ÅRLIGT FARVÄL...

...och så var stugan klar för vintern.
Känner alltid ett visst vemod när det är dags att bära in alla utemöbler, tömma krukorna, gå igenom skafferiets innehåll, ta hem en del, försluta det övriga i mösståliga burkar.
Plocka hem borddukar, lakan och solblekta handdukar för en sväng i tvättmaskinen.

Inget underligt, men ändå känner jag varje år mig lite sorgsen.
Eller inte sorgsen direkt, men lite...dämpad på något vis.

Det är som om man nu riktigt på allvar satt punkt för sommaren.
Utemöblerna radas snyggt på varandra, båten dras upp, frysen avfrostas.

Ved bärs in för eventuella sporadiska besök under vintern, så det är lätt att få eld i spisen.

Vassen rasslar, och böjer sig i blåsten.
Tusentals gäss har samlats i viken i väntan på lämpliga vindar.
De tjattrar, väsnas.
Snart tystnar även det.

Vassens strån kommer att brytas ner av is och snö.
Nästa gång jag kommer hit kanske stranden ligger där naken och blottad.



Blåsten från havet rufsar om i mitt hår, kryper in under mina tjocka tröjor.
Inne i stugan är det brasvarmt och doftar lite rök som rykt in.
Men bara lite. Mest doftar det bara stuga.

Sover med fönstret på vid gavel. Det fönstret som är ut mot havet, precis där utanför.
Lyssnar på vågornas eviga kluckande. 
Vassens rassel. 
Och rävens skall.

Jag kommer att sakna.
Jag kommer att längta.
Jag kommer att vänta.

När jag kör hemåt längs smala sandvägar ser jag uppochnervända krukor, igenbommade verandafönster, uppdragna båtar hos var och varannan sommargranne.

Där lämnar vi nu våra stugor - att sova sig igenom långa vintermånader i väntan på stunden då isen i viken börjar röra på sig. Solen smälter snön och sjöfåglarnas ljud igen 
kommer att höras mellan klipporna.

Jag tycker inte om avsked eller farväl.
Jag är så jävla dålig på sånt! 
Jag klarar ju inte ens av att stänga en stuga för vintern utan 
att bli sentimental och vemodig...


*suck*

NÄR SKENET BEDRAR...

...eller jo, det ääär precis så här mysigt hos oss just nu, det är kanske mest frånvaron av ljudet som gör att skenet på bilden bedrar.
Lite.

Min lillunge har upptäckt musiken. Musik som andra skapat och musik som han själv kan skapa.
Helst båda två - på en gång...

Tänker med värme på mina egna föräldrar som med stoiskt lugn genomled mitt eviga pianoklinkande och gitarrplingande. Min pappa stack ner i källaren till sin snickarbod och min mamma smet ut i skogen för att se efter svamp. Först nu slog det mig att ingen annan än min mamma letade svamp - året runt...
Det blev inte en musiker av mig, nej, men glädjen av att kunna framkalla musik (om än lite hackigt) har inte försvunnit någonstans.

Visst, jag är superglad över att min yngre upptäckt musiken. Verkligen!
Min äldre...ja, han sjunger väl hellre än väl men har ändå ärvt rytm och är en jävel på att dansa!

Just nu fylls kvällarna av gitarrpling och hackande på (till-all-tur-tillsvidare) 
en digital version av ett trumset.




Själv väljer jag att stoppa näsan i lite höstblommor och andas djupt.....;)

Hortensian doftar nu inte så värst, men det är liksom rörelsen och känslan som räknas!
Lite som jag försöker förklara åt lillungen gällande digitrumsetet...
det är känslan som räknas inte ljudet...
Jag vet inte hur länge han köper den förklaringen!


Men sent om sider tystnar husets ljud och ljusens sken och spraket från brasan får ta över.
Lugnet sänker sig i över golvtiljorna.

Det är som om hela huset skulle ha en on/off-knapp.
Full rulle, eller sagolikt lugn.

Och plötsligt bedrar inte skenet så mycket mer.
Rofylldheten har tagit över.

För stunden...


GRÖNT...

...mitt i all höstglöd.

Nässelsoppa, närmare närmat får man söka efter! Bara gå ut och plocka vid lekstugans knut.
Får mig att längta efter ett trädgårdsland. 
Igen.

Det är ju precis då, när man går ut och bara plockar åt sig ingredienserna till en hel middag som man glömmer alla världens mödor som man haft innan i form av för sen, eller för tidig vår, för torrt, för regnigt, för kallt, för varm, ogräs, skadeinsekter...

...men just i den stunden när man skördar det som lyckats, trots alla odds ovan, då händer något.
Man känner sig som en världsmästare - minst!

Nu är ju inte nässlor speciellt svåra att odla, och följaktligen ingenting att smälla hängslen för, men det väckte en slumrande liten odlare i mig.
Något som slumrat, sovit gott och innerligt några år nu!


Tur att det inte är vår, för då skulle jag antagligen gå lite bananas bland alla fröpåsar.
Får se hur det känns nästa vår.
Om ivern vill infinna sig?

Sommaren som varit har knappast varit hemmaodlarens våta dröm.
Eller kanske det mer har varit hemodlarens våta mardröm?

Alla, precis alla, amatörodlare jag känner har suckat över samma sak.
Ingen vidare succé vare sig i kruka eller land.

Vi, både växter och människor, har nog lite blivit snuvade på sommaren som var, känns det som.




Desto större orsak att samla sommarsmaker på burk, i frysaskar, eller använda allt det gröna som finns att ta av alldeles färskt, om det går.

Grönt är nu bara så skönt!

Eller som de sade i 
försäljningstånd på närmatsmarknaden.

"Det blir strax en ny sommar".

Bara några fjuttiga vintermånader och vi är där igen, vid en ny växtsäsong.

Det tröstade mig lite när jag idag radade ett halvt ton ved in i vedlidret som skall hjälpa mig genom vintermånaderna.

I väntan på det nya gröna.


MAT-LÅNGSAM NJUTNING...

...hade lite tänkt njuta ett långsamt veckoslut på stugan, men den äldre sonen förekom mig och meddelade att han minsann tänker ta stugan i besittning, njuta brasa med flickvännen, ligga på en fäll framför öppen eld och dricka vin. 
Säg den romantiska mamma som inte drar sig tillbaka och förstår att mamma-lillebror-sällskap kanske inte är högst på önskelistan då...

Så då blir det att hitta på annat i stället.
I min nya hemkommun ordnas detta veckoslut 
en närmatsmarknad.

I år är det vackra, vackra 
som står värd för evenemanget.

I fjol besökte inget mindre än ca 10 000 personer motsvarande marknad då den ordnades i 

Och jag bara blir så in i hjärtat glad när man kan få uppleva både gott för gom, för ögat, för naturen och för själen - på en och samma gång.
Och dessutom bekanta sig med det här med närodlat och ekologiskt och lokalt.
Så många bra ingredienser i den soppan!

I nästa år är det inget mindre än
i min förr(förra)hem kommun som får agera värd för evenemanget.


Själv stötte jag på begreppet Slow food, redan för över 20 år sedan, då det landsteg här hos oss i Finland.
Jag tycket väl redan då att det var lite märkligt att det måste finnas en förening för att njuta av mat, att ta till råvaror enligt årstid, att välja ekologiskt, att välja närodlat.
För det är väl så man gör - om man har möjlighet?

Det som har ändrats under dessa 20 år, är att just möjligheterna att välja har ökat.
Det har kanske skett långsamt, men det är på väg åt rätt håll.

Numera är det inte bara "gröna" och "hippies" som vill välja ekologiskt.
Jag menar, vem vill inte göra det?

Vem vill inte köpa kött som producerats på en gård nära dig?
Vem vill inte njuta av svamp på hösten?
Vem vill inte röka sin egen fisk på sommaren?

För det är så himla naturligt, egentligen, att göra det, inte sant?

Det är bara där i stormarketarnas svettiga fredagsrusning som man så lätt glömmer bort det.
Med en skara hungriga ungar därhemma, med en stressad förälder bakom butikskärran blir det lätt så att en färdigmarinerad brojlersmörja åker ner i korgen.
Fast man egentligen inte vill.
För att det är så mycket enklare.

Men valen finns. Det går att välja annorlunda.
Det kräver bara lite planering.

Lite tid.


Som det är just nu, så tror jag att den typiska slow food - ekologiskt - närodlat - konsumenten är en hyfsat välbärgad, medelålders man eller kvinna, med tid och intresse att skaffa ingredienserna från olika håll, med ett brinnande hjärta för matlagning.
Som jag då. Ibland.

Men när får vi se dessa närodlade råvarorna i våra närbutiker, dvs i supermarketarna, för närbutiken så som jag tänker mig den har utrotats för länge sedan...
När förstår handlarna att det finns en efterfrågan på detta?
Kommer knappast att hända så länge vi har Två Stora på matbutiksfronten, som så starkt verkar styra vad vi, konsumenter, borde plocka åt oss från hyllorna.

Tills det ändras är det tyvärr så att bara de som har tid att söka upp de olika närodlat-försäljningskanalerna för den här tanken vidare.
Och jag vet inte om det riktigt orkar?
Bär ända fram?


Tänk om varenda en som besökt Närmats-utställningen nu på veckoslutet skulle ställa sin egen butiksgubbe eller -gumma mot väggen och vecka efter vecka fråga efter 
ekologiskt,
efter närodlat,
och ifrågasätta det utbud som finns?

Om 10 000 människor, som alldeles tydligt har ett visst intresse i detta skulle börja kräva!
Skulle det bli en ändring då?



Förutom alla dessa tankar som utställningen väckte hos mig, var det härligt att vandra omkring bland de olika stånden, smaka en liten bit här, en annan där.
Helgrillad ekogris bland annat.


Sniffa på alla goda örter, smeka stickade sockor av ull från lokala får.
Och bara njuta av en vacker höstdag i skön miljö.


Trots soligt väder behövs en hel del strö och halm för att förhindra att leråkern förvandlas till just det, en riktig leråker då tusentals fötter klampar omkring.

Försöker undvika att fota människor, eller jo jag fotar dem, men inte lägga upp dem på bloggen, men grannkommunens stadsdirektör (han i gult alltså...) lär vara så van att figurera i diverse medier så han får äran att dyka upp här då han sliter med att hålla alla gäster torrskodda.
Tack för det :)

(Rastachef som syns i bakgrunden är en vegetarisk catering - som ett tips för er som söker det)

*

Nu senare på kvällen har jag avnjutit en mumsig lammfilé på den lokala krogen i härligt sällskap och tassat hem i höstmörknet på björklövsströdda småvägar.
Tänt ljus, hällt upp ett glas rött och slängt fötterna på soffbordet.

Och fortsätter fundera på hur få detta med närmat att bli närmat för alla?

I morgon blir det riktigt, riktigt, riktigt närmat i denna koja.
Såg att nässlorna som jag slog ner för ett par veckor sedan skjutit nya skott.

I morgon blir det nässelsoppa - närmat, ekologiskt, billigt och gott om något!

Och - nästa gång: fråga efter närmat i din butik.....;)



POSITIVT...

...bär på vägen. Genom livet.
Det är bara så enkelt!

Vem har inte stött på "dem"? Vem har inte "en sådan" i sin vänkrets, bland sina bekanta, kanske till och med som en kollega?
De där evigt, alltid positiva, glada, människorna som till synes inte har ens en skugga av bekymmer i sina liv?

De där eviga optimisterna.

Och nu är det undersökt. Optimisterna mår bättre, de lever längre och inte nog med det...
de har till och med bättre lön!

Så man har liksom ingenting att förlora på att se lite ljusare på livet, sätta lite energi på att leta efter ljusglimtarna i stället för att älta sig i skuggan.
Ingen tassar genom livet utan att stöta på bekymmer och sorg någon gång. Tänk vad platt livet skulle te sig utan dessa svackor? Utan dessa regndagar skulle man aldrig välsigna soldagarna.

Men det gäller att lära sig vilket man ger mer utrymme i sitt liv, i sitt sinne.
Man kan träna upp positivitet. Utan att det blir krystat och påklistrat.

Varenda en kotte som varit ledsen, deprimerad, trött på allt, utschasad, vet att det inte är alldeles lätt att kravla sig upp tillbaka till de positivas soliga skara. Och just då kan det säkert kännas rätt ytligt och klyschigt om någon välmenande säger till en:
Men tänk på något positivt, var lite optimist, ta tag i dina drömmar.

Men det kanske är just så enkelt att vara positiv, att bli en optimist.
Det är innerst inne frågan om inställning.

Vad tänker du på när du vaknar - den där första något sådär klara tanken på morgonen då väckarklockan ryckt dig tillbaka till verkligheten?

Tvinga den där första tanken till något positivt även om den börjat lite mollbetonat:

- "Efter dagens jobbiga möten... (byt riktning på din tanke) tänker jag faktiskt bjuda mig på en chokladplatta samtidigt som jag ändå skall shoppa veckoslutsmat till familjen". Och liksom bli medveten om den där lilla handlingen, att unna sig en chokladplatta - istället för att bara rafsa åt sig den i butiken. Väg den i handen och tänk; det här är  min belöning för bra saker jag gjort idag.

Efter en tid blir det en "dålig" ovana att svänga om till optimism, till positivitet.
Gör det, inte för omgivningens skull, inte för annat  än för din egen skull.

Både optimisten och pessimisten baserar ju sitt sinnestillstånd på realism. På sin verklighet. På sin erfarenhet.
Optimisten har bara en tendens att uppleva mer saker som positiva än vad pessimisten gör, dvs hon har mer positiv laddning i sitt bagage - för att hon har uppmärksammat mer det positiva än det negativa.

Hänger ni med?

Om man ger mer utrymme, uppmärksammar mer, apploderar mer, de goda sakerna i ens liv, i ens vardag, så tillåter man det att ta mer plats på bekostnad av det negativa.

Det är lite som att kratta ihop höstlöv.

Pessimisten ser en hög med förmultande materia medan optimisten se de där tre vackra orange lönnlöven som lyser upp hela högen och gör den vacker.

Jag tror vi alla kan träna upp optimisten i oss.

På morgonen när du vaknar - tänk på en sak som kommer att göra dig gott i dag.
(promenad, god mat, fredagsfilm...vadsomhelst som du ser fram emot just i dag)
Och på kvällen när du lägger dig - minns tre bra stunder från  just idag - ett samtal, doften av någon kär, en skön promenad, fjärilen, musiken i bilradion...anything som gjorde att du log inom dig - och ta med dig det när du somnar.

Ingen kommer undan problem, bekymmer, sorger.
De finns, man kan inte undgå dem, man kan inte ens alltid föringa dem
Men man kan välja hur mycket man låter de ta över.

Man kan välja optimism.
Om man vill.