HALV TIMME GAMMALT...

...har det nya året hunnit bli.

Jag har torkat regnet från min kamera och medan den sista champagnen trillar ner för struparna här vill jag önska er (med en av lillungen uppskjuten raket) ett riktigt 

underbart, underhållande, nytt och hjärtligt år

2013.

JULRESTER...

...och allmänt mellandagsslappande.

Efter ett par tysta dagar i huset är det igen, om nu inte full rulle direkt, så liv och lek i alla fall.

Lillungens kompisar kommer och går och julens godsaker har strykande åtgång.

Och bra är väl det, annars kommer det att drälla gröna kulor och chokladpraliner i knutarna till midsommar eller så...

Hade ingen större lust att ge mig ut med kameran idag. Faktiskt inte!

Dimman hände som en trött trasa över allting och...ja, det blev bara den där obligatoriska svängen med hunden. Annars stod det på agendan bara ärligt slappande i ordets innersta och djupaste betydelse.

De sista resterna av allt som ens lite liknar julmat är uppätna för länge sig (tack och lov...)

Älskar julens alla smaker, men du milde vad snabbt man kan tröttna på dem.

Bara lutfisken var kvar och väntade på sin tur.

Lutfisk...denna märkliga rätt som får en del att falla i trans och får andra att springa till skogs bara man nämner ordet.

Själv hör jag väl till de där mittemellan skiktet.

Jag kan, kanske, leva utan lutfisk, men trots det så...ett par gånger i året vill jag gärna ha det på min tallrik.

Till första advent och sedan som ett avslut på julsmakerna.

Inte den vackraste av maträtter dock...

...men anor finns det så det räcker.

Visste ni att man tillrett lutfisk på ungefär samma sätt i si så där 500 år runt i torp och kojor här i Norden?

Så snacka om tradition av den lite tyngre kalibern.

*

Marshmallow som ungarna käkade till efterrätt är en aaaaningen nyare nykomling, och visst är det på sitt sätt mysigt att sitta och steka (?) grilla (?) smälta(?) skumgummikarameller.

På tal om traditioner...dags att ta en liten funderare över vad på bordet till nyårsmiddagen.

I morgon smäller det!

SOM PÅ FILM...

...och årets film går sakta mot sluttexten, där alla personer som medverkat nämns medan musik öses över åskådarna som sakta packar ihop sina jackor och halvuppätna popcornspåsar.

Gillar att se tillbaka på året som gått - som på en film. Ibland bra - ibland medelmåttlig - någon gång riktigt urusel.
Konstigare än så är det inte. Man kan inte återuppleva en bra film, inte på samma sätt. Och en dålig film kan man alltid välja att bara glömma bort och hoppas på att nästa film är bättre.

Man kan inte heller återuppleva de där finaste av år. Man kan bara minnas dem.
Och man kan ju alltid försöka glömma de där åren som kunde varit bättre, och hoppas på bättre år nästa gång....;)

För det mesta är väl våra år en mix av båda två ändå.
Underbara stunder som man bara vill ta sitt hjärta och aldrig, aldrig, aldrig släppa.
Och så de där dagarna, veckorna, skeden i livet, som man bara vill glömma och önska att de aldrig riktigt funnits ens.

Ser tillbaka på mitt år.

Ett alldeles, alldeles vanligt år. Och ändå inte - men ändå inte heller speciellt på ett så uppseendeväckande sätt att det på något sätt skulle gå till historien som Det Där Året Att Minnas. Ett rätt slätt år med andra ord.
På gott och ont.

Och kanske det är just så det skall vara för att uppnå en viss jämvikt?
Gott och ont i lagom mix - som salt och sött?
Balans?!

Känner att när sluttexten över 2012 nu sakta börjar rullas upp över livets bioduk är det dags att packa ner den halvuppätna popcornspåsen, dra på sig jackan och gå ut för att möta 2013.

Lite fundera på vad jag vill se till näst? Vad jag önskar av det nya året?

Vad kan jag som regissör i mitt eget liv välja - eller välja bort?

Vilka scenbilder får mig att må bra, att trivas?
I vilka känner jag olust och oro?
För att skapa en sådan film, ett sådant år, som känns bra för mig, vilka val skall jag välja?

Vad skall prioriteras och vad slopas?
Vad har gjort sitt? Och vad nytt vill jag ha in i min livsfilm?

Mycket vill jag hålla kvar. Har så mycket som jag älskar!
Och så finns där något nytt som jag hoppas jag skall kunna
ge en större plats på scenen 2013.

Något som är nytt, som jag inte kan, som jag inte känner till, men som jag vill ta till mig.

Det kan vara roligt att se bakåt och minnas, men riktningen bör nog ändå alltid vara ställd på framåt - det är där de alla oupptäckta stigarna finns att gå!

Nog om tillbakablick
Nu blickar vi framåt!

AV TYSTNAD ÄR KVÄLLEN GJORD...

...eller lite antiklimax efter julens stoj.

Huset har tystnat efter alla julljud, juldofterna ligger stilla 

kvar som en svag doft av parfym på en festklänning. 

Det glittrar i vart hörn och lyser i vart fönster som en kvardröjande påminnelse 

om festen som var.

Vardagen har för en stund ryckt mig tillbaka till verkligheten.

Naturen har trollat bort det magiska vinterlandskap vi hade.

Värmegrader. Många.

Det fjuniga, duniga därute är med ens borta. Det som dämpade ljuden i naturen har ersatts av plaskvåta stöveltramp och sprättande läten från bildäcken.

Gårdsbelysningen lyser hård när den inte längre beslöjas av ett flor av pudersnö.

Inne är det som det skall -bara så tyst.

*

Gummistövlarna.

De hittades längst in i garderoben. Kvällspromenaden kändes som vår - om det inte varit för mörknet. Den frostiga snöns lyskraft har försvunnit. Lite som om man naggat på julens magi.

Så snabbt vande man sig med att vintern, att julen, skall dofta frostiga snöflingor därute.

Huset har tystnad för någon dag.

Känns nästan lite egendomligt. Annorlunda, men rätt behagligt faktiskt!

Som en välbehövlig tupplur mitt i allt stohej.

Av tystnad är denna kväll gjord.

JULAFTONSMORGON...

...snön formligen vräker ner - igen! Under natten hade tjugo cm vitt lagts till den rätt ansenliga mängd som samlats redan tidigare.

Inte sedan julen 1965 har det varit så här mycket snö i södra Finland i december. Och det minns jag inte, för då låg jag ännu tryggt i min mammas mage och guppade.

Alla röda kojor, egna och grannskapets, lyser som glada tomteluvor i allt det vita.

Det är vackert! Snön dämpar också alla ljud, så det är härligt dovt på ljud därute.

Och vad kan väl passa bättre än ett rejält svettigt pass med snöspaden innan det är dags för att smälla i sig skinkan och allt det andra...

...grankvistarna på trappan har snöat in, och ljusen i lyktan kämpar för att hålla sig levande i stormvinden. Tomten som sitter och vaktar vid husknuten - ja honom ser jag bara toppen av luvan av. I morgon skall jag ta och gräva fram honom - påminn mig om det!

*

Senare på kvällen...mina karlar - ja alla som samlas runt mitt julbord i år, förutom jag då, representerar det könet - sitter mätta och belåtna och däser framför en film. Soffor och fåtöljer är occuperade av män och hundar i varierande ålder. Hundarna ligger utslagna - och grabbarna och gubbarna ser ut att må som små prinsar.

Ofta är det så att för mig inleds julen, eller den där riktigt rofyllda julen, för mig först nu, när julaftonskvällen infinner sig.

Julmiddagen kräver ju sina små timmar i köket, och planering innan det.

Men nu, just nu, när alla är mätta, belåtna och det där riktiga jullugnet känns påtagligt  - då känner jag att min jul är här.

Ljusen brinner sakta ner, hyasinterna doftar i sina glas. 

Den sista julglöggen är urdrucken och pepparkakssmulorna ligger tysta kvar på linneduken.

Och jo, jag tror jag älskar just den här stunden av julen aldra mest.