DET FINNS DAGAR...

...då jag längtar efter ett bad i badkar så det nästan gör ont!

Ni vet dagar då telefonen ringt, då man haft möten så det räcker och blir över.

Idag är en sådan dag.

Började morgonen med en date med sotaren. Han upplyste mig om att han inte varit här på de senaste fem åren...

Jaha, jaha, det gör mig ju hur trygg som helst att elda i de fyra eldstäder som finns i husen här.

Visst!?!

Men sotaren blev nästan lika förtjust som jag i alla de eldstäder som här finns.

En gammal vedspis från anno dazumal i torpet från seklets början - förra seklet alltså - en öppen spis modell lite yngre, en bastu-ugn som fabricerar det skönaste bastubadet upplevt på väldigt länge, och en svalt stilig öppen spis i vardagsrummet i själva boningshuset.

Att det sedan finns lite smått som skall fixas innan jag kan kasta mig 

hejvild med eldande är en annan sak. 

Som att kolla att alla eldstäder funkar som de skall...och så att få 500 kg björkved radat i värdigt förråd innan vintern...

*

(Arbets-)dagen ja, den gick i mötens tecken den med. 

Och på kvällen hade jag ett möte med en snickare som skall fixa till lite friskluftsintag åt mig.

Jag tycker, som bekant, väldans illa om för täta hus - som jag anser vara en stor orsak till mycket av de problem vi har i våra hus i dagens läge.

Man vet inte längre hur man bygger friska, sunda, hus då man bara stirrar sig 

blinda på att göra dem för täta.

Har du en spis som inte drar trots att den borde det? Trots att spistillverkarens bedyrar att den borde bränna ved spinnande som en katt. Och ändå gör den inte det...

Ja då är ditt hus förmodligen för tätt.

Det kommer inte in tillräckligt med frisk luft, syre, för att elden i spisen skall hållas vid liv.

En fläkt på taket kanhända hjälper upp draget i skorstenen, men hjälper det dig att få tillräckligt med frisk luft? Knappast!

Då kan man fråga sig - hur mår man som människa i sådant läge? Räcker syret till?

Om elden slocknar - slocknar också du?

Så jag kommer att borra hål i väggarna och införa riktigt gammaldags, hederliga friskluftsintag.

Både för mig, min unges, mina djurs och min spis' skull.

Efter en mötestät dag, känns det prima med lite avslappning i form av skönt bad, jag säger då det.

Och att få krypa badskruttig ner mellan rena linnelakan...ja, det är nästan för bra!

Det skall jag göra nu.

Go'natt alla söta!

DE SISTA...

...sommarblommorna glädjer mig än vid porten när jag kommer hem från jobbet.
De kämpar på. Mot tiden. Mot det obevekliga.

Men när jag vid niotiden nu på kvällen kom hemgående från yogan i regntungt mörker hade trädgårdsbelysningen tagit över, och krukorna därute förvandlats till silhuetter.
Trottoaren glänste i skenet från gatulampan och gula löv låg fastklistrade i asfalten.
Vinden var sådär långsam och sävlig, som om inte den heller riktigt hittade fram i allt det mörka utan måste känna sig fram.

Kände mig utvilad och liksom öppen i kroppen efter yogapasset, och den tysta promenaden genom byn gjorde gott för mitt inre. Som en förlängning av meditationsövningen och den totala avslappningen i slutet av lektionen.

Jag kom att tänka på att det är ju precis så här man hela tiden borde få känna sig.
Avslappnad både på ytan och innanför.

Inte spänna axlarna hela tiden, och fylla huvudet med allsköns tankar.
Endel viktiga, endel andra rätt meningslösa.
Men de snurrar där i alla fall och tar plats och energi som jag inte riktigt skulle vilja ge dem.

Jag har yogat förr, men faktiskt aldrig fått en enda "lektion" i meditation.
Jag kanske inte ens skulle varit mottaglig för det innan, jag vet inte.
Men nu kändes det rätt att testa på det också.

Jag är väl som de flesta som är mitt uppe i livet, ni vet; mycket på jobbet, lite 'civila' problem att fundera på till vardags, tidspress, ogjorda saker. Helt vanligt vanlig liksom.

Och jag har oerhört svårt att låta bli att tänka - hela tiden.
När jag sitter i bilen och susar fram, när jag målar, när jag går i skogen och letar svamp, tom när jag läser. Jag kan mitt i allt komma på något jag måste skriva upp för att komma i håg, så där bara, mitt i texten.
Och jag tänker när jag yogar. Har försökt låta bli, men det är knepigt...

Så därför var jag glad för meditationsövningen idag. Den gav mig ett litet, litet verktyg på vägen.

Man sitter där, tyst, stilla, bekvämt och blundar och låter tankarna snurra runt bäst de vill.
Det pinglas i en liten klocka, alldeles tyst så man knappast hör, och då är det meningen att man inte skall sluta tänka en endaste tanke.
Bara vara.
Det är svårt, men det gick, lite i alla fall.
När klockan pinglar igen skall man då återta tankarna och släppa in dem igen för att fritt få snurra runt.

Och döm om min förvåning när det nästan var svårare!
Det 'tankelösa' tillståndet på någon minut var så avslappnande att jag ville hålla kvar det.

Så höll vi på några gånger, fram och tillbaka, tänka, inte tänka, tänka
(jo, det här är en lite förkortad version och som total novis säkert lite flummigt förklarat)

men vet ni, det var så skoj, för det funkade.

För mig. 

Blygsamt, men dock!

Jag skall definitivt försöka bli bättre på det.

*

Och rödlöken?

Ja, den är bara som en påminnelse om att jag skall 

komma ihåg att sylta rödlök här någon kväll.

Har jag tänkt!

INGET JÄRNSPETT I ÅR...

...ni har ingen aning om hur många de år, höstar, varit då jag roffat åt mig blomlökar i omoraliska mängder, då de dykt upp i butikshyllorna och sedan hade jag liksom bara "glömt" att de visst skall grävas ner någonstans inom rimlig tid.

Ibland har rimlig tid varit aningen utdraget om man säger så.

Jag har minsann stått i både oktobermörker och novemberrusk och petat ner lökarna i jorden.

Jag har till och med hackat hål med järnspett i den redan frusna marken.

Och då är det inte så där på centimetern att de hamnar på rätt djup om man är ärlig - men konstigt nog har det alltid ändå dykt upp blommor på våren på ett ungefär där jag trott mig petat ner lökarna.

Få växter är väl så överseende med taskig behandling som just tulpanlökar?

Och andra blomlökar - fast det finns riktigt knepiga individer bland dem med...

Just i år har jag satsat mest på de där riktigt säkra korten, de där helylletulpanerna som man kan lita på att ställer upp i vår - oberoende.

Jag har ju ingen aning om hur min trädgård kommer att se ut i vår.

Kanske det blommar i varje hörn, kanske det inte blommar alls.

Jag vet inte.

Så därför satsar jag på att gräva ner en ansenlig mängd lökar i en gammal tvättgryta som ser lite övergiven ut. Jag väntar med att ge mig på rabatterna tills jag vet vilka skatter gömmer sig där.

Men den gamla tvättgrytan skall i alla fall få spela en, om inte huvudroll, så en stor roll i alla fall i min vårträdgård. Det blir dubbla tulpaner i mängder.

Så har jag tänkt det.

Att sätta blomlök är för mig på samma sätt vemodigt som att se, och höra, flyttfåglarna dra söderut.

Man vet att vi ses igen, bara att det kommer att ta sådan tid.
Utdragna vintermånader...bläj!


Men just idag lyste semptembersolen som bara den, och det har varit en riktig njutning att gå därute och skrota.
På grund av den envisaste tennisarmbåge (jo, jag dras med den än...) så blir det inga stordåd i trädgården just nu.
Kanske just därför fick jag tulpanlökarna ner petade i tid i år?
För det kan jag göra med vänstra handen....;)

I KÖKET...

...en doft av värme, av hemtrevnad, av tid som finns.

Så vill jag ha det. Tyvärr är det sällan ett faktum i veckan.
Det är bara att medge att det inte doftar nygräddat bröd i vårt kök under veckan, inte heller långkokbolognese och knappast ens vitlök.

Det blir lite snabbt ihop-rört, ibland bara pasta med pesto.
Ibland bara kaffe och smörgås. En omelett.

Men när fredagen närmar sig vaknar mitt slumrande matmamma-jag.
Åh, fredag kväll och vi har inga inbokade program.

Bara att njuta av köksdofter från köket. Hälla upp ett glas rött, skruva upp volymen på radion, knyta förklädet runt midjan och kavla upp ärmarna.

Jag har alltid varit familjens veckoslutskock. Vardagsmaten har aldrig varit min starka sida...
Jag vill ha tid i köket. Ro. Inspiration och lust.

Då blir resultatet också (oftast) bra.

I morgon är en sådan kväll.
Då det är dags att ta ut svängarna i köket.

Längtar redan nu.
Föreställer mig dofterna och förnimmer hur det kommer att smaka.
Värmen från ugnen och ångan på köksfönstret.

Fredagsmiddag - kanske en av de bästa rutinerna man kan ha.

Sönerna har blivit miljöförstörda i min närhet :)

Min förstföddes fb-uppdatering i veckan började med:

I fu**ing (ja, ja...jag kan ha en åsikt om det uttrycket, men...)love food. 

...och så följer ett recept på höns och vitlök och avocado och fetaost, risotto med schalottenlök, mera vitlök, tomater, parmesan och honungsstekt spenat på fejan.

Och lillungen som är alldeles vimmelkantigt salig över att äääntligen få huslig ekonomi i skolan -
och får laga mat på
s k o l t i d.

Så...detta som en tröst till alla mammor som kör fiskpinne-snabbris i veckan.
Jag har minsann sportat med det i mina dagar...

...men då jag har tid, då förvandlas jag till en liten Nigella i köket - och det är tydligen, till all tur, med matminnen som med det mesta när det gäller vad man minns;

Man minns det bästa:

Mat som tillverkats med kärlek och god tid.

Och när man gör det, då skall det kännas i varje tugga att:

I fucking love food!

HÖSTSTART...

...samtidigt som man packar ner sommaren, trädgården och bäddar in sommarstugan i vinterdvala, startar något annat någon annanstans.

Och nu tänker jag inte på Solsidans nya avsnitt som i och för sig förgyller vilken höstkväll som helst.

Nä, nä...jag talar om kurser. Aktivitet, kvällsprogram, klubbar.

Lillungen har åter-joinat scouterna här i vår nya by, och jag...ja, jag har släpat mig till yogalektioner.

Första gången på typ.....tio, femton år? 

(vad den tiden ändå går...hahahah)

Lite fördomsfull var jag minsann - jag är ingen 

här-skall-det-svettas-tillsammans-och-tjo-vad-roligt-det-är-typ.

Har aldrig varit.

Vill jag svettas, så svettas jag helst ensam.

Yoga för mig har alltid varit ett sätt att dra mig tillbaka, dra mig från och ur. 

Och vara för mig själv, i mig själv, med mig själv.

En stund nu och då.

Den senaste tiden har det liksom blivit mest då...

Så jag tänkte att jag skulle behöva lite uppdatering, lite korrigeringar, lite vägledning.

Och oj, vad glad jag är att jag gick med!

Vi träffas i en gammal ungdomsföreningslokal, med knarrande golv och spröjsade fönster.

Ljuset är dämpat, mycket dämpat. 

Levande ljus.

Deltagarna smyger sig tysta in, utan prutthurtiga hälsningar på varann. Inget tjoochtjim här inte.

Bara en stilla nick är nog. Man vill inte bryta tystnaden och ja, stämningen.

Vi, kvinnor i alla åldrar och med alla former och med all eller ingen erfarenhet, hittar tysta sin plats och yogapasset börjar.

De flesta blundar, gör sina asanas, följer instruktionerna i total tystnad.

Man kan höra ljusen spraka, sin egen andning, golvet knarra, vinden vina utanför medan man yogar där bland alla andra men ändå på ett märkligt sätt för sig själv.

En lugn röst, en yogi med erfarenhet och känsla, styr oss.

Djupare.

Och en och en halvtimme bara flyger iväg och när jag går ut i den mörka septemberkvällen för att gå eller cykla hem känns det bara så himla skönt.

Både kroppen och själen har fått sitt.

På en och samma gång.

Behändigt och mycket bättre än jag vågats hoppats på.

En bra höststart med andra ord!