MITT I ALLT...

...är jag inne i en period då jag ifrågasätter en hel del.
Jag blir sådär i bland, den inneboende humanisten i mig vaknar och aktiverar sig och blåser upp sig som en förälskad padda.

Att vara ifrågasättande har jag nog fått med modersmjölken (tack för det mamma...;)) har bara liksom alltid varit sådan.
Ibland mer ibland mindre.

Det är intressant hur sådant där kan pluppa upp mitt i allt.
Det går perioder då man liksom bara flyter på.
Men sedan vaknar man till och börjar fundera på om saker och ting verkligen skall vara så här? Det finns saker man kan, åtminstone försöka, påverka, och en massa som man inte kan göra något åt - annat än tänka själv och ifrågasätta.

Citerar en intervju av sociologen, professor Zygmunt Bauman 
(Hbl 24.11.12 Philip Teir)

"Q: Jag tillhör en generation som blivit varnad om den globala uppvärmningen sedan jag var barn. Samtidigt får man lära sig att konsumtionen är en fosterländsk gärning. Det känns som en av de största paradoxerna i vår tid.
A: Konsumtionen är den universella lösningen på alla sociala problem. När folk tar fram sina kreditkort kommer det att leda oss ur krisen. Vi har glömt andra praktiker som gjorde våra förfäder lyckliga. Kärlek, vänskap och framför allt (...)  idén om att kollektivt arbete i sig kan göra dig lycklig. Lyckan man upplever när man inser att man gjort väl ifrån sig."

Med andra ord, hur jag än svänger och vrider på mig och väljer så har jag rumpan där bak?

Vi skall spara, tänka på miljön, vara lite återhållsamma i vår konsumtion men samtidigt ändå konsumera för att hålla de redan lite gnisslande hjulen i rullning? Om hjulen stannar, har jag då mer glädje av att jag sparat eller av det jag använt mina besparingar på?

Vi traskar på i en tillvaro där allt det man byggt upp kan tas i från dig över en natt. Man kan förlora sitt jobb, oberoende hur bra man presterat tidigare, bara för att marknaden lever sitt eget liv. Om jag minskar min konsumtion, bidrar jag då till mitt eget fall?

Många är de arbetsplatserna där alla tävlar mot alla, man är sin 
närmaste kollegas värsta konkurrent.
Alla dras över samma kam. Samtidigt som man skall vara individualist för att sticka ut i mängden, synas, skall man också helst bara vara en i massan som kan styras som en flock sidensvansar i formation.

"Zygmunt Bauman är den 87-årige affischpojken för en växande global rättviserörelse. Men han vägrar förutspå framtiden.
- Hur ska er generation lösa alla problem? Frågar han i stället."

Ja, det är ju frågan det...


Någon som har svaret?

EGEN TID...

...men inte längre som i senaste avsnittet av Solsidan, dock...:)

Även om de mest hetsiga barnåren och åren då man skulle ta hand om sina egna föräldrar är över, så känner jag att de där stunderna som är alldeles egna är heliga.

Ibland sätter jag mig här på trappan till min gäststuga/ateljé/tonårshåla och bara sitter och funderar med en kopp kaffe som sällskap. Doftar på årstiden och låter tankarna komma och gå precis som de vill.

En del kallar det meditation. Jag vet inte, för mig är det bara ett andningshål, en tankesmedja, en tyst stund.

Det doftar stilla från havet. Fåglarna har tystnat.

Torpet, vars trappa jag satt mig på har hundra år på nacken.

Torpet hör till min lilla ingärdade värld.

Hundra år.

Så lång tid, och ändå inte.

Stryker jag händerna över stockarna inne i torpet känns hundra år som ingenting. De känns lena som ett barns kind. Och tänker jag hundra år framåt känns det som ändå som en evighet.

En evighet då jag inte längre finns.

Men mina barnbarn?

Om jag fantiserar att min yngre son skulle få barn vid 30 års ålder. 

Om 16 år då, det vill säga 2028.

Det barnet är myndigt vid 2046.

Vi fantiserar vidare; låt det barnet får barn vid 30 års ålder, dvs 2058. 

(Då är jag 92 år - by the way)

Mer fantasier; Mitt barnbarnsbarn är myndig vid 2076.

(Då är jag nog inte med mer...)

Hur ser världen ut då?

Enligt en rapport från Världsbanken har medeltemperaturen då stigit med närmare 4 grader. Det låter som ingenting. Men...det är fruktansvärt mycket.

Om temperaturstigningen varit ca 0.8 grader sedan tiden innan industrialismen dvs över 150 år sedan - då får man lite perspektiv på det hela.

4 grader är skrämmande mycket!

Om det skulle bli så, då skulle  klimatet i Medelhavsländerna motsvara det som man har i Libyens ödemarker idag. 

Idag hotar torka ca 15 % av den odlade arealen i världen. Med den här takten som klimatet blir varmare skulle 44 % hotas av torka om hundra år. Om vi hade lika mycket odlingsmark som nu vill säga.

 Men det kommer ju aldrig att räcka till.

Vi människor lär inte bli färre - om inte naturen sköter om det på sitt eget drastiska sätt.

Sådant, och mycket annat, sitter jag och funderar på där på min trappa till det hundraåriga torpet som antagligen kommer att slukas av havet som doftar så gott där bakom stugknuten.

Havsytan som stiger på grund av smältande is på Nordpolen.

Om vi inte ändrar vårt sätt att leva.

Om vi inte lär våra barn andra värderingar.

Är det måntro en utopi att tro att det faktiskt finns alternativ?

Eller tror vi först när naturen ryter till på allvar?

Och är det för sent då?

Eller är det så det alltid gått till? Naturen tar sitt och balanserar.

Och vi kan bara leva med? 

Någon gång i tiderna har allt det jag bott på i hela mitt vuxna liv varit havsbotten.

Och det har varit täckt av is. Tjock is. Om vart annat.

Men just nu njuter jag av att kunna sitta där på trappan, med mitt kaffe, och fundera.

Och ha egen tid.

EN LITEN SMYGSTART...

...till julens smaker.

Allt eftersom personerna som brukar samlas runt mitt julbord växer till sig och mognar, 

faller det bort en hel del "typiskt-barn"-julgodis. 

I det här skedet av mitt liv är det nästan bara vuxna som samlas till jul hos mig.

Lillungen håller nog på att tippa över till vuxenhållet han med.

Inga små ungar som med tindrande ögon, och oro och otålighet i kroppen väntar på tomten.

Det känns nästan lite märkligt, för innan jag själv hade egna barn så fanns det andras ungar som stod för barnstojet.

Men jag kan också tycka att det är väldigt skönt!

Lugnt, avslappnat och rofyllt.

Med en vuxen jul.

Eftersom gottebordet inte i år kommer att innehålla fullt så mycket sött som åren innan, tänkte jag satsa på hemlagat i ställe.

Provlagade en sats fudge....och OMG så gott det var!

Det här måste jag bara dela med mig:

3 dl vispgrädde

2 msk kakao

3 dl socker

1 dl mörk sirap*

50 g smör

100 g mörk choklad*

Blanda grädde, kakao, socker, sirap och smör.

Koka tills smeten tjocknar 

(hos mig tog det nästan en timme, undvik att röra om när det väl börjat puttra jämnt).

Gör ett kulprov.

(Smeten som droppats ner i ett glas iskallt vatten, 

skall kunna snurras till en mjuk kula - då är det klart).

Hacka chokladen och låt den smälta i den heta smeten.

Häll upp det i en liten form klädd med smort bakplåtspapper.

Låt kallna och skär upp i lämpliga bitar.

(* till näst gör jag en sats med ljus sirap och vit choklad, så får vi se hur det smakar)

Sååååå gott!

Mina gottesmaklökar gjorde en liten lycklig kullerbytta av det här, jag lovar!

*

DET VIKTIGASTE...

...i livet.

"En professor stod framför sin klass, och skulle precis inleda sin lektion i filosofi.

När eleverna tystnat och lektionen skulle börja plockade han fram en stor glasburk.

Han satte den på bordet utan att säga något, och fyllde glasburken med golfbollar.

Sedan frågade han sina elever om de ansåg att burken var full?

De instämde.

Professorn tog nu en ask fylld med små kulor och hällde kulorna i burken. Kulorna rullade ner bland golfbollarna, och återigen frågade han sina elever om de tyckte burken var full nu.

De instämde igen.

Till följande plockade professorn fram en ask med sand som han hällde ner i burken.

Helt klart fyllde sanden upp resten av tomrummet i burken.

Igen ställde professorn samma fråga till eleverna.

Han fick ett rungande JA till svar.

Sedan plockade professorn fram ett par ölflaskor som han haft gömda under bordet.

Han hällde ölet ner bland sand, kulor och golfbollar.

Ölen rann ner i burken.

Vid det här laget skrattade eleverna.

När skrattet tystnat fortsatte professorn:

Jag vill att ni föreställer er den här burken som ert liv.

Golfbollarna symboliserar det viktigaste sakerna i era liv. Familjen, barnen, din hälsa, dina vänner och dina passioner vad de än må vara.

Kulorna, de är de övriga sakerna i ditt liv som också är viktiga, fast kanske ändå inte viktigast.

Ditt arbete, ditt hus, din bil. 

Sanden, ja det är allt det övriga.

Häller man sanden först finns det inte plats för kulor eller golfbollar.

På samma sätt är det med ditt liv.

Ödslar du en massa tid och energi på all världens småsaker kommer du aldrig att ha varken tid eller rum för de sakerna som verkligen betyder något för dig.

Uppmärksamma allt det som bidrar till att du känner dig lycklig.

Lek med dina barn, umgås med dina föräldrar, Besök dina far- och mor-föräldrar. Ät en god middag med vänner. Ge din hobby en heldag.

Det kommer ändå alltid att finnas tid för att städa huset och klippa gräsmattan.

Ta hand om golfbollarna först - det som verkligen betyder något för dig - resten är bara sand.

En av eleverna räckte upp handen och frågade vad ölet då stod för.

Professorn log brett och sa;

- Jag är glad att du frågade!

Ölen bara visar att hur fullt ditt liv än ser ut att vara så finns det ändå rum för en öl eller två med goda vänner."

*

Sköt om er, om de era och håll koll på att det är "golfbollarna" som har förtur i era liv.

Ha ett skönt veckoslut!

Kram

NÄR HISTORIEN UPPREPAR SIG...

...sitter med sonen och förhör honom i historia.

Vi är inne på industrialismen under 1800-talet.  Hur maskiner ersatte människor och alla  följder det hade än i dag. 

Manar på ungen om hur viktigt det är att förstå sin historia.

För att undvika samma misstag, men också att förstå det vi har i dag.

Vårt samhälle.

Industrialismen tog lång tid. Den kanske i viss mån, men förklädd, fortsätter än?

Men nu är det serviceyrken som får ta en del av smällen.

Har ni egentligen tänkt på hur mycket av det man tidigare tog för givet att man fick service i, hjälp med, numera styrs till någon form av självservice?

Skall du flyga någonstans - checka in själv.

Beställ biljetterna själv via nätet - bekvämt!

Skall du shoppa lite skoj hem i en välbekant möbeljätte - ställ dig i kön och läs själv dina streckkoder.

Behöver du lån? Fyll i din låneansökan på nätet.

När man riktigt tänker efter finns det en massa saker som vi sätter tid på att göra själva, istället för att kräva service. Eller ens ifrågasätta varför vi måste göra det själva?

Vår fritid har väl också ett pris? Vår kunskap en gräns?

Och vi betalar en hel del för en produkt - utan att få service.

Och vi gör det utan att hicka - för det smyger på oss tyst och stilla.

Köttdisken försvann, med alla goda råd från den gemytlige köttmästaren och ersattes med vakum-packade köttbitar som i bästa fall är hyfsat bra.

Det finns banker som inte längre har en kassa med pengar, istället får du köra runt, runt och leta efter en automat, har du god tur hittar du en. Kanske. Och kanske den funkar...

Floristerna sedan,  med personliga blombutiker, de äts upp av taskigt ihopsatta knippen av snittblommor i mataffären. Med god tur håller den två dagar...

Köper du en mojäng till hemmet, antas det att du skall kunna koppla, installera och fixa till allt själv. Hör installation någonsin till priset? 

Man kan göra listan hur lång som helst! 

Och har det blivit billigare när du gör allting själv?

Sällan, 

faktum är att du faktiskt oftast betalar mer för mindre än någonsin förr.

Ibland måste jag nog hålla med min nästan 90-åriga svärmor som klappar om hunden och säger;

"Du har nog det bra du! 

Bara du får mat och en promenad och en liten klapp nu och då, så är du nöjd."

(Och lite kattkärlek måste jag ju tillägga...)

Men service...om hundra år läser mina ättlingar kanske i sina historieböcker om det märkliga fenomenet 

kundservice

som bara försvann?

Tänk det?