…jag vet inte, kanske är det bara jag som inbillar mig, eller har det varit alldeles speciellt fina
solnedgångar den här sommaren?
Min semester drar riktigt konkret på sista versen.
I morgon är det meningen att vakna i tid, kamma håret och kanske till och med
lägga på lite läppglans för att åtminstone göra ett litet fåfängt försök att se UT som
om jag skulle vara redo för jobb.
Inombords är jag nog det inte…
Jag skulle inte vara fullt ärlig om jag skulle säga att jag skulle vara så där
härligt utvilad och full av energi.
I'm not!
Tre veckor tog det att packa ner och packa upp brorsans liv och leverne.
(Jo, han hade - har - en hel del…)
Ömsom var vädret kallt, ömsom var det trettio grader där jag stod med huvudet ner
i diverse lådor och påsar och sorterade och slängde och gav bort och packade ner och
packade upp igen något som någon skulle ha och…men till slut är allt som skall
vara kvar på sina platser och jag (och brorsan) kunde pusta ut.
Stundvis var han askgrå i ansiktet och andades tungt, så tungt och jag tänkte att
nu, just nu ringer jag ambulans, men han bet ihop och vägrade lyssna med det örat.
Så när jag efter långa dagar landade hemma i mitt lilla hem var jag alldeles
slut, både mentalt och fysiskt.
Inte att tala om att det skulle ha funnits en vettig tanke i mitt huvud!
När han äntligen var lyckligt installerad i sitt nya hem och hälsotillståndet också verkade
stabilt, så styrde jag kosan ut till stugan.
När jag satt där första kvällen och aftonrodnaden tog över hela himlen och
det var så vackert och lugnt och stilla, då kände jag att jag sakta, sakta började landa i mig själv.
Även om jag när som helst skulle göra om alltsammans för brorsan, om så skulle behövas,
så kändes fem dagar stugliv väldigt, väldigt välkommet!
Nu skulle jag bara vippa på tårna och peta mig i naveln.
Och jag lyckades nästan med det - mycket på grund av att jag stukade foten under den sista
flyttdagen och följaktligen var så där föga rörlig av mig.
Tömde lagret av pocketböcker i den lokala bybutiken.
Avverkade Dan Brown, Philip Teir (rekommenderar), Kepler, Elisabeth George,
Sharon Sala och Ahnhem (har lite kvar).
Mellan varven klinkade jag en ömklig promenad i knutarna runt stugan,
mediterade på klipporna och fixade käk till egen och annans unge.
Värmde bastu.
Glodde på solnedgångar.
Så nej, det blev inte att måla om fönsterspröjsen, inte heller golven.
Inte blev det av att skura trasmattorna,
inte heller blev det av att bygga de där stora, nej gigantiska, blomlådorna som skall vara växtplats för
humle och vildvin som med tiden skall täcka in min pergola (också det ett bygge som tagit nästan
lika lång tid som den där berömda Isaks kyrkan…i och för sig).
Inte heller blev det av att rensa i en massa onödigt tingeltangel som landat i stugan
till följd av någon god tanke som jag haft då någon gång.
Jag hade liksom kvoten full av att packa, om vi säger så!
Jag bara var.
Så där rakt upp och ner.
Och det var behövligt, skönt och nödvändigt.
Så, nu skall jag då i morgon på jobb.
Inte utvilad precis, men må inte det skall gå ändå!
Nu skall jag ta en dusch så den där stackars kammen har en chans
att ta sig igenom kalufsen i morgon bitti.
Och så skall jag läsa Ahnhem klart.
Sommar, deckare och pyttelite av semester kvar!
Hur prima som helst.
Ju!
Lite så tänker;
P.s Och ja, alla ni som jag planerat umgås med under min semester…vi får ta det
en annan gång. Vänner jag hoppats hinna träffa på stugan, filosofera med över en sommarmiddag
och ett eller flera glas vin, vänner jag lovade besöka och fester jag tackat nej till.
Ni vet, livet är nu bara så ibland…
Ibland behövs man mer på någon annan plats.
