ATT SOVA UT...

...en hjärnskakning.

Efter en sväng in på sjukhuset med skivröntgen av hjärnan och ett underbart smärtstillande dropp på programmet var jag återigen hemma med det inte alldeles för svåra och mycket enkelt genomförbara rådet att vila och ta det lugnt.

Man vill ju inte vara en besvärlig patient, så jag tog läkaren på orden, lade mig i soffan och sov. Vaknade någon timme senare, frågade lillungen om han har koll på läget (det hade han), förflyttade mig till sängen och fortsatte sova - i tolv timmar.

Non stop.

Vaknade av att min flock (utom lillungen då, som åkt till skolan) satt och stirrade ner på mig med en något bekymrad min. Deras rutiner var ruckade.

Och de var oroade, så där som nu djur kan vara när allt inte är som det alltid brukar vara. Och så här skall det ju inte vara?!

Lade mig i soffan för att läsa (för sömnkvoten var nog fylld nu för en tid framöver). 

De lade sig i fotändan och iakttog mig så till den grad att det inte blev något av läsande.

Steg upp, kokade kaffe och åt en smörgås. Gick efter posten.

Läste tidningen. Hunden låg utsträckt framför öppna spisen, och katten satt och tittade ut genom fönstret på småfåglarna.

Jag lade mig i soffan, och vips var de båda där igen, i fotändan, med sina intensiva blickar och framåtvända öron. 

"Matte ligger aldrig på soffan.

Gör hon det, då är det fel.

Någonstans."

Voffo gör hon på detta viset? Voffo?!!

Så lite är det som kan rucka på jämvikten och balansen i en liten flock.

I morgon skall jag ta och återställa den normala dagsordningen.

Återgå till de normala rutinerna, återställa vardagen.

Nu har jag sovit ut!

SKAKIGT VÄRRE...

...är det i min hjärna för tillfället.

Om vi säger som så att det var lite is. På fel plats.
Jag var inte förberedd på is på just den platsen och hade rätt så bra fart på i mina steg och ja, det slutade i en vurpa som skulle få serietecknarna att inspireras.
För egen del slutade vurpan med att mitt arma bakhuvud tog en något häftig närkontakt med en stenkant med hjärnskakning som följd.

Illamåendet har nästan gått över nu, huvudvärken är kvar, och ljuskänsligheten, så inlägget blir något kort denna gång.

Känner bara igen mig i min lillunges reaktion:

Det bästa med att jag har hjärnskakning är att jag är hemma då
han kommer hem från skolan.
Så kommer jag ihåg att jag tänkte också en gång då min mamma
i tiderna hade brutit/stukat foten.

Även om konditionen i huvudkontoret inte riktigt var god nog att snurra ihop färska bullar, så fanns det några frysta köpis-sådana i frysen som kunde tinas upp.
Det var mitt största - och enda - program idag.

Så, ta det försiktigt i halkan.

EN (HALV)VECKA AV...

...irritation.

Inte på hyacinterna - de är stackrarna helt oskyldiga och har nog inte speciellt mycket med inlägget att göra annat än att de får symbolisera slutet på julhelgerna.

Näe, jag har haft en orolig, irritation inneboende i mig som gnagat
och gjort sig påmind hela (halva) veckan. 

Det har bara slagit rot i mig, så där som det kan göra ibland.

Man går omkring med en rynka mellan ögonbrynen och leenden man presterar är mer som en spasm i läpparna än ett leende - för att inte tala om att det skulle orka nå ögonen. Leendet.

Små irritationsmoment kan växa till rätt välgödda irritationsmonster om man inte passar sig.

I bilen, i tystnaden, i mörknet, på vägen hem kom jag att tänka på en gammal historia som 

jag någon gång hört.

Här kommer den:

"En gammal, klok, indian satt och pratade med sitt barnbarn.

- Vet du, i alla människor bor det två vargar?
De slåss med varann.

Den ena vargen är ond.

Den är ilska, fruktan, missundsamhet, avundsjuka, arrogans, självömkan, 

lögn, överlägsenhet och egoism.

Den andra är god.

Den är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet,
välvilja empati, sanning och tillit.

- Vilken varg är det som vinner då, frågade barnet.

- Den du matar, svarade den gamle mannen."

*

Hemma stannade jag en stund vid skogsdungen där jag parkerar bilen, slöt ögonen, andades djupt och innerligt, lät tystnaden bedöva mig en stund.

Jag tänkte på vargarna.
Som slåss.

Rätt intressant - i all sin enkelhet.

SLUTSLAPPAT OCH SLÖAT...

...dynor, filtar och täcken samlas nu ihop från sin utspridda tillvaro i soffor och stolar och viks åtminstone för en stund ihop i prydliga högar.

Vila och lite mer vila.

Är jag utvilad nu då? 

Nååååh....så där.
Jag kunde nog ha behövt lite mer vila för att riktigt samla på mig energi.
Och jag tror inte alls jag är ensam.

Desto viktigare är det att vi lär oss att ibland säga Nej!
Och att ta tid för oss själva, även om det är bort från något annat som vi kanske lovat fixa, sköta om, ta hand om, ordna...
Det är så enkelt för oss kvinnor att bara prestera - för andras, men också egna krav.
Och vad får vi för det? Egentligen?

Därför tänkte jag att det borde utlysas ett obligatoriskt nyårslöfte,
och det skulle vara att
alla skulle
TA tid
från något oväsentligt och
GE den tiden
åt sig själv för att göra något meningsfullt och viktigt just för en själv.

Vad det oväsentliga som man väljer bort är och vad det väsentliga som man väljer i stället är, det är upp till var och en.

Enda kravet (fniss, lite ironi här...) är att det hjälper dig att orka och att det ger energi mer än det tar.

Vi har alla så många tidstjuvar omkring oss. Tänk om vi skulle bli lite som Robin Hood och stjäla tillbaka tid och ge det åt oss själva eller till dem som behöver det.

Alltid är det inte vi själva som behöver den tiden vi stjäl - den kan också ges åt barnen, ungdomarna, gubben/gumman, föräldrar, vänner.

Hur man använder sin stulna tid är fritt - bara man mår bra av det.

Att ett sådant nyårslöfte i år.

HALV TIMME GAMMALT...

...har det nya året hunnit bli.

Jag har torkat regnet från min kamera och medan den sista champagnen trillar ner för struparna här vill jag önska er (med en av lillungen uppskjuten raket) ett riktigt 

underbart, underhållande, nytt och hjärtligt år

2013.