ALLA DESSA SOLNEDGÅNGAR...


…jag vet inte, kanske är det bara jag som inbillar mig, eller har det varit alldeles speciellt fina
solnedgångar den här sommaren?

Min semester drar riktigt konkret på sista versen.
I morgon är det meningen att vakna i tid, kamma håret och kanske till och med
lägga på lite läppglans för att åtminstone göra ett litet fåfängt försök att se UT som
om jag skulle vara redo för jobb.

Inombords är jag nog det inte…

Jag skulle inte vara fullt ärlig om jag skulle säga att jag skulle vara så där
härligt utvilad och full av energi.
I'm not!

Tre veckor tog det att packa ner och packa upp brorsans liv och leverne.
(Jo, han hade - har - en hel del…)
Ömsom var vädret kallt, ömsom var det trettio grader där jag stod med huvudet ner
i diverse lådor och påsar och sorterade och slängde och gav bort och packade ner och
packade upp igen något som någon skulle ha och…men till slut är allt som skall
vara kvar på sina platser och jag (och brorsan) kunde pusta ut.
Stundvis var han askgrå i ansiktet och andades tungt, så tungt och jag tänkte att 
nu, just nu ringer jag ambulans, men han bet ihop och vägrade lyssna med det örat.

Så när jag efter långa dagar landade hemma i mitt lilla hem var jag alldeles 
slut, både mentalt och fysiskt. 
Inte att tala om att det skulle ha funnits en vettig tanke i mitt huvud!

När han äntligen var lyckligt installerad i sitt nya hem och hälsotillståndet också verkade
stabilt, så styrde jag kosan ut till stugan.

När jag satt där första kvällen och aftonrodnaden tog över hela himlen och 
det var så vackert och lugnt och stilla, då kände jag att jag sakta, sakta började landa i mig själv.

Även om jag när som helst skulle göra om alltsammans för brorsan, om så skulle behövas,
så kändes fem dagar stugliv väldigt, väldigt välkommet!

Nu skulle jag bara vippa på tårna och peta mig i naveln.

Och jag lyckades nästan med det - mycket på grund av att jag stukade foten under den sista
flyttdagen och följaktligen var så där föga rörlig av mig.
Tömde lagret av pocketböcker i den lokala bybutiken.
Avverkade Dan Brown, Philip Teir (rekommenderar), Kepler, Elisabeth George, 
Sharon Sala och Ahnhem (har lite kvar). 
Mellan varven klinkade jag en ömklig promenad i knutarna runt stugan,
mediterade på klipporna och fixade käk till egen och annans unge.
Värmde bastu.
Glodde på solnedgångar.

Så nej, det blev inte att måla om fönsterspröjsen, inte heller golven. 
Inte blev det av att skura trasmattorna, 
inte heller blev det av att bygga de där stora,  nej gigantiska, blomlådorna som skall vara växtplats för
humle och vildvin som med tiden skall täcka in min pergola (också det ett bygge som tagit nästan
lika lång tid som den där berömda Isaks kyrkan…i och för sig).
Inte heller blev det av att rensa i en massa onödigt tingeltangel som landat i stugan
till följd av någon god tanke som jag haft då någon gång.
Jag hade liksom kvoten full av att packa, om vi säger så!

Jag bara var. 
Så där rakt upp och ner.

Och det var behövligt, skönt och nödvändigt.

Så, nu skall jag då i morgon på jobb.

Inte utvilad precis, men må inte det skall gå ändå!

Nu skall jag ta en dusch så den där stackars kammen har en chans
att ta sig igenom kalufsen i morgon bitti.

Och så skall jag läsa Ahnhem klart.
Sommar, deckare och pyttelite av semester kvar!
Hur prima som helst.
Ju!

Lite så tänker;



P.s Och ja, alla ni som jag planerat umgås med under min semester…vi får ta det
en annan gång. Vänner jag hoppats hinna träffa på stugan, filosofera med över en sommarmiddag
och ett eller flera glas vin, vänner jag lovade besöka och fester jag tackat nej till.
Ni vet, livet är nu bara så ibland…
Ibland behövs man mer på någon annan plats.

PAUS...


…lång eller kort, det återstår att se.

Men just nu är det läge för ett litet uppehåll i upprätthållet av den här lilla bloggen.

Men, jag återkommer.

När tid är!




Tills dess, ha det riktigt gött alla!





URKLIPPT OCH BORTGLÖMT...





…ja, men ni vet! 
Alla de där recept som man rivit ut från diverse tidningar.
Under årens lopp.

Nu när jag gått igenom en hel del som blivit efter min mamma, som
alltså gick bort redan 2007. Men en del av det som hon sparat har av olika
orsaker landat hos min bror.
Och ja, han har bara stuvat undan dem.
Lådorna med recept efter recept.
Endel mer smörkladdiga än andra.

Men nu har de kommit fram i ljuset igen i och med att brorsan skall flytta.
Omtänksam som han är, så tänkte han att jag kanske ville ha recepten.

Men nja, det skulle ta mig en livstid till för att pröva mig igenom alla 
recepten. Visserligen är vi en matglad familj, men sååå matglad.
I don't think so…

Tack men ändå liksom nej tack…

*

Vilket får mig att tänka på mina egna högar av tidningar.
Ja, jag har ju inte ens rivit ut recepten, vilket min mamma ändå gjort, utan
jag har sparat på hela tidningen - så där för säkerhets skull.
*himlar med ögonen*

Nu är det ju tack lov inte veckotidningar det är frågan om utan
mer tidningar som utkommer en gång i månaden.
Och inte ens alla nummer av dem, men ändå.

Så nu har jag tagit som mål att faktiskt gå igenom dem alla med grov hand.
För i ärlighetens namn, söker jag efter ett recept, så inte sjutton kastar jag mig över högen
av tidningar. Nej, jag kollar upp det på nätet, eller i någon av de kokböcker
jag har. De som fått flottfläckar på sidorna - de är de bästa!

Men ja, för att göra det lite enklare för mig i framtiden, så 
kommer jag att lägga till en ny etikett här på Tuvulls sida.

Nämligen RECEPT.

Här skall jag samla de där pärlorna av recept.
Och hur lämpligt är det inte att kunna gå in på sin egna
blogg och hitta dem där….hehehe...

Först ut är något så trivialt som 
ICE TEA:

Löjligt enkelt och fånigt gott när sommaren nu verkar hetta till
när det gäller temperaturer.


Till en karaff behövs:

1 liter vatten
2 msk te (eller 2 påsar)
1/2 dl rårörsocker (och jo, det blir bättre så än med "vanligt")
1/2 dl färskpressad citronsaft

Man kokar upp hälften av vattnet (jag brukar faktiskt dubbla, eller trippla 
satsen beroende på hur många jag har under mitt tak för tillfället)

Tillägg te, och låt det dra någon minut.

Sila 
(om man inte använt tepåsar vill säga, ja, herreje så självklart, men ändå) 
och blanda med socker.
Blanda om så att sockret smälter.
Häll i resten av vattnet och citronsaften.
Och så när det svalnat in i kylen med härligheten.
Gött!

Ibland roar jag mig med att blanda i lite saft eller bär, eller
vad jag råkar nu ha hemma som kunde passa.
Men undrar om jag inte sen också mest uppskattar det enkla,
ursprungliga receptet, men man gör ju hur man vill.


Och nu kan jag då skicka en liten del av ett stycke tidning iväg.
Typ 2956 recept kvar….pust!


Men först ut alltså ICE TEA!




BLIR JUST FNITTRIG...



…ja, ni vet den där känslan när man liksom är så där trött både inom- och
utombords att man känner hur det enda rätta sättet att tackla diverse situationer
är att fnittra hysteriskt.
Jag känner att jag är nästan där nu!

Jag är inte helt på det klara om det är bra eller inte…

I morse när jag vaknade stötte jag på en gigantisk dammråtta.
Den kröp sakta fram under min säng. Kanske den har ett bo där? 
Med ungar?
Den rullade lojt över sovrumsgolvet i vinddraget från en öppen terassdörr.
Den verkade inte riktigt veta vart den skulle.
Kanske ville den kolla om det sen också skulle vara bättre att bosätta sig under byrån?
Eller tänk om det var en ung vuxen dammråtta som söker sig ett nytt eget revir?

Jag fnittrade till där på sängkanten.

Grabben, som stökade med frukost i köket undrade vad jag hade så roligt åt?

- En dammråttas irrfärder.
- Aha, okej…?! svarade han.

Jag vet inte om jag skall bli lite orolig för att sonen inte verkar tycka att det är
det minsta märkligt att hans mamma beter sig så här...


Men idag skiner solen, och det är nästan varmt. Ja, det är ju på de här breddgraderna alltid lite
relativt vad som är varmt och vad som inte är det, det beror liksom lite på.
Vad man jämför med. 
Men jo, idag är det nästan lite sommarkänsla i luften.
Och om jag får önska så hoppas jag att den inte skall spricka, försvinna som en såp-
bubbla i luften. 

Jag borde städa där inne, ni vet dammråttor…
Istället sitter jag och försöker samordna, samkoordinera, samfixa min lilla, men rätt så 
spretiga familj så att alla åtminstone vid något skede skulle hinna, ha möjlighet att 
sammanstråla. Ens lite.

Om jag någonsin tyckte att det var knepigt att få saker och ting att gå ihop så där
tidsmässigt när barnen var små, så tar jag allt jag någonsin yttrat om det tillbaka!
Den verkliga utmaningen är att få alla tidtabeller att gå ihop när barnen inte är små…

För någon dag sedan hade jag ändå nöjet att få min äldre planta att landa hos mig några dagar.
Vi bakade pizzabullar.
I kopiösa mängder. Med kopiösa så menar jag faktiskt det.
Hundratals…

Den arma fattiga studeranden hade fått för sig att han skulle kunna samla ihop en extra slant
genom att sälja dem på en marknad som vi hade här i byn.
Så vi bakade, och bakade och bakade…
Två hushållsassistenter snurrade deg i köket så de nästan ändrade färg från vitt till rött,
och mitt stora matbord förvandlades till en utkavlingsavdelning som fick hela 
möblemanget att försvinna i en mjöldammsdimma.

Men det var det ju värt. 
Alla pizzabullar såldes slut på två timmar.

Och en studerandes sommarekonomi var räddad igen för en stund framåt.
Pizzabullarna ja, de har alltid varit en succé.
Har bakat dem till båtutfärder ut till skärin, till barnkalas, till matsäck på skogsvandringar,
till dagar på simstranden, till mellanmål vid pulkabacken, till skidturerna.
Har sålt av dem på ungarnas basarer.
Och de är i all sin barnsliga enkelhet oslagbara!
(jag lägger ut receptet senare)

Nä, nu skall jag fortsätta med att pussla ihop tidtabeller.
Vem har sagt att sommaren är en loj tid…?

Det var onekligen enklare när man bara meddelade;

- Hörni ungar, idag blir det en dag på stranden. 
Vi tar pizzabullar med som matsäck.

Det här är mycket knepigare - jag behöver en sekreterare!
Tack!




P.s.
Ja, och så skall jag nog ta itu med det där sanitära problemet med dammråttorna - också.

SEMESTERPLANER JA...


…och egentligen borde jag inte alls skriva det här inlägget för 
egentligen är jag alldeles för trött för att göra det.

Men jag skriver ändå.

Som det nu ibland är i livet, så går det inte helt som man planerat.
Själv hade jag planerat en lite så där lagom långtråkig semester med
verklig tid att ta igen mig och rent ut sagt lata mig i ett par veckor innan 
jag skulle låna en väns husbil och dra iväg till Baltikum på en resa dit
näsan pekar.

Det blev ju inte så.

Istället blev det att rycka in som hjälp när min bror skall flytta.
Nu är det så att en stor del av det som varit vårt gemensamma 
barndomshem har av olika orsaker landat hos min bror.
Så egentligen har vi gått igenom en hel del annat också än bara de
fysiska grejerna som packats ner i diverse flyttlådor.
Eftersom min bror inte är helt i form, har det blivit många pauser,
och jobbet har tagit längre tid än jag är van vid. 
Men det har också gett utrymme för barndomsminnen att ploppa upp till ytan.
Många pratstunder över en kopp "paus-kaffe" har varit värda den
extra tid det tagit att packa ner en för oss gemensam barn- och ungdomstid.
Trots att jag ibland känt en tickande semesterklocka ticka...

Vi har så pass stor åldersskillnad att våra minnen, och intryck är
förståeligt nog rätt olika, vilket har gjort kaffepaus diskussionerna intressanta.
Mycket är förvisso lika, för vi är rätt lika till vår läggning, min bror och jag, men
också mycket har kommit fram som vi sett helt olika på i vårt förflutna.
Samma händelser som vi tolkat så olika, upplevt olika beroende på, 
förutom åldersskillnaden också
på de livsval och värderingar vi valt.
I ett avskalat och nerpackat hus blir lätt också tankarna, diskussionerna,
avskalade och nakna och ja, enkla på något vis.

Jag är lillasyster och han storebror, ändå har våra roller
blivit lite omvända nu. Inte minst nu när han är knäad av sjukdom.
Min snälla, starka bror är just nu bara mest snäll och inte alls stark.

Har funderat en hel del på det här att vara den som "tar över" när
orken tryter hos någon som är äldre. Är det sedan
en förälder, ett äldre syskon, som i mitt fall, eller en annan äldre släkting som
på något vis ändå är "högre" på rangskalan när det gäller ålder.
(Ni vet vad jag menar…)

Vilken prövning i social kompetens man ändå utsetts för, från båda hållen.
Om man vill hitta en väg som känns okej för alla iblandade vill säga.


Visst kan man som yngre och "starkare" helt sonika ta över och lämna den
försvagade utanför.
Men är det okej?
Jag tycker inte det...

Men men…även sjukvården verkar vara inne på linjen att det är okej att köra
över de svaga, de sjuka... 
När jag nu varit tillsammans med min bror ett par gånger till läkare under 
de senaste veckorna så har jag lite upplevt att vårdpersonalen talat "över" min 
bror, liksom mer till mig, trots att det inte ju är något fel på hans förstånd…
Han är bara svag av sjukdom.
Det må vara effektivt. Jag må vara den effektiva av oss två just nu.

Men…är det så jag själv vill bli behandlad den dagen det är jag som 
är försvagad och vingklippt…?

Att man börjar se över mig och att jag blir osynlig på något sätt?
Bara för att jag inte orkar hålla riktigt samma tempo som innan?

Jo, just den här flytten har tagit mer tid än mina två senaste flytt tillsammans.
Det har råddat till mina semesterplaner.
Men jag har gjort det frivilligt, och med en respekt till någon 
som alltid varit på min sida när jag bara varit en fånig liten lillasyster.

Som respekterade mig då, ändå.
Nu är det min tur att ge den respekten tillbaka.