Satt häromkvällen och läste ute så länge det var möjligt innan skymningen tog över.
Kvällen var varm, nästan kvav. Och tyst.
Hörde hur det prasslade i buskarna. Katten väl, tänkte jag. Fast den prasslar inte så värst.
Efter en stund måste jag gå och kolla vad det var, hade redan börjat misstänka vad det kunde vara.
Och visst var det en igelkott. Den blev skrämd av mina steg och kröp ihop.
Tassade in efter lite kattmat och ett fat med vatten. Maten försvann i ett nafs, och nästa gång
jag kikade låg en mycket mätt och däst igelkott och rapade i gräset.
Den hade varit rejält hungrig!
En hel påse (ni vet sådan där med smarrig (?) sås i) slank ner på tio minuter.
Drog mig sakta tillbaka och lämnade den ifred.
Ett sådant fredligt litet kryp en igelkott ändå är.
Därför blir jag så bestört när jag i tidningen läser om utstuderade grymheter som igelkottar
råkat ut för. Någon har med cykel kört över igelkottsungar upprepade gånger!
Någon annan har spraymålat dem med rödfärg! Färgen är orelevant i och för sig, men
hur är man funtad för att få för sig att göra dessa grymheter?
En igelkott har ju inte en chans i världen att löpa undan. Det hjälper inte att dra ihop sig
när någon bara vill vara grym...
Jag kan inte för min värld tänka mig ett mera fredligt och harmlöst djur!
Och jag är hedrad över att min trädgård kan bjuda på en skyddszon, åtminstone för stunden.
Heta somrar kan annars vara besvärliga för igelkottar. Det finns lite insekter
och de kan hamna och vandra långa väger för att hitta föda.
I hettan blir det jobbigt, och det är inte så lätt att hitta vatten heller.
Risken finns att kottarna torkar ut.
Så ställ ut ett fat med vatten om du har en kotte vandrande i din trädgård.
Och fast man inte ser den, eller ens hör den, betyder det inte att där inte kunde finnas en.
Själv har jag med flit lämnat en del av trädgården "åt sitt öde", för att locka
djur till trädgården. Ge dem skydd helt enkelt.
Det blir så mycket mer levande då, lite mer natur.
På tal om natur, har sonen haft till sommaruppgift från skolan att samla och pressa växter.
Nu kan jag inte påstå att han skulle ha varit sådär alldeles till sig över uppgiften,
han är väl sådär som femtonåringar är mest. Intresset ligger någon annanstans än
på linneor, starr och gullvivor.
Men han har samlat utan att knorra det minsta lilla.
Eller som han själv sade; man ser så mycket mer när man letar än man ser när man bara går.
Mmm..det är ju så, ibland måste man stanna upp för att se det där man ser och ändå inte ser.
Uppgiften har varit alldeles lagom.
Några promenader med en korg och växterna var samlade.
I och för sig tror jag inte att det skulle finnas någon maximigräns på hur mycket man
kunde samla, mest begränsning har nog min lilla växtpress satt.
Den sväljer inte så många - och inte så stora växter på en gång...
Man hade också fått fota växterna.
Grabben lyste upp när han såg mig i full fart med kameran.
- Kunde inte du mamma? Du som gillar så att fota?
- Nehe, du grabben, det betet sväljer inte jag!
Dessutom tror jag att det gör riktigt gott att få peta på växterna, riktigt känna på dem.
Det blir liksom lite mer så.
Och att vänta på att de torkar. Klistra upp dem.
Göra ett herbarium.
Visst, jag tror också att det är mer visuellt med en powerpoint-herbarium.
Men...njaaee...där försvinner lite av känslan man får genom att beröra.
Att studera olika små kryp, till det tror jag kameran är bra.
För sällan ser jag heller lika mycket insekter som när jag ger mig ut med kameran i jakt på...just kryp.
Jag kan inte det här med insekter, kan knappt skilja en humla från en fluga, men nu börjar jag ändå märka att vissa insekter som jag kopplar ihop med sensommar börjar dyka upp.
Det kanske inte alls är så, men jag tycker att harkrankar, på redig finlandsvenska harakrankar, ser
man bara så här års. Inte tidigare på sommaren. Eller gör man det?
För mig är den på något vis en nu-börjar-det-lida-mot-höst-insekt.
Men jag vet inte. Kanske jag är helt ute och cyklar?
Insekter är som sagt inte min gebit, men jag gillar att fota dem!
Kanske jag lär mig lite mer på det sättet?
Lite som att samla ett herbarium. Lite.
Idag satt jag första gången ut lite fågelfrön, vilket tacksamt togs emot, och nu sitter jag här i trädgården med en massa kvitter omkring mig.
Än är det för tidig kväll för att spetsa öronen för att höra om igelkotten kommer till sin matskål.
Men kvällen är skön, inte kvalmig längre, men skön.
