MORGONDOPP...

...det är fortfarande friskt, för att inte säga kallt, i havet. 

Eller jag tycker det, jag är alldeles fasligt mesig när det gäller kallt vatten.

Men ett morgondopp, det hör liksom till.

Man vaknar - med besked - och man bär den där fräscha känslan inom sig länge.

(Man kunde också säga att man småhuttrar en god stund, men den förra meningen lät bättre...)

Lillungen brukar vakna framåt lunch så när det gäller honom kan man knappast tala om morgondopp, men det är ju tanken som räknas...inte sant?

Under många år har vi ömsom glidit, ömsom halkat ner i vattnet över snorhala klippor, men nu är vi då med brygga! Här behövs inte mycket till brygga, det är rätt så bråddjupt, mest bara för att komma över de där hala klipporna som får oss att se ut som skadskjutna kråkor när vi skall i vattnet.

Och strunt i stilpoängen, men att ständigt slå upp armbågar och knän, för att inte tala om de antal gånger man landat på aktern med präktiga blåmärken som följd, började kännas aningen ansträngande.

Så här är den nu.

Bryggan, den lilla - men ack så välbehövliga.

Härifrån är det bara att kasta sig ut i Östersjön.

Och så slipper man skära upp fötterna på dessa krabater, havstulpanerna.

Rätt skönt när dagstemperaturen börjar sakta klättra upp mot + 30 grader.


Må gött!

KUNG AV FJÄRDEN...

...kvällen tystnar, det är så mycket skymning som det kan bli denna tid på året.

Solen färgar havet i guld, i rosa, i blått.

Färgerna blir nästan lite overkliga. 

Men lugnet är verkligt. 

Då kommer han, kungen av fjärden ångandes.

Han har burrat upp sig, jag ser honom på långt håll. Han håller bra fart, målinriktad, bestämd.

Ett annat svanpar har vågat sig in på hans revir. 

De jagas med bestämda tag på flykt:

Denna fjärd är inte stor nog för oss två!

Gästerna, eller inkräktarna, hur man vill ta det, tar en lov över vattnet och försvinner bakom en holme.

Kungen vann detta slag. Han stegrar sig i vattnet och flaxar med vingarna i segertecken.

Den här gången var kampen kort - och rätt odramatisk.

I viken har sammandrabbningarna varit mycket mer blodiga än denna gång.

Det har hänt att den svagare fått ge sitt liv. När svanar riktigt slåss är det allvar.

Tur att det ibland räcker med att vara lite kaxig och stor på sig.

Det som precis varit scen för en kamp, tystnar snabbt och lugnet återfinns.

Skraken fortsätter sin fisketur och skäggdoppingarna som befann sig på första parkett simmar lugnt hem till sin vassrugge.

Kungen och jag blickar ut över riket där solens sista strålar färgar allt i märkliga färger.

Natten tar över och de sista nattsuddarna i form av några gäss flyger över vattenytan.

Och jag befinner mig ännu i ett småberusat tillstånd av detta lugn, denna tysthet, detta ljus 

som jag så älskar!

Simpel lycka! 

NÄR SOMMAREN TAR VID...

...vid ett sommarparadis.

Drar mig till skuggan för en stund. Solen gassar och det är underbart varmt.

Inte för varmt - sådant finns inte för mig. 

Men skuggan känns som en svalkande drink. Fräsch.

Och så vi mår! 

Hundar, katter, ungar, kaja, vuxna...vilken fantastiskt midsommar!

Katten min är så där lagom ivrig på att åka bil, men när hon väl är här så finns det inte en nöjdare katt.

Hemma har hon ett revir bestående av tomten att försvara - inte mindre än fyra andra katter vill göra anspråk. Men här är hon ensam drottning. Härskarinnan över hektarvis av skog och strand.

Flugsnapparparet är aningen upprörda över hennes närvaro, men så drottning hos är, så får hon fart om hon visar för mycket intresse för holken i fråga.

Sven...hen växer och verkar trivas som skärikaja hen med. Mycket nytt att upptäcka! 

Hens favoritsyssla är att skutta omkring på bergen och riva och rycka i det mesta. Och myror - det ni! Dem kan man till och med äta. Vilken upptäckt! 

Medan Sven upptäcker världen, som bara en unge kan, under uppsikt av en hund med...om nu inte moderskänslor precis, men någon form av vaktkänsla i alla fall, dåsar vi vuxna där det finns en lämplig plats. Gärna med något läskande inom räckhåll.

Det är ju bara midsommar en gång om året!

Små kajungar kan man ju inte bjuda på annat läskande än ett bad i en liten pöl i en bergskreva.

Det är intressant att se hur allt det där "fågliga" är så inbyggt! Klart det är det...jag vet...men det är underbart att följa med hur det kommer, utvecklas, finns.

För en kaja inleds morgonen med en minutiös putsning av fjäderdräkten.

Det är ju ett måste. Är inte den i skick är det kört, om man är fågel.

Men det tar tid...upp till en halvtimme innan alla fjädrar fått sig en genomgång.

Så är det dags för klorna - de putsas minst lika minutiöst.

Den som tror att kajor är "smutsiga" fåglar har fått något om bakfoten.

Det finns inte en fågel som inte är mån om att det främsta "arbetsverktyget" och "överlevnadsbojen" är i skick. Där börjar dagen. Med det viktigaste!

Vi andra, som fixat tvagandet i en midsommarbastu, kan ta det lugnare och hålla allmänt koll på läge.

Som att det till exempel kommer en ensam svallvåg farandes över viken.

Sådant kommer över nyhetströskeln här...utan vidare!

Sommarens kanske största nyhet - den som drar ner de absolut största rubrikerna liksom, är kanske det att, med hjälp av hjälpsamma - och starka - tvåbenta hästkrafter, är äntligen bryggan i havet! 

Den vi hämtade hit när snön stod upp till knäna...svårt att föreställa sig!

Men nu, nu kan man doppa sig utan risk att slå ihjäl sig på snorhala klippor innan man nått tillräckligt djup för att kasta sig i böljan blå!

TACK alla rara för hjälpen!

Dagens nyhetsrapport från de soliga klipporna slutar här.

VILSE SÅ IN I VASSEN...

...sitter på altan, den som är byggd alldeles invid vattnet.

Sillar och nypotatis har för länge sedan slunkit, än en gång, ned för strupen och en alldeles speciell midsommardagslathet har tagit mig i sitt våld.

Och jag har inte ens kämpat emot.

Just det här drömmer jag om mörka novemberkvällar och slaskiga marsdagar. Och jag är inte sen att ta ut varenda en uns av njutning som jag bara kan.

Medan jag sitter där och ömsom läser, ömsom blundar i solgasset hör jag ett bekant kuttrande bakom vassen. Det är storskrakemamman som försöker hålla koll på sin kull.

Ingen lätt uppgift, när största delen av ungarna smitit in i vassen för att fånga löja.

Och det lyckas de ju...om man kollar noga på skrakungen längst till höger (den suddiga...hahah) så ser man (kanske) att den fångat en och just håller på att svälja den.

När jag (och fåglarna) blir överraskade så här, så försöker jag sitta blickstilla för att inte störa - och då blir bildkvaliteten sisådär...)

Skrakmamman har ändå en riktigt mammig unge i kullen, den simmade hela tiden riktigt nära intill.

Jag såg familjen skrake tidigare på morgonen också, då simmade de med en ryslig fart förbi, med så gott som alla ungarna på snålskjuts på mammans rygg.

Medan ungarna håller på och "leker" i vassen simmar mamman ett stycke ut och får en egen stund då hon dyker och käkar lite, hon också.

Jag fortsätter med att sitta alldeles stilla och knäppa bilder.

Ungarna härjar på hej vilt alldeles vid stranden. 

Men så kallar mamman på dem med sitt kuttrande, och alla - förutom en skyndar till henne.

Det är en faslig fart som de får, fötterna går som små aktersnurror och de där små krypen lyckas till och med framkalla små (mycket små) svallvågor.

Alla andra, utom en, hörsammar mammans lockrop. 

Men vad kan man, om man dyker så hör man ju inte...eller hur?

Eller så kan man kanske skylla på det, då strandvattnet alldeles tydligt lockade med något mycket spännande...

Den lilla simmade, dök, och snurrade runt en stund för att sedan upptäcka att alla andra redan dragit vidare. Och...oj vilken fart det blev då!

Och jag återgick till mitt läsande, och blundade nu och då i den sköna eftermiddagssolen.

Sååååå skönt!

HAV OCH SÅDANT...

...vaknade till en stilla morgon med klarblå himmel och 

några ådor som förmanade på sina ungar nere vid stranden.

Semesterns första morgon och midsommarafton!

Familj och vänner håller på att samlas ihop från olika håll i landet. Det bakas bröd 

och bastas, solas och slappas. Den yngsta, som överraskade genom att dra upp en gädda igår kväll sover än, så där som bara tonåringar kan.

Kajan Sven har växt till sig under sin vecka i stan.

Tog med hen på en promenad, eller promenad och promenad, kunde väl ha blivit 25 m ena vägen, över klipporna. Hen hoppar, skuttar, flaxar, nappar insekter som flyger tillräckligt nära. Ibland lyckas det.

Nu skall jag ta itu med att snurra ihop en silltårta, eller två.

Mitt matbidrag i år till midsommarbuffén.

Ville bara kasta mig in här och önska alla en riktigt skön midsommar, och sommar i övrigt också.

Må gott, ät gott och ha det allmänt gott.

Nu är det sommar!