…som ute i skogen.
Inte kokt ägg för den delen heller.
Det är en smakupplevelse som är så kryddad med minnen från barndomen,
att förmodligen förstår ingen annan hur gott det smakar.
Kokta ägg är så mycket mer än kokta ägg därute i skogen.
När jag var barn och ungdom var det mycket traskande i skogen så här
på höstarna som gällde. Det fanns svamp och det fanns bär, och
fanns det inte det, så kunde man bara gå tills man hittade en fin plats för att
ta en kaffepaus.
Då, i synnerhet i tonåren var det väl åtminstone stundvis med ytterst motvilliga
steg jag hängde med. Men jag gjorde det nu ändå - ibland, kanske till och med oftast.
För väl därute i skogen så ändrades motvilligheten till en skön känsla.
För att inte tala om när det äntligen var dags att kasta sig över matsäcken.
Jag var då, och jag är nu, riktigt dålig på att få ner någonting när jag just vaknat.
Det tar galant ett par timmar innan min kropp börjar ropa efter föda,
men då gör det det med besked!
Så, att äntligen få knäcka de där kokta äggen, hugga tänderna i en ostsmörgås
och hälla upp en rykande het kopp kaffe efter att traskat ett par timmar i
skogen. Det var så nära mathimmelriket man kunde komma.
Ja…och den känslan sitter i.
Kokta ägg ätna ute i skogen är rena rama gourmetupplevelsen - om man har minnen.
Numera drar jag rätt så ofta på mig vandringsskorna och slänger ryggsäcken på ryggen
och drar iväg. Ibland är kaffet med, ibland inte.
Söndagsmorgonen lovade gott. Solen sken, och värmde så skönt som den bara kan.
Jag kände att jag behövde komma ut, likaså hunden.
Och så hade vi den där tonåringen…
Från övre våningen hördes sega snarkningar och mina "Godmorgooo-oon"-rop
hade bara svarats med obegripliga grymtningar.
Men skam den som ger sig. Efter långa övertalningar, ännu mera förhandlingar och
till och med något litet hotförsök kröp, nej rann, en mycket motvillig tonåring ur sänghalmens
värme. Eftersom min grabb har samma motvillighet till frukost på direkten som jag har så
blev det inte mycket ätet innan vi hoppade i bilen och åkte i väg.
Oftast styr jag mina skogspromenader till skogar i min närhet.
Men den här gången blev det att besöka Noux nationalpark.
För ett tiotal år sedan rörde jag mig en hel del i området, men sedan har det blivit - vet inte riktigt varför.
För det är en pärla!
Kanske man blir lite hemmablind för det som finns så nära?
Men nu skulle vi, grabben och jag dra ut på en liten sväng.
Hunden och jag aningen mer ivriga än sonen, om vi uttrycker det så...
Men han var med!
I Noux nationalpark finns liksom Finlands natur i ett behändigt litet paket.
Och även om nationalparken är stor nog att man kan tappa bort sig både en och två gånger
så finns där många fina utmärkta stigar att vandra längs med.
Och Noux sväljer en hel del människor märkte vi. Alla parkeringsplatser var sprängfyllda,
och vid startpunkterna blev det nästan lite "trängsel".
Men redan efter några hundra meter grenar stigarna på sig och vips är man ensam.
Bara skog och tystnad och vidunderligt vacker natur!
Efter någon kilometer började det, som väntat kurra oroväckande i magtrakten
hos både mig och sonen. Hunden var visst den enda som käkat ordentligt innan.
När vi kommit upp till den högsta punkten, med utsikt över sjön var det
minsann dags att plocka fram godsakerna från ryggsäcken!
Och ja, de kokta äggen smakade…g u d o m l i g t!
Som alltid!
Sonen fotade ett likadant foto som det ovan och satt och petade på
sin telefon en stund.
- Vad gör du? undrade jag.
- Laddar upp en bild bara. Med texten:
"Var äter du din frukost? Jag äter min här <3 p="">
När ett par smörgåsar (och kokta ägg) och x antal koppar varm kakao
sjunkit ner i tonåringen, så säger han plötsligt:
- Vet du mamma, du borde nog oftare tvinga mig med på sådant här!
Och, åh, så jag kände igen den känslan från min egen ungdom.
När man egentligen var hemskt glad att någon haft energi och envishet nog att släpa
med mig.
Och här satt jag nu trettio+ år senare och upplevde samma som då.
När motviljan och ointresset för något byttes ut till en skön känsla
av att vara just här och nu.
Nu var det sonen som kände så. I sin tur.
Det är ju nu helt vetenskapligt bevisat, som vi som rör oss i naturen nog vetat länge,
att det är nästan magiskt hur gott det gör oss!
Blodtrycket går ner, stressen, om nu inte helt försvinner som genom ett trollslag, så
skjuts den effektivt bort från tankarna för stunden i alla fall.
Det är som om det skulle vara omöjligt att vara någon annanstans än just här och nu
när man stannar upp och blickar ut över skogen som sakta börjar
klä höstkostymen på sig.
När vi efter några timmar börjar närma oss parkeringsplatsen
undrar sonen:
"Är det slut redan? När skall vi gå den där längre rundan?"
Och jag kan inte låta bli att le brett.
Så lät det minsann inte på morgonen förmiddagen när jag försökte övertala honom.
Men jag vet ju hur det är.
Vad några timmar i naturen, lite kaffe, kakao, smörgåsar - och kokta ägg - kan göra med en.
