att flytta hemifrån till hösten om han kommer in på de studier han funderat på, vill säga. 

Behöver nog lite öva på att packa ryggsäcken med bara en termos och bara ett par smörgåsar. 

Idag när vi gick iväg lämnade vi den äldre hunden hemma, för att det skulle ha blivit för ansträngande för honom att gå. Och konvalescenten i stugan, han blev hemma han med. 

Det är inte speciellt otippat att jag då kommer in på tankar om vägskäl i livet. Jag har ju det här med min bror också, han som inte blir bättre. Just nu är han i en skönt stabil fas och ingen vet ju hur länge det består. Men just nu gör det det, och det är alldeles underbart. För oss alla. Nästan lite som ett bonus vi inte vågade räkna med. 

Vi vet ju att det är som med vårisen, hans sjukdom.

Den kan hålla eller så inte, och håller den inte, ja då brister den och då är vi igen ute på ett isflak utan vetskap om hur det kommer att gå. Men just nu håller den, isen, och både jag och brorsan kan andas lite lättare igen. För stunden.

Samtidigt som det är rätt så stabilt i den allra närmaste kretsen så blir det ostabilt lite längre ut i cirklarna.

Hoppar in och hjälper till och känner hur otillräcklig man ändå kan vara när sjukdom drabbar någon hårt. Man kan inget annat än vara. Där, på plats. Och även om man vet att man inget mer kan, och ingen mer ber om, så blir man ledsen, tom och tömd inombords över sin egen litenhet och otillräcklighet.

I vårkvällens sista solstrålar hänger jag upp stugans nytvättade gardiner och tänker på hur många gånger jag hängt upp dessa gardiner under årens lopp. Naturligtvis är det ju inte de samma gardiner, lite har jag bytt under årtionden ändå, men om nu inte årligen, så nästan, har jag tvättat upp gardinerna och hängt dem på tork.

Och det har jag gjort som nyförälskad fru, som nybliven mamma, som jobbande småbarnsmor, som arbetslös, som vuxenstuderande, som nybliven mamma-på-nytt, som freelancer, som, som, som…jobben har varit om inte så många, så varierande och olika. 

Så rollerna har ju blivit en del under åren. 

Bara det att jag läser tillbaka i bloggen några år får mig att inse hur vi ändras, utan att vi ens egentligen 

tänker på att vi blir annorlunda, för ändringarna inom oss är så små, nyanserna så nära varandra. 

Jag går där längs stranden i vårsolen, med ryggsäcken på (sonens) rygg, kameran runt halsen och hunden i koppel och tänker. 

OM jag inte hade börjat blogga. Då hade jag kanske aldrig börjat fota i den utsträckningen jag gör nu. Och om jag inte börjat fota hade jag kanske aldrig börjat se på naturen på det sättet som jag gör idag.

Och om jag inte hade gjort det, så kanske min tonårsson och jag inte alls hade haft dessa underbara stunder och dagar att så innerligt dela med varann. Kanske vi inte alls hade förstått varann? 

Och ibland kan jag bli alldeles hög i tanken av att låta tankarna flyga som en vårvind hit och dit. Stundvis kall, stundvis varm. För så är det ju…något man oroat sig för löser sig och något man inte tänkt skulle komma i ens väg gör det och man behöver ta itu med det. Med åldern märker jag hur jag förhåller annorlunda hela tiden. Det jag förr kunde gå i taket över, rör mig knappt i ryggen nu och saker jag aldrig tänkt skulle beröra mig gör det. 

Förr tror jag aldrig jag hann uppmärksamma en tofsvipa på åkern jag kör förbi till exempel. Om någon frågat mig för ett par år sedan när jag senast sett en tofsvipa så skulle jag glatt ha svarat 1982 då vi hade biologi-excursion i skolan! Och om någon nu skulle fråga mig om vad som är inne inom mode eller inredning så är jag totalt ute och seglar…

Så ändras man. 

Och om jag inte bloggade (eller skrev dagbok, då eller något annat) så hade jag kanske inte alls reagerat, eller ens blivit varse, de värdeförändringar som skett inombords i det som är jag.

För visst har det varit en väg, en förändring, kanske till och med en utveckling, men framför allt en stig som haft sina ljusa och skuggiga partier, sina uppförs- och nedförsbackar. Och val.

Stunder då man stått där inför valet att välja den högra eller vänstra stigen. Den mer upptrampade eller den mer skumma? Den uppenbara eller den andra? 

De här valen tar ju inte slut. Någonsin. Ända till slutet kommer vi att hålla på att välja och välja och välja tills det sitter i halsen på oss och ger och kväljnings-känslor. Eller så har vi bara blivit ena jäklar på att lära oss svälja det mesta och valen blir inte alls så knepiga som vi inbillar oss?

Nästa gång tror jag att jag skall skriva om hur det är att ibland känna sig som en tant - fast på ett bra sätt.

Eller så blir det något om något annat som stundvis tar över mitt ambivalenta intresse för olika saker. 

Kanske jag skriver om….ja, vadå?

Ge mig ett ord, så skall jag skriva om det :)

Ha det gott, gottfolk. Och tänk vad underbart det är att få vara en människa, att ständigt utvecklas och ändras och få vara medveten om det! Hur fint som helst, ju! 

Ha en bra vecka!

Skall jobba på och ge järnet i en vecka för att sedan njuta semester i dagarna……9.

BÄRA PÅ EN LÄNGTAN...

Jag kan inte rå för det. Varje år, varje vår inser jag att det på något plan bara är banalt och  fånigt och att  jag bara upprepar mig själv, år efter år. Men jag gör.

När snön smälter och isen i viken blir tunn får jag en sådan där fånstirrande blick som bara styr mig mot ett endaste håll. Jag vill SÅ ut i naturen. Jag skälver inombords där jag sitter bakom mitt skrivbord dagarna i ända och tjänar mitt arma levebröd. Jag längtar och längtar och längtar varenda sekund jag är någon annanstans än ute i naturen just nu. 

Ibland vet jag inte om jag skall vara glad och tacksam, eller förbanna denna längtan. 

Ibland tänker jag; tänk om det skulle vara totalt ointressant att flyttfåglarna är på gång. Att isen i viken är nästan borta, att kråkorna kivas om sina revir, att gässen samlas i viken. Tänk om jag var totalt omedveten och ointresserad av allt det här. Hur enkelt skulle det inte vara då?

Tänk om jag inte brydde mig ett skvatt om att snödropparna har knoppar bakom bastuknuten. Att syrenens knoppar minsann har svullnat till sedan igår, att katten hittat mössens vintergömma. Tänk om allt det här var mig egalt och ointressant och ovidkommande.

Att det inte skulle röra mig i ryggen att rabarbern skjuter sina röda skott ur jorden, och att myggorna dansade i kvällssolen för första gången idag. Men jag bryr mig, inte för att jag kan - utan för att jag inte kan låta bli. Det är en så naturlig del av mig att följa med vad som händer att om någon skulle be mig låta bli, så skulle det kännas nästan lika galet som om någon bad mig låta bli att andas. 

Längtar till stugan. Om en dryg vecka har jag planerat ta ut lite lediga dagar och då skall jag minsann dra ut till stugan och möta våren där. Lämnar alla tvåbenta kvar att ta hand om varandra och planerar att dra iväg med de fyrbenta till en kall stuga där mitt i skogen invid havet. Där himmeln öppnar sig på vidgavel när vårmörkret intagit scenen. 

Värma bastun i rofylldhet och stillhet, långsamt och aktsamt, så som vårens första bastu skall värmas.

Jag packar ner tvål och en massageborste och känner redan hur min hud kommer att njuta av behandlingen. Och jag vet redan nu hur min själ kommer att slappna av och andas lättare. Hur jag där i den kyliga och mörka men ändå vårligt löftesrika skärgårdsnatten kommer att låta min kropp och min själ suga i sig urkraften av naturen: Av bastuns hetta, av nattens mörker, av vårens friskhet, av skogens tystnad, av havets styrka. Av bergens kraft och av stundens stillhet. 

Allt det skall jag mata min kropp och min själ med. 

Och jag skall mata min tanke med ord. Packar ner böcker att läsa, artiklar att fundera på, linkar att klicka fram, sidor att grubbla över. 

Och jag känner mig märkligt prioriterad. Jag hör till den där generationen människor som fritt kan välja mellan att plocka med sig en gammal bok, där titeln på boken nästan slitits bort men som fortfarande är relevant, en klassiker av rang. Eller att öppna min dator och smurfa runt bland den ena läsbara och framför allt, läs-värdiga,  artikeln till den andra bland en outsinlig mängd text. Jag kan välja. Hur fantastiskt är inte det - egentligen?

Jag kommer att hoppa mellan nyutgivna artiklar om naturskydd, om politik, om ekonomi och mellan 

nätsidor om väder och flyttfåglar och recept till påskmiddagen. Jag längtar efter att få snöa in mig på bloggar om fotografering och inredning och allt det där som gör livet vackert. Leta fram nya naturparker att besöka. Jag vet att så kommer det att bli. Jag hoppar. Som en våryster flugsnappare. 

Men när natten sänker sig, och brasan sprakar på och jag kryper upp i korgstolen där framför brasan, då kommer jag att plocka fram Anne Frank. Senast jag läste hennes dagböcker var för dryga trettio år sedan. Jag tror det är läge att läsa igenom dem igen. Anteckningarna.

De där viktiga.

Jag kryper in min sköna trygghet, som kan säkert te sig rätt tråkig, men som ändå innehåller så mycket fler nyanser än man med första blicken skulle tro.

För att det som för någon annan bara är jämn-grått kan för någon annan vara ett  stort antal olika nyanser av färgblandningen vitt och svart. Helt hur man ser på saken. 

Idag sken solen från en bländande blå himmel. Det har lovats sol och snöstorm om vartannat. Väldigt mars liksom. 

Och jag bär och matar min längtan ut till skärin där allting är lite mera enkelt, lite mer äkta och lite mer långsamt och mindre invecklat på något vis.

Jag bär så gärna på min längtan ännu en stund. När jag vet att jag alldeles snart kan släppa loss den. 

VÅREN ÄR HÄR...

Så är det nu bara. Också i år blir våren tidig och vintern nästan inget att tala om. Inte på våra breddgrader i alla fall.

Igår gick jag runt i trädgården och plockade upp vinterns samlade hundskit. Det var en del, ja.

Det blir så med två hundar som oftast gör, i alla fall, ett litet lass i trädgården under vintermånaderna då husmor, och alla andra inneboende i huset också,  är så där lagom taggade på att dra ut på promenad i arla morgonstund när temperaturen är obekväm, mörkret är obekvämt och tidpunkten på dygnet är obekväm. Jo, så jag är just så där bekväm att jag bara släpper ut mina hundar i trädgården på morgonen. Och det betalar jag för nu när snön smälter.

Just NU tröstar det föga att jag vet att hundskit försvinner från jordens yta på typ tre veckor bara den kommer åt att torka och pulveriseras men ja…innan det då. 

Det här är kanske inte det finaste av vårtecken. Det finns finare! Jo.

När jag stod där och krattade och hade mig så hörde jag svanarna trumpeta på håll. Det må vara + 2 grader och isig vind och inte alls det där solskenet som vissa väderleksrapporter utlovat, men det är ändå lite vår på gång. Jag bara vet det! 

Åkte ner till simstranden och det är ju nog inte riktigt läge för ett dopp än. Men isen knakar och klagar och jag bara älskar det där ljudet. Den hårda vinden sätter isen på prov. Det syns inte på bilden men blåsten var hård, så hård att ögonen tårades på mig. Ni kan tänka er vad den gjorde åt isen som i år inte varit speciellt…mycket. Alls. Något.

Våren liksom hänger där som ett litet löfte, samtidigt som vintern ändå på något vis segar sig kvar. 

Det kanske den har rätt att göra. Vi talar ändå början av mars och nordliga breddgrader. 

För bara ett par år sedan hade vi nästan en meter snö den här tiden. Inte i fjol, då var det som nu.

Bara en löjlig wanna-be-vinter. Med mera vattendropp än snökristaller.

Men även om vintern inte luggat och bitit och varit allmänt ilsken så är det ändå skönt att det vänder.

Det är ljus, det är bara annorlunda på ett sätt som får mig att andas lättare.

*

På söndagskvällen visade sig solen en sväng. Det har varit ovanligt de senaste veckorna.

Det är ju lite så att om vi här upp i norr får ha det milt så har vi det också grått.

Har vi sol så har vi det kallt. Det är någondera. Alltid. 

I år var det milt och solen börjar kännas som en raritet då den behagar visa sig.

Mot kvällskvisten sprack molntäcket upp, för en stund.

Då hade jag redan hunnit gå min långa hundpromenad, skön fast solen vägrade samarbeta.

Vi, hundarna och jag genade lite genom skogen, men plötsligt var diket vi brukade hoppa över utan större problem betydligt bredare och betydligt mer vattenfyllt än innan. Det slutade med att jag klarade hoppet torrskott även om stilpoängen förmodligen nog inte var de högsta om man utdelat sådana.

Båda hundarna blötte däremot ner sig rejält. 

De hade nog inte såååå mycket emot att pluta. Åtminstone inte den ena. Den andra är lite mer en

stadshund och inte så van med översvämmande vårdiken. 

 

Hemma blev det att öppna årets säsong av utebastu. Hur galet skönt är inte det?

Bilden ovan(ovan) är tagen från bastuknuten ner mot havet. Än är viken istäckt och blå i den där 

stunden precis innan ljuset försvinner. Jag bär in mer ved och vatten tillsammans med sonen till bastun.

Sopar ut lite damm som samlats under vintern och känner den där underbara känslan när man inne i sin själ vet att vinterns rygg är bruten.

Vetskapen om det sitter i ljuset, i vinden, i mina göromål, i droppen på plommonträdets gren.

Man bara vet. 

Även om det blir kyligare, även om det blir mulet igen, så vet man.

Vinterns rygg är bruten. 

Kunde jag göra som svanen så skulle jag.

Så stort är det!

ETT MISCHMASCH...

Av allt och inget. Det är min lördag det. Mest inget. Inget som kryper över den där kända nyhetströskeln, men just de där sakerna att göra som får mig att landa på det allra skönaste sättet i veckoslutet. 

Numera är mina sovmorgnar sällan så där riktigt skönt utdragna som jag burkar vara van med. 

En tid då det bara var grabben och jag och hunden och katten så var det liksom ett samlat gäng som inte hade bråttom upp på lördagsmorgonen. Inte alls. Sovmorgon är livskvalitet, så tänker vi alla.

Sedan kom det först en hund till i familjen, brorsans gamla jackrussel-herre som minsann tycker att maten skall serveras i arla morgonstund oberoende om det är tisdag eller lördag. Och envis är han, den gamle hunden. 

Och vem skulle nu bota en envis, gammal terrier som lider av morgonpigghet...

Och så har jag ju konvalescenten som också hör till de som stiger upp innan tuppen ens stavat till kuckelikuu. Kokar gärna sig en kopp kaffe och skramlar, mycket försynt, men dock skramlar i köket på en tid då vi övriga inte har en tanke på att ännu vara mogna att möta en ny dag. 

Och vem skulle nu bota en envis, gammal gubb…karl som lider av morgonpigghet.

Och vid något skede ger man bara upp, och kryper fram ur täckens underbara töcken. Ja.

De övriga åker iväg på sitt och jag börjar packa för en vårvecka på stugan. Filtar, sockor, böcker.

Sådant viktigt. Choklad och en flaska rödvin. 

Bara tanken på att i lugn och ro få koppla ihop de där alla ingredienserna framför en sprakande brasar,

där mitt i skogen på randen till havet. Aaaaah, att jag längtar! 

Går med kameran en sväng till havsviken här intill var jag bor. Än ligger isen i viken. Hör både måsar och gäss och det är plötsligt lite vår i luften trots stormvindar, några plusgrader och grådaskigt väder.

Byter kameran mot ett par hundar och går en längre sväng i skogen. Det är stilla och tyst, vinden ruskar om i granarna och får dem att viska och susa. Jag är ensam i skogen, på skogsvägarna.

De är fortfarande isiga även om snön i skogen smultit bort nästan helt. Stigarna är tampade med en sådan där maskin som gör skidspår och snömolekylerna ligger tätt, tätt ihop klämda och tar god tid på sig att smälta i en skuggig skog.

Skidspår har det inte varit så mycket av den här vintern, inte. Ett par veckoslut kanske, då man kunde

skida här på mina breddgrader. 

Jag hann plocka fram skidorna. De står nu och lutar mot min husknut. Tillsammans med snöskoveln.

Så löjligt vidskeplig är jag att om jag plockar undan dem, så kommer det nog att snöa en meter snö på en vecka - bara för att. Är det någon annan som är lika fånig som jag? Undrar just…

Men i övrigt? En tvätt är tvättad, ett hus städat, ved inburen, hundar rastade, havsvikar kollade, rester från igår uppätna och en skön lördagskvälls-trötthet lägger sig över mina axlar. 

Ibland känner jag mig faktiskt rätt så privilegierad som kan känna mig så tillfreds över en alldeles vanlig dag. Kanske det skvallrar om att jag är en rätt så torr och tråkig person som inte kräver mer action än så för att finna välbehag. Men jag är tusen gånger hellre grå och tråkig och nöjd med min tillvaro, än intressant och färggrann och sådär men obekväm i en vanlig vardagsdag.

För min vardag må vara riktigt galet vanlig, men det är min vardag och jag gillar den faktiskt. I all sin gråhet och vanlighet och allt det där så är jag faktiskt ganska så glad över att det är just så. 

Och vi är nog rätt så många. Som gillar läget som man är i, eller är i alla fall nöjda och tillfreds. Jag tror bara att vi rätt sällan låter omgivningen veta att vi är nöjda. Ofta är det ju de som inte är nöjda som får sin röst hörd. Gnällarna, som alltid hittar något som är åt fanders. Om inte annat så är vädret fel, oberoende vilket vädret än må vara. För hett, för kallt, för torrt, för vått, alltid detta för…

Tänk om vi alla vardags-nöjda skulle börja högljutt berätta om hur bra vi tycker att det ändå är så som det är? Skulle världen bli en lite bättre plats då? För alla som inte orkar, kan eller vill se att det finns en

skönhet och en behaglig stämning i det mesta. Om man bara orkar plocka fram det. 

Och ge vardagen en liten stund där på piedestalen som vanligtvis är reserverat för mer häftiga upplevelser.

Jag skall banne mig bli en ambassadör för vardagens finheter! Jo!