EN (HALV)VECKA AV...

...irritation.

Inte på hyacinterna - de är stackrarna helt oskyldiga och har nog inte speciellt mycket med inlägget att göra annat än att de får symbolisera slutet på julhelgerna.

Näe, jag har haft en orolig, irritation inneboende i mig som gnagat
och gjort sig påmind hela (halva) veckan. 

Det har bara slagit rot i mig, så där som det kan göra ibland.

Man går omkring med en rynka mellan ögonbrynen och leenden man presterar är mer som en spasm i läpparna än ett leende - för att inte tala om att det skulle orka nå ögonen. Leendet.

Små irritationsmoment kan växa till rätt välgödda irritationsmonster om man inte passar sig.

I bilen, i tystnaden, i mörknet, på vägen hem kom jag att tänka på en gammal historia som 

jag någon gång hört.

Här kommer den:

"En gammal, klok, indian satt och pratade med sitt barnbarn.

- Vet du, i alla människor bor det två vargar?
De slåss med varann.

Den ena vargen är ond.

Den är ilska, fruktan, missundsamhet, avundsjuka, arrogans, självömkan, 

lögn, överlägsenhet och egoism.

Den andra är god.

Den är glädje, fred, kärlek, hopp, lugn, ödmjukhet,
välvilja empati, sanning och tillit.

- Vilken varg är det som vinner då, frågade barnet.

- Den du matar, svarade den gamle mannen."

*

Hemma stannade jag en stund vid skogsdungen där jag parkerar bilen, slöt ögonen, andades djupt och innerligt, lät tystnaden bedöva mig en stund.

Jag tänkte på vargarna.
Som slåss.

Rätt intressant - i all sin enkelhet.

SLUTSLAPPAT OCH SLÖAT...

...dynor, filtar och täcken samlas nu ihop från sin utspridda tillvaro i soffor och stolar och viks åtminstone för en stund ihop i prydliga högar.

Vila och lite mer vila.

Är jag utvilad nu då? 

Nååååh....så där.
Jag kunde nog ha behövt lite mer vila för att riktigt samla på mig energi.
Och jag tror inte alls jag är ensam.

Desto viktigare är det att vi lär oss att ibland säga Nej!
Och att ta tid för oss själva, även om det är bort från något annat som vi kanske lovat fixa, sköta om, ta hand om, ordna...
Det är så enkelt för oss kvinnor att bara prestera - för andras, men också egna krav.
Och vad får vi för det? Egentligen?

Därför tänkte jag att det borde utlysas ett obligatoriskt nyårslöfte,
och det skulle vara att
alla skulle
TA tid
från något oväsentligt och
GE den tiden
åt sig själv för att göra något meningsfullt och viktigt just för en själv.

Vad det oväsentliga som man väljer bort är och vad det väsentliga som man väljer i stället är, det är upp till var och en.

Enda kravet (fniss, lite ironi här...) är att det hjälper dig att orka och att det ger energi mer än det tar.

Vi har alla så många tidstjuvar omkring oss. Tänk om vi skulle bli lite som Robin Hood och stjäla tillbaka tid och ge det åt oss själva eller till dem som behöver det.

Alltid är det inte vi själva som behöver den tiden vi stjäl - den kan också ges åt barnen, ungdomarna, gubben/gumman, föräldrar, vänner.

Hur man använder sin stulna tid är fritt - bara man mår bra av det.

Att ett sådant nyårslöfte i år.

HALV TIMME GAMMALT...

...har det nya året hunnit bli.

Jag har torkat regnet från min kamera och medan den sista champagnen trillar ner för struparna här vill jag önska er (med en av lillungen uppskjuten raket) ett riktigt 

underbart, underhållande, nytt och hjärtligt år

2013.

JULRESTER...

...och allmänt mellandagsslappande.

Efter ett par tysta dagar i huset är det igen, om nu inte full rulle direkt, så liv och lek i alla fall.

Lillungens kompisar kommer och går och julens godsaker har strykande åtgång.

Och bra är väl det, annars kommer det att drälla gröna kulor och chokladpraliner i knutarna till midsommar eller så...

Hade ingen större lust att ge mig ut med kameran idag. Faktiskt inte!

Dimman hände som en trött trasa över allting och...ja, det blev bara den där obligatoriska svängen med hunden. Annars stod det på agendan bara ärligt slappande i ordets innersta och djupaste betydelse.

De sista resterna av allt som ens lite liknar julmat är uppätna för länge sig (tack och lov...)

Älskar julens alla smaker, men du milde vad snabbt man kan tröttna på dem.

Bara lutfisken var kvar och väntade på sin tur.

Lutfisk...denna märkliga rätt som får en del att falla i trans och får andra att springa till skogs bara man nämner ordet.

Själv hör jag väl till de där mittemellan skiktet.

Jag kan, kanske, leva utan lutfisk, men trots det så...ett par gånger i året vill jag gärna ha det på min tallrik.

Till första advent och sedan som ett avslut på julsmakerna.

Inte den vackraste av maträtter dock...

...men anor finns det så det räcker.

Visste ni att man tillrett lutfisk på ungefär samma sätt i si så där 500 år runt i torp och kojor här i Norden?

Så snacka om tradition av den lite tyngre kalibern.

*

Marshmallow som ungarna käkade till efterrätt är en aaaaningen nyare nykomling, och visst är det på sitt sätt mysigt att sitta och steka (?) grilla (?) smälta(?) skumgummikarameller.

På tal om traditioner...dags att ta en liten funderare över vad på bordet till nyårsmiddagen.

I morgon smäller det!

SOM PÅ FILM...

...och årets film går sakta mot sluttexten, där alla personer som medverkat nämns medan musik öses över åskådarna som sakta packar ihop sina jackor och halvuppätna popcornspåsar.

Gillar att se tillbaka på året som gått - som på en film. Ibland bra - ibland medelmåttlig - någon gång riktigt urusel.
Konstigare än så är det inte. Man kan inte återuppleva en bra film, inte på samma sätt. Och en dålig film kan man alltid välja att bara glömma bort och hoppas på att nästa film är bättre.

Man kan inte heller återuppleva de där finaste av år. Man kan bara minnas dem.
Och man kan ju alltid försöka glömma de där åren som kunde varit bättre, och hoppas på bättre år nästa gång....;)

För det mesta är väl våra år en mix av båda två ändå.
Underbara stunder som man bara vill ta sitt hjärta och aldrig, aldrig, aldrig släppa.
Och så de där dagarna, veckorna, skeden i livet, som man bara vill glömma och önska att de aldrig riktigt funnits ens.

Ser tillbaka på mitt år.

Ett alldeles, alldeles vanligt år. Och ändå inte - men ändå inte heller speciellt på ett så uppseendeväckande sätt att det på något sätt skulle gå till historien som Det Där Året Att Minnas. Ett rätt slätt år med andra ord.
På gott och ont.

Och kanske det är just så det skall vara för att uppnå en viss jämvikt?
Gott och ont i lagom mix - som salt och sött?
Balans?!

Känner att när sluttexten över 2012 nu sakta börjar rullas upp över livets bioduk är det dags att packa ner den halvuppätna popcornspåsen, dra på sig jackan och gå ut för att möta 2013.

Lite fundera på vad jag vill se till näst? Vad jag önskar av det nya året?

Vad kan jag som regissör i mitt eget liv välja - eller välja bort?

Vilka scenbilder får mig att må bra, att trivas?
I vilka känner jag olust och oro?
För att skapa en sådan film, ett sådant år, som känns bra för mig, vilka val skall jag välja?

Vad skall prioriteras och vad slopas?
Vad har gjort sitt? Och vad nytt vill jag ha in i min livsfilm?

Mycket vill jag hålla kvar. Har så mycket som jag älskar!
Och så finns där något nytt som jag hoppas jag skall kunna
ge en större plats på scenen 2013.

Något som är nytt, som jag inte kan, som jag inte känner till, men som jag vill ta till mig.

Det kan vara roligt att se bakåt och minnas, men riktningen bör nog ändå alltid vara ställd på framåt - det är där de alla oupptäckta stigarna finns att gå!

Nog om tillbakablick
Nu blickar vi framåt!