EN LITEN, LITEN VÄRLD...

…stundvis slår det mig hur liten vår stora värld är, eller hur stor vår lilla

värld är. Beroende lite på varifrån man ser.

I morgon bitti vid femsnåret styr min förstfödda kosan mot Salzburg, som kommer

att vara hans hemadress i alla fall i ett år sådär.

2033 km bort, grovt räknat mellan tummen och pekfingret.

Det är långt, men känns ändå nära.

Han, å sin sida, har sin flickvän 7053 km bort. Det känns långt.

På riktigt långt.

De unga tu skall studera klart på var sitt håll. De har delat köksbord ett år nu, men

nu blir det en liten paus i frukostarna, om man säger så.

Snacka om distansförhållande…vad skall jag klaga som har

min karl på det banala avståndet av…ynka…70 km.

Och en yngre son på ynka 25 m avstånd, 

han som till sommaren flyttat ut i det dryga hundra år 

gamla torpet som stått där under syrenen i ändan av trädgården i, ja just 100 år.

Det är märkligt, och på något vis mäktigt att få dessa perspektiv på både

tid och avstånd serverad framför en.

I min trädgård står som sagt ett litet 100-årigt torp som sett en hel del det med faktiskt.

 Stockar som sett människor födas och dö. 

Förmodligen helt konkret. En vedspis som värmt och fött 

generationer. Det gör mig ödmjuk när jag tänder en brasa där, i spisen.

Jag, precis som generationer före mig. 

Jag gör det inte för att överleva. Inte för matens skull, inte för att stoppa kylan.

Jag gör det för att det är…mysigt. 

Känns nästan lite som ett helgerån. 

Min yngsta flyttar in där i torpet under sommarmånaderna. In där bland väggstockar som

upplevt både det första och andra världskriget. Torpet som byggdes då Finland var en del av Ryssland.

In flyttar han med uppkoppling till nätkompisar i Storbritannien, i Baltikum, 

i Skandinavien, i Australien, i USA. 

Ja all over the world.

I de här perspektiven vi har här på den här lilla jordplätten så känns det 

ju stort. Eller gammalt i alla fall. Men kanske inte så stort ändå?!

I Salzburg snackar vi ju lite längre historia än så…

Vi snackar gränder där Mozart tassat på.

1700-tal. 

Det känns genuint gammalt.

Lite mer gammalt än mitt hundraåriga torp.

Men även om Mozart låter gammalt, så gick även han i tiderna runt i gamla gränder.

I Salzburg har man ändå levt på sedan 15 f.Kr. så ja, det slår ju både 

Mozarts gränder och mitt lilla torp med några årslängder...

Men låt oss återgå till grabbens flickvän, hon som finns i Seoul.

Man räknar med att Koreas historia startat någon gång kring 2333 f.Kr.

Även om det funnit spår av avancerad kultur där redan 8000 år f.Kr.

Och någonstans här känns mitt hundraåriga torp som en tonåring.

Lite som den tonåring den inhyser under några ljusa sommarmånader.

*

När jag sedan tänker vidare. Det känns inte speciellt långt, 2033 km.

Dit grabben min skall slå ner sina bopålar för en tid i alla fall.

Och så ännu vidare…

Krisen i Ukraina kanske känns på något vis ändå långt bort, avlägsen.

Men till Donetsk är det bara 1587 km.

Och det är faktiskt närmare.

*

Det blir lite som ett emotionellt avstånd.

Vad man vill att skall kännas nära, och vad man vill att helst skall vara lite längre bort.

Men vår värld är precis som den är, och alltid har varit.

En liten, liten värld.

Något att tänka på?

HÖSTENS MJUKA NYANSER...

…jag tycker att jag kan se dem. 

Höstens mjuka nyanser. Lite här och där.

Det kryper inpå en lite så där utan att man märker det.

Jag tycker om det, även om jag inte riktigt känner mig klar med sommaren än.

Kanske för att det funnits så mycket annat som i år tagit utrymme.

Det har inte funnits plats för sommaren, så som den brukar vara.

Samtidigt får det mig att känna mig glad. Och tacksam faktiskt.

För när det där glada, lite sorglösa, lyckliga för det mesta faktiskt är en norm i

mitt liv, då är tillvaron väl ändå ruskigt bra, även om kriser kryper till och nära emellanåt?!

Det är alltid det där trygga vanliga som bär då när det behövs.

Lite som en kopp te åt engelsmännen.

Lindrar alla tänkbara kriser.

Men annars då?

Jo jag väntar att mina yogalektioner skall börja igen.

Har lindrigt sagt tappat bort mina yogarutiner, och det vill jag ju inte.

För de gör mig så gott!

Inte har jag varit ute och lunkat på i gränderna, heller.

Ömsom är det för hett och är det inte det så regnar det och

är det inte det så hittar jag på någon annan lämplig orsak.

Rädd för att jag igen får börja från noll med att hitta flytet i att ge sig iväg på 

en löprunda nu och då.

För jag tycker ju så om känslan - efteråt.

Ja just det ja, så har jag då gått och blivit vegetarian. Eller

sådär wannabe, för det slinker ju fortfarande ner både ost och ägg.

Och till och med någon fisk nu och då, mest för att det bara gör 

vardagen så mycket enklare med en tonåring som inte är vegetarian.

Det heter väl typ semi-lacto-ovo-vegetarian eller något annat obegripligt,

så jag brukar hellre säga att jag skippat köttet. Det blir enklare så.

Jag har ju funderat på att skippa köttet jättelänge. Alltså jättejättelänge.

Men sedan har det, skam att erkänna, mest fallit på att jag haft en hel drös med

köttälskare i min familj och i de värsta rusningsåren kändes det bara för komplicerat.

Men nu är läget annorlunda, lillungen 

(som förresten växt förbi mig med rasande fart, så lillunge är väl inte den bästa av 

benämningar men som min yngsta får han leva med det...)

har inte så mycket att invända mot vegetariska alternativ som innan då han

knappast frivilligt rörde en grönsak. 

Mannen som dyker upp till veckosluten, gillar ju nog kött, men 

käkar glatt vegetarisk hos mig.

Kanske det blir ett eget inlägg om varför jag valt så här?

Eller så inte, för nu när jag levt utan kött i snart fyra månader, så känns det 

inte något speciellt alls.

Rätt så naturligt faktiskt.

Främst är det ändå miljöaspekten som fått mig att ta det beslutet.

Och sättet hur man behandlar djur, ja ni vet.

Och det finns tusen och åter tusen åsikter hitåt och ditåt.

Viktigast tror jag är de där besluten man gör på sitt eget plan ändå sker med den

tanken att man kanske med sina ärligt sagt fjuttiga små val faktiskt är med i något

större. Om än med en löjligt liten insats.

Häromveckan, när sommarhettan stekte på som värst bäst skulle jag köpa mig 

något i klädväg som passar att ha på jobbet när termometern dallrade runt 32 grader.

Nå, det vet man ju att jag var olyckligt sent ute när det gällde att hitta sommarkläder.

Men jag hittade ett par nya höstskor åt mig.

Jag som älskar det där konjaksfärgade lädret.

Och jo, just här kommer mitt dilemma:

Läder är ju också djur. Som förmodligen levt sådär.

Jag väljer bort köttet för att jag är övertygad om att det globalt sett är

ohållbart att vi äter så mycket kött som vi gjort gör. Ur miljösynvinkel.

Samtidigt finns det ju de som äter kött. Mycket kött. Och då blir det djurhudar över.

Som det görs läckra skor av. 

Och eftersom man ju inte kan hindra att man äter kött, skulle det ju vara vansinnigt att 

faktiskt inte utnyttja hela djuret. Lite krasst tänkt; skadan är ju redan skedd.

Skulle det finnas skor av älgskinn eller andra vilddjur som fått leva utanför 

den här snedvridna produktionen av djur, så skulle jag kasta mig över dem.

Men det har jag inte hittat…

Men däremot är just de här dojorna tillverkade av vegetabiliskt garvat skinn som inte

innehåller kemikalier, och just då blev valet för mig ganska enkelt.

Som sagt, de små, små valen…

Nu får jag hålla igen, så just det här inlägget inte blir ett inlägg om varför jag

valt som jag valt.

Att det är knepigt att hitta sin egen nivå av vilka val man gör är bara förnamnet.

På finska finns ett uttryck;

Tieto lisää tuskaa

(ungefär; kunskap ökar smärtan)

som säger så bra vad det är frågan om.

Desto mer man sätter sig in i något, desto mer komplicerat och svårt har det en tendens att bli.

Det viktiga är ändå som sagt att lägga ribban på den nivå som känns okej för en själv.

Det värsta man kan göra är att inte lägga någon ribba alls!

Då är man bara en struts, som gömmer huvudet i sanden...

P.s Och dojorna ja:

Dem hittar ni här

NÄR HÖSTEN VÄLLER IN...

…så här snabbt har väl inte årstiderna kastats från den ena till den andra.

Eller känns det bara så?

Ena stunden är det hetaste sommar och nästa stund får man ståpäls bara av att gå ut till komposten.

Fast jag vet inte. Har det verkligen gått så snabbt, eller är det bara jag som går i mina egna

tankar och kanske inte riktigt märker de små ändringarna utan vaknar liksom till först när vattnet vräker

ner över mig och vinden luggar i hårtestarna?

När det gäller bloggandet, så är jag i en märklig brytningspunkt.

Att blogga om allt det där vackra och fina, kanske till och med lite ytliga i vardagen känns 

lite krystat just nu.

Det är ju som det nu är i livet, att svårare frågor kryper inpå och tar utrymme.

Det betyder inte att det som känts viktigt innan skulle försvinna någonstans, 

utan mer att det bara tagit ett steg tillbaka. Förvandlats till något latent som ligger och

väntar där på att tiderna blir annorlunda.

Brorsan blir inte friskare, någonsin, vi vet det nu. Det känns märkligt.

Samtidigt som jag känner, vet, att jag måste skrapa ihop styrka att vara den

starkare av oss, så känner jag mig liten. Stundvis väldigt liten.

 Att till hundra vara den som finns tillhands. Den som är närvarande.

Inte för att jag en sekund skulle tvivla på att ställa upp, det är fullständigt självklart, 

men det blir väldigt emotionellt och omvälvande att sätta sig in i en 

nära anhörigs sjukdom som det inte finns bot för. 

Sådant kryper in under skinnet.

Samtidigt har också andra som korsat min stig under perioder i livet fått

besked om riktigt jobbiga sjukdomar. De med.

Det är cancer. Hos någon lite snällare - om nu cancer någonsin kan kallas snäll?

Nej, det kan det nog inte…

Någon annan har fått beskedet om att det är frågan om veckor…

Någon drabbades av hjärnblödning mitt i sitt aktivaste liv.

Någon orkade inte, och valde en självvald väg bort.

Allt det här sätter dimensioner på min tillvaro just nu. Och det påverkar mig, naturligtvis.

Och mitt bloggande med det.

Kanske beroende på det är jag säkert mer än annars känslig för kriser och elände

ute i världen? 

Det är kanske så man funkar? 

När man inte blir påmind i sin närhet av livets avigsidor, kanske man då har lättare för att blunda att 

de finns någonstans därute. Bland de andra?

Jag följer med kriserna i världen med en nyhittad knuta av oro i mellangärdet.

Jag kan inte ens rå för det. Kanske är det så att när det egna lilla trygga livet blir ruckat så 

får man "på köpet" en förmåga, och vilja, att se lite längre än precis där runt sin egen navel?

Man har väl, tack och lov, blivit så pass gammal att en och annan kris redan passerat, så man vet att 

det här är nu och det går över. Det stormar just nu, men snart blir det stiltje igen.

Efter regn kommer sol - och tvärtom.

Så är det alltid. 

Men just nu har jag lite svårt för att hålla samma "nyans" på bloggandet som innan.

Jag har ju ändå aldrig haft som tanke att skriva om något speciellt ämne, här kommer mitt livs

händelser, nyanser och skeenden ändå alltid att på sitt sätt färglägga inläggen.

Nu är de lite fundersamma och höstigt dämpade. Färgerna.

Det är nu bara så...

ATT SLAPPA...

…det är liksom vår plan. 

Lillungen och jag kunde inte fort nog komma susande ut till stugan igår för att hinna kasta oss 

i havet och njuta av kvällens sista solstrålar.

Det var fredag och sommarhettan hade haft oss i sitt grepp hela veckan.

Aaaah, bara den där känslan när vattnet omsluter en och man blir av med 

den där kvava känslan som lagt sig på huden, i håret, inuti en.

Medan augustinattens mörker kröp närmare och närmare in i varje liten vrå,

satt vi på terassen uppkrupen i var sin stol och myste - och bara slappade.

Så man ändå behöver sådana stunder!

Gräshopporna spelade i gräset omkring, och nerifrån stranden hördes 

ett lojt vågskvalp.

Emellanåt mumlade vi små dåsiga meningar utan större innebörd 

till varandra genom mörkret.

Vi slappar ganska bra ihop, grabben och jag.

I måndag börjar skolan och vardagen dras igång på riktigt igen.

Sedan skall maskineriet stånka på, så där effektivt som det är tänkt.

Och så blir det ju.

Men nu är det alltså slappande som gäller.

*

Nu har det hunnit bli lördagsförmiddag.

Himlen är mulen men det är skönt varmt. Inte för, bara precis lagom.

Har samlat åt mig lite texter att läsa igenom, och även om det är torra faktatexter,

så känns det helt annorlunda att sitta på en klippa och beta sig igenom dem, än

inne i en mer strikt miljö. Det gör skillnad.

Sedan blir det att rulla ut de tvättade trasmattorna i stugan, och så småningom 

börja med bouillabaissen som jag tänkt servera till resten av de bästa när de anländer 

senare i kväll.

När skymningen åter sänker sig över klipporna tänder jag ljus, dukar bordet

och bär ut en skål med rykande soppa. 

Vitlöksdoft blandar sig med doften av tallsåpa från mattorna och röken från bastun som

stilla blir varm här intill.

Så har jag tänkt det. Lite så.

Men först måste jag bara slappa lite, lite till….;)

Kanske ta mig en simtur, kanske det ja!

VATTEN...

…och denna hetta. 

Kommer hem och det första jag gör är att öppna kranen, låta vattnet rinna

tills det blir riktigt kallt, då tappar jag upp ett stort glas och sveper det i mig i

giriga klunkar.

Kallt, fräscht, svalkande, lindrande.

Hoppar i duschen och låter strålarna svalka min varma kropp.

Jag står där och njuter, droppar efter droppar som rullar genom mitt hår,

strilar över axlarna, över ryggen. 

Svalt!

Jag går ut i trädgården och fyller mina zinkkannor till brädden av vatten.

Bär dem genom trädgården, spiller en del och vattnar mina

små odlingar. Häller tiotals liter vatten på mina potatisar, på morötterna.

Jag blir varm, och går in.

Häller upp ett nytt stort glas med vatten.

När jag står där med mitt vattenglas slås jag av en hisnande tanke.

Tänk, sedan jordens begynnelse har det funnit precis lika mycket vatten.

Hela tiden. 

Samma mängd vattendroppar.

Nu som alltid. Alltid som nu.

Min hand stannar upp mitt i rörelsen som för vattenglaset till mina läppar.

Kommer det alltid att vara så? Kommer mina barn och barnbarn verkligen att uppleva detta.

Att vi bara kan öppna kranen och låta vattnet rinna

tills det blir kallt nog att vara lagom för oss?

Tänk om det faktiskt inte är så?

Jag är ingen stor vän av diagram och statistik, men minns att jag vid något skede

stött på en kurva om befolkningsökningen någonstans.

Jo, så här ser den ut:

Och om jag ser på det här och vet att vi inte har en droppe mer vatten

nu än någonsin, så blir jag faktiskt lite konfunderad…

Jag är inte någon haj på matematik, men en sak begriper jag och det är att 

det kommer ju inte att gå ihop…

Hur snabbt det inte kommer att gå ihop är kanske den mer relevanta frågan.

Frågan är inte om, utan när.

2025 har någon räknat ut…

Är det uträknat av någon domedagsprofet eller av någon realist?

Samtidigt som vatten är, för oss här och nu i denna del av världen, 

något alldeles trivialt vardagligt så är det samtidigt den märkligaste vätskan av dem alla!

Det finns knappast en kotte som inte vet den kemiska beteckningen för vatten;

H2O

Den mest kända men samtidigt mycket komplicerade molekylen.

Det finns knappast någon som inte vet att man kan leva veckor utan mat, men bara några 

få dagar utan vatten.

Bara tänk vad denna till synes enkla sammansättning av syre och väte ändå 

står för. Liv. Inget mer, inget mindre.

*

Sitter i min trädgård och njuter av den för oss nordbor så sällan påbjudna hettan.

Lapar i mig vatten som en kaktus i öknen efter regn.

Men efter att lite läst på om det här med vattentillgång dricker jag mina klunkar med

större vördnad än någonsin.

Och i morgon kanske jag inte låter vattnet rinna i kranen

utan jag fyller en karaff på morgonen som jag ställer i kylskåpet för att 

ha något att ta fram då jag kommer hem från jobbet.

Knappast räddar jag någon värld med det, men kanske jag räddar någon droppe

vatten för dem dom behöver det mer än jag.

För man kan ju aldrig veta.

Och för mig är ju kallt vatten precis samma kommer

det från en karaff i kylskåpet eller från kranen som fått forsa fritt.

Jag har ju vetat allt det här, men aldrig riktigt tänk till ändå.

Men om det är dropparna som räknas, så är det skillnad.

Inte för mig, men för mänskligheten.

Kanske döljs något stort i det lilla.

Kanske har våra små val ändå betydelse?

Trots allt?

En liten droppe i havet - som kan göra skillnad.

Tänk om det är så?