NÄR SOMMAREN TAR VID...

...vid ett sommarparadis.

Drar mig till skuggan för en stund. Solen gassar och det är underbart varmt.

Inte för varmt - sådant finns inte för mig. 

Men skuggan känns som en svalkande drink. Fräsch.

Och så vi mår! 

Hundar, katter, ungar, kaja, vuxna...vilken fantastiskt midsommar!

Katten min är så där lagom ivrig på att åka bil, men när hon väl är här så finns det inte en nöjdare katt.

Hemma har hon ett revir bestående av tomten att försvara - inte mindre än fyra andra katter vill göra anspråk. Men här är hon ensam drottning. Härskarinnan över hektarvis av skog och strand.

Flugsnapparparet är aningen upprörda över hennes närvaro, men så drottning hos är, så får hon fart om hon visar för mycket intresse för holken i fråga.

Sven...hen växer och verkar trivas som skärikaja hen med. Mycket nytt att upptäcka! 

Hens favoritsyssla är att skutta omkring på bergen och riva och rycka i det mesta. Och myror - det ni! Dem kan man till och med äta. Vilken upptäckt! 

Medan Sven upptäcker världen, som bara en unge kan, under uppsikt av en hund med...om nu inte moderskänslor precis, men någon form av vaktkänsla i alla fall, dåsar vi vuxna där det finns en lämplig plats. Gärna med något läskande inom räckhåll.

Det är ju bara midsommar en gång om året!

Små kajungar kan man ju inte bjuda på annat läskande än ett bad i en liten pöl i en bergskreva.

Det är intressant att se hur allt det där "fågliga" är så inbyggt! Klart det är det...jag vet...men det är underbart att följa med hur det kommer, utvecklas, finns.

För en kaja inleds morgonen med en minutiös putsning av fjäderdräkten.

Det är ju ett måste. Är inte den i skick är det kört, om man är fågel.

Men det tar tid...upp till en halvtimme innan alla fjädrar fått sig en genomgång.

Så är det dags för klorna - de putsas minst lika minutiöst.

Den som tror att kajor är "smutsiga" fåglar har fått något om bakfoten.

Det finns inte en fågel som inte är mån om att det främsta "arbetsverktyget" och "överlevnadsbojen" är i skick. Där börjar dagen. Med det viktigaste!

Vi andra, som fixat tvagandet i en midsommarbastu, kan ta det lugnare och hålla allmänt koll på läge.

Som att det till exempel kommer en ensam svallvåg farandes över viken.

Sådant kommer över nyhetströskeln här...utan vidare!

Sommarens kanske största nyhet - den som drar ner de absolut största rubrikerna liksom, är kanske det att, med hjälp av hjälpsamma - och starka - tvåbenta hästkrafter, är äntligen bryggan i havet! 

Den vi hämtade hit när snön stod upp till knäna...svårt att föreställa sig!

Men nu, nu kan man doppa sig utan risk att slå ihjäl sig på snorhala klippor innan man nått tillräckligt djup för att kasta sig i böljan blå!

TACK alla rara för hjälpen!

Dagens nyhetsrapport från de soliga klipporna slutar här.

VILSE SÅ IN I VASSEN...

...sitter på altan, den som är byggd alldeles invid vattnet.

Sillar och nypotatis har för länge sedan slunkit, än en gång, ned för strupen och en alldeles speciell midsommardagslathet har tagit mig i sitt våld.

Och jag har inte ens kämpat emot.

Just det här drömmer jag om mörka novemberkvällar och slaskiga marsdagar. Och jag är inte sen att ta ut varenda en uns av njutning som jag bara kan.

Medan jag sitter där och ömsom läser, ömsom blundar i solgasset hör jag ett bekant kuttrande bakom vassen. Det är storskrakemamman som försöker hålla koll på sin kull.

Ingen lätt uppgift, när största delen av ungarna smitit in i vassen för att fånga löja.

Och det lyckas de ju...om man kollar noga på skrakungen längst till höger (den suddiga...hahah) så ser man (kanske) att den fångat en och just håller på att svälja den.

När jag (och fåglarna) blir överraskade så här, så försöker jag sitta blickstilla för att inte störa - och då blir bildkvaliteten sisådär...)

Skrakmamman har ändå en riktigt mammig unge i kullen, den simmade hela tiden riktigt nära intill.

Jag såg familjen skrake tidigare på morgonen också, då simmade de med en ryslig fart förbi, med så gott som alla ungarna på snålskjuts på mammans rygg.

Medan ungarna håller på och "leker" i vassen simmar mamman ett stycke ut och får en egen stund då hon dyker och käkar lite, hon också.

Jag fortsätter med att sitta alldeles stilla och knäppa bilder.

Ungarna härjar på hej vilt alldeles vid stranden. 

Men så kallar mamman på dem med sitt kuttrande, och alla - förutom en skyndar till henne.

Det är en faslig fart som de får, fötterna går som små aktersnurror och de där små krypen lyckas till och med framkalla små (mycket små) svallvågor.

Alla andra, utom en, hörsammar mammans lockrop. 

Men vad kan man, om man dyker så hör man ju inte...eller hur?

Eller så kan man kanske skylla på det, då strandvattnet alldeles tydligt lockade med något mycket spännande...

Den lilla simmade, dök, och snurrade runt en stund för att sedan upptäcka att alla andra redan dragit vidare. Och...oj vilken fart det blev då!

Och jag återgick till mitt läsande, och blundade nu och då i den sköna eftermiddagssolen.

Sååååå skönt!

HAV OCH SÅDANT...

...vaknade till en stilla morgon med klarblå himmel och 

några ådor som förmanade på sina ungar nere vid stranden.

Semesterns första morgon och midsommarafton!

Familj och vänner håller på att samlas ihop från olika håll i landet. Det bakas bröd 

och bastas, solas och slappas. Den yngsta, som överraskade genom att dra upp en gädda igår kväll sover än, så där som bara tonåringar kan.

Kajan Sven har växt till sig under sin vecka i stan.

Tog med hen på en promenad, eller promenad och promenad, kunde väl ha blivit 25 m ena vägen, över klipporna. Hen hoppar, skuttar, flaxar, nappar insekter som flyger tillräckligt nära. Ibland lyckas det.

Nu skall jag ta itu med att snurra ihop en silltårta, eller två.

Mitt matbidrag i år till midsommarbuffén.

Ville bara kasta mig in här och önska alla en riktigt skön midsommar, och sommar i övrigt också.

Må gott, ät gott och ha det allmänt gott.

Nu är det sommar!

ROSA OCH RÖTT...

...just nu i trädgården. 

Helt okej för mig. Det liksom passar mig riktigt bra.

Man blir lite glad när man hittar i sin "nya" trädgård växter som man själv också skulle ha planterat. Då känns det direkt "hemma" på något vis. Sommar på "rätt" sätt - utan att man ansträngt sig det minsta.

Ganska skönt faktiskt!

Däremot, finsk (för)sommar är som känt en rätt så ombytlig figur.

På fredag kväll var det riktigt ruskigt och det var brasa som gällde...vars värme gjorde att jag var synnerligen osällskaplig och somnade i en famn som kanske hade förväntat sig lite sällskaplighet - vad vet jag? I går var det då sommar igen, med sol och gräsdoft och äta ute och skön vind.

Humlor som surrade i syrenen och en och annan fjäril (som vägrade posera det minsta lilla).

Läste någonstans att fjärilar inte nödvändigtvis alls får nog av nektar därute i naturen, och till och mad jag kan tycka att det faktiskt fanns mera fjärilar innan. Nu har jag ju flyttat på mig de senaste åren, vilket gör att biotoperna jag placerat mina bopålar i har varierat, så någon egentlig statistik har jag inte att komma med, men jo, jag tycker de har minskat.

Även om min trädgård går i tjusiga rosa och rött, som tilltalar mig, så vet jag inte om den lika mycket tilltalar fjärilar. Det är lite för välstädat kanske för deras smak? Lite för lite sådant blommande som fjärilar gillar. Och lite lika ser grannarnas trädgårdar ut. Dikeskanterna är välklippta och putsade.

Så då får man ta till lite knep. För att locka fjärilar.

Själv har jag tagit en liten glasburk och blandat honung,vatten, lite råsocker och aningen hallonsaft. Den sista för att få lite färg på det hela. Fjärilar tilltalas ju av färg också.

Placera gärna din fjärilsrestaurang nära blommor som fjärilar annars också gillar. Min hänger intill några prydnadstobak och lite annat smått å gott.

Fjärilar gillar ju lite "enklare" blommor vars nektar är lätt att komma åt.

Många förädlade blommor som kan se riktigt smaskiga ut i våra ögon kan vara för besvärliga för till och med fjärilens låååånga tunga.

Och främst kanske för att de långt förädlade blommorna inte längre doftar, 

som förfädrarna en gång gjorde.

Sedan finns det ju fler knep att ta till om man vill hjälpa fjärilar.

Det finns en hel del olika fjärilsholkar att köpa, och den händiga kan ju peta ihop en själv.

De här är för övervintring, så det är inte så bråttom ännu att få dem utplacerade.

Det kan vara idé att placera dem i närheten av växter som fjärilar gillar. I botten av holken kan man lägga lite bark och kanske lite torrt gräs/strö. Bark är ändå bäst, för fjärilar brukar klämma in sig bakom någon lös barkbit, eller ett lös bräde, eller annat skrymsle.

Det är just kanske avsaknaden av lite dåligt fastsatta bräden och otäta hus som gör att fjärilarna behöver lite hjälp med övervintringsplatser.

Om det inte finns naturliga övervintringsplatser så skadar det ju inte att hjälpa till lite.

Endel fjärilar övervintrar som vuxna individer, andra som larver.

Om fjärilarna verkligen fattar att jag satt upp ett vinterhotell åt dem - återstår att se.

Och sedan - sist men inte minst:

Sven - årets kaja:

Snudd på att hen blivit riktigt salongsfähig.

Fjädrarna har vuxit ut, och även om hen sitter bekvämt här på min salongsmatta, så vandrar hen runt, sträcker på benen, flaxar med vingarna och är ungefär dubbelt så stor som när hen skrev in sig hos oss för snart två veckor sedan. 

Nu kommer Sven att vara bortrest i fyra dagar, lillungen kommer att vara fyra dagar hos sin pappa - och Sven följer naturligtvis med. Sven behöver fortfarande mat varannan timme så det funkar inte riktigt om jag är på jobb hela dagarna.

Fast det är ju inte så många dagar till innan jag kan leka friherrinna och baronessa i fyra veckor.

Efter fyra dagar, till midsommaren, sammanstrålar vi alla två- och fyrbenta, ja och vingförsedda då, för att klämma i oss sill och nypotatis, jordgubbar och allt-det-där-som-hör-midsommar-till.

Och vet ni vad - enligt den senaste väderleksrapporten skall det ombytliga (för)sommarvädret slå på stora trumman och bjuda på både sol och värme.

Det ni!

SKRIKHALSAR...

...och skönheten i dem.

Under våren har jag haft ett projekt på gång. Att fota de där alldeles vanliga djuren och fåglarna som rör sig runt ens egna husknutar.

Och det har öppnat ögonen på mig, fått mig att se det vackra i det där man hela tiden ser.

Senast jag var ute med kameran fokuserade jag på måsar.

Ni vet de där skränande eländiga otygen som finns typ överallt och som i värsta fall snor din glass innan  du ens hunnit så mycket som ta den första lilla glass-slick.

De är fenomenala. Egentligen.

Man varken ser eller hör dem någonstans.

Man går ner till stranden för att rensa sin fiska. 

Och så är de där. På tio sekunder. Från ingenstans.

På tio sekunder till har de tillkallat alla andra måsar inom skränhåll.

Det är nästan magiskt!

Och varför gör de så? Varför håller de där första inte bara käft och få så mycket mer 

att dela på per mås?

Nej, så funkar det inte.

Måsarna måste vara de mest demokratiska fåglar som finns?

Och när man riktigt, riktigt ser på dem, så är de otroligt fina - vackra - fåglar!

De kämpar om födan som alla andra, men är ändå beredda att dela med sig av det (lilla) som finns när jag rensar min ynka fiskfångst.

På något sätt får det mig att se på måsar med andra ögon än tidigare.

Det är kanske därför vi människor ofta upplever dem så jobbiga, för att de är så många på noll tid. Och de håller ihop. 

Kanske vi människor borde lära oss något av det? Att det inte alltid är det bästa att vara egoist och bara tänka på sig själv. Någon dag kanske man själv behöver hjälp. Att någon skulle ställa upp för en.

Ibland kan det kännas som om vi människor håller på att förlora den konsten.

Men inte heller en mås har det lätt alla gånger.

Man må tänka att en mås är en rövare.

Men det finns de som rövar måsungar...

Och en måsmamma är minst lika desperat som vilken mamma som helst!

Naturen är hård.

Vacker, men hård.

Jag  slänger ut fiskrenset i vattnet och inväntar skådespelet.

Genom en kameralins blir det där vardagliga som jag upplevt åtskilliga gånger under min livstid till en dans vars skönhet jag egentligen aldrig sett.

Att en fågel kan vara så bekväm i så vitt skilda element som 

vatten...

och 

...luft

När den personliga fokuseringen är på topp...

...men där det ändå finns utrymme att dela det hela med någon annan.

För att man inte håller tyst, utan meddelar högljutt om något av intresse uppenbarar sig.

Inte bara för sin egen vinning skull.

I mina ögon har dessa skrikhalsar, som vi ibland så föraktar, en liten poäng faktiskt.

Ensam är inte alltid så himla stark. Och ibland kan det hända att det finns andra omkring dig som tänker som du, tycker som du, men som inte vet om det om man inte låter lite.

Om vi ändå lite mer gjorde som måsarna, om vi ändå skulle skräna lite mer.

Vara lite skrikhalsar nu och då?