EN HELT VANLIG TISDAG...

...tänkte passa på att utmana er lite.

Ofta är det ju så att man hit till bloggen släpar de där guldkornen från sin tillvaro.
Tänkte ändå att det kunde vara skoj att någon gång läsa om en alldeles, alldeles vanlig vardag hos er.

Så här såg min tisdag ut:

Vaknade lite sent. Kvart över sju steg jag upp och släpade mig ner till köket.
Matade katten och hunden, kokade kaffe.
Tog kaffekoppen med ut i trädgården. Drack det medan jag sakta, sakta fick upp ögonen och ögnade igenom nyheterna på telefonen.
Har avstått från vardags-dagstidningar eftersom jag ändå sällan hinner läsa dem här hemma. Läser dem oftast på jobbet faktiskt.

Vid åtta hade jag fått ordning på lockarna, och startade iväg mot jobbet.
Lillungen lämnade jag hemma sovande. Sista sommarlovsveckan på gång, och jag har inte hjärta att sparka upp honom...

På jobbet vid halv nio. Svara på mail. Snarvla med kolleger.
Halv tio blir det frukost och kaffe med kollegerna.
Bläddrar i dagstidningarna.
Skrattade med de smågalna människor jag kallar mina arbetskompisar.
Decibelnivån vid morgonkaffet överstiger oftast det tillåtna - och tack och lov för det.
Skratt kan aldrig vara skadligt - även om det är högljutt!

Från tio till lunch är det oftast fullt upp med kundträffar, telefonsamtal, möten.
Till lunch blev det en fisklasagne på närmaste restaurangen, eftersom regnmolnen låg hotande över himlen, och ingen hade någon större lust att ta sig längre än till restaurangen som ligger vägg i vägg med mitt jobb.
Ingen höjdare, men helt okej.
Maten alltså.

På eftermiddagen hade jag aningen mer tid att jobba för mig själv. Förbereda nya kundmöten och sköta undan annat som samlats på hög.
Telefonen avstängd.

På eftermiddagen bytte jag bil med exgubben. Han lånar min lite större bil ibland då han behöver det.

Efter jobbet via apoteket för att ta ut lite inflammationsdämpande medicin för den envisa tennisarmbåge som vägrar ge med sig och bara tycks trivas hos mig.
Matbutiken och så hem.

Lillungen och jag åt lite varma ostsmörgåsar på terassen. Regnmolnen hängde fortfarande kvar där på himlen. En havsörn seglade förbi. Från viken hördes en ensam båtmotor. Inte många som ger sig ut till havs en alldeles vanlig, molning och lite kylig augustikväll.

Plockade med lite tvätt, svarade på några privata mail. Försökte reparera fåtöljen vars ben gett vika på veckoslutet. Det försöket slutade inte i någon succé, så nu har jag en benlös fåtölj...

Gick en sväng i trädgården och plockade en liter hallon, värmde bastun.
Tog hunden och gav mig ut på en löprunda, som kändes trög.
Konstigt hur det kan variera från dag till dag.
Nu var det som att ta sig fram i seg sirap.

Hemma igen, nu var bastun klar. 
Lillungen och jag bastade, satt en stund på bastutrappan och filosoferade om allt och inget, bastade en stund till. 
Katten hade dykt upp. Lite kel med henne innan djuren fick sitt kvällsmål.

Skruvade upp en klädhängare, kokade te.

Kvällsnyheter på tv. Lillungen hade lagt beslag på datorn.

Gjorde ett halvhjärtat försök att tända en brasa, men kunde konstatera att spisen borde tömmas på aska. Lade det till jobben som skall fixas i morgon.

Torkade håret.
Slängde ner mig i den (numera) benlösa fåtöljen och slöglodde på en deckare på tv.
Babblade i telefonen samtidigt, så halva intrigen gick mig förbi.
Men han i huvudrollen var snygg!

Kokade en kopp kaffe, kröp bekvämare upp i den (numera) benlösa fåtöljen, öppnade datorn, laddade upp en bild och skrev ett alldagligt-tisdags-inlägg på bloggen.

Kände sömnigheten komma krypande, lägga sig som en barlast på ögonlocken.
Gäspade stort och innerligt.

Gick ut med hunden en kort sväng.
Gäspade och drog badrocken tätare om mig i den kyliga kvällen.

Önskade alla bloggläsare en god natt, stängde datorn, låste dörren, blåste ut ljusen och tassade upp och kröp i säng med en bok.

Vad gjorde du idag?


GRÖNT, SVART OCH RÖTT...

...hör till mina favoritfärger förutom vitt och grått då :)

Och rosa.
Och blått.
Men definitivt inte gult.
Gult är fult i min värld, det är bara så.

Kanske därför också som jag tycker om att duka till kräftskiva.
Jag får laborera runt med de vackraste av färger.
Hemmet i sig är ju (surprisesurprise) rätt så vitt och grått,
och det är härligt att få slänga ut lite färgklickar här och där.



Kräftskiva är underbart! Jag älskar skaldjur och ostar och det här med att man sitter länge, länge och petar på med sina kräftor. Det är sommar, men redan kan man ana sig till ett årstidsbyte när kvällarna börjar skymma och det är plötsligt helt okej att tända ljus.
Kanske till och med en brasa...om kvällen skulle kännas lite kylig.


Med kräftskiva älskar jag också dofterna.
De alldeles egna matdofterna.
Som på julen, som till påsk, som till midsommar.

Kräftor doftar, sensommar, hav, skolstart, nyskördat..
Syrligt, fräscht och moget på samma gång.




Lillungen har en vecka ledigt ännu innan skolan börjar - då är vi tillbaka till vardagen igen.
Och det är onekligen riktigt, riktigt skönt!
Jag börjar se en liten tendens till tristess i den unge mannen. 
Sommaren har gjort sitt.
Som sommaren ska!

Inte för att vi riktigt skulle vara redo för hösten än, men vardagen känns välkommen!



Och vardagen kan man ju alltid piffa upp lite med en kräftskiva i kanske det bästa av sällskap!

Så här på söndagskväll brukar min ena hjärnhalva gå på autopilot och planera veckan som kommer.
Finns en hel del att fixa innan skolstart.
Bland annat måste diverse skolrelaterade saker införskaffas.
Ny penal bland annat. Och innehållet...
Det efter att familjens hund valde att tugga i sig både penal och innehåll här i veckan.
Det ena dagen.
En annan dag var det mitt stativfodral som fick sig.

Någon tycker tydligen inte att det är skoj att vardagen anlänt...
Separationsångest i en liten hund kan ha jobbiga och framför allt kostsamma följder...

Nån som vet ett bra knep att ta till?
Trodde tuggperioden skulle vara understökad redan, men nix...så att tips mottages!

Ha en skön vardagsvecka alla!


NJUTBART...

...oooo, ja! 

Jag är av den bestämda åsikten att det finns så mycket tråkiga, besvärliga, jobbiga och allmänt långrandiga saker i vardagen som man ju inte kommer undan.
Vi alla har av dem. 
Vi kommer inte undan.
Det är inte solsken precis hela tiden liksom.

Och just därför är det så viktigt med att lägga lite extra uppmärksamhet på det där trevliga som man har, som man gör och framförallt NÄR man gör det.

Bastubadandet är ju en sak som ligger oss finnar (och finlandsvenskar) lite nära hjärtat sådär.
Vi föds nästan i bastun. Eller åtminstone har någon, om inte alla, våra förfäder gjort det.
Vi har alla ett förhållande till bastu. Det kommer vi inte ifrån.

Endel badar bastu varenda dag. Andra en gång i veckan. 
Och så finns det de, som jag då, som kan leva utan bastu - om, jag säger OM - inte bastun mot alla fördomar jag samlat på mig, kan erbjuda riktigt skönt bad. 


De är få. 
De bastur som fått mig att riktigt trivas där i hettan.
Elbastu...ufffff! 
Personligen tycker jag det oroväckande påminner om en tortyrkammare.
Luften är torr. Temperaturen är minst tusen miljoner grader och så kastar någon tokstolle vatten på de hetheta, uttorkade stenarna och "bastubadet" som man upplever efter det är som att få en spikmatta slängd i planeten på en.
Hur skönt som helst?
NOT!


Jag är uppvuxen med en utebastu. En stor utebastu där syret räcker till.
Jag vill minnas att jag tyckte att det var skönt där.
Numera klämmer man in en bastu på två kvadratmeter och ja...det blir inget bra av sånt!

Min kanske bästa bastu-upplevelse är faktiskt från inget mindre än tjugofem (!) år tillbaka.
Besökte vänner, finska vänner. I den finska kulturen blir man inslängd i en bastu så fort man presenterats för andra närvarande. Man liksom skakar hand med den högra tassen och får en handduk och en bunt med björkris inklämd i den andra.
Och så en nick;
- Bastun är ditåt...

I den bastun gick man in genom dörren, ner under marknivå en dryg meter.
Själva bastun hade stampat jordgolv, var stor, minst 30 m2.
Man klättrade högt upp på en bastulave och bastu-ugnen såg ut som något man kunde flyga till månen med.
Men herrejävlar vilket bad! 



Det om något var en njutning!
Som lämnade bastuminnen som varit svåra att slå.

Otaliga bastur har blivit testade efter det, men men...
Ingen kommer ens i närheten av det.

Tills idag!


I och med min smått skeptiska attityd mot bastur är det kanske inte det första jag kastar mig över då jag flyttar. Följaktligen har min utebastu fått vara helt i fred under de veckor jag bott här.
Men denna sommarkväll tänkte jag att jag skulle testa den. 
Bastun.


Den är skum, den är 100 år gammal (om än att den genomgått en och annan skönhetsoperation genom åren...) den är sätt stor, men trots det sköt inte mina förväntningar i höjden - så fördomsfull har jag blivit...






Så det var inte med de högsta förväntningar jag stuvade in de
lår-tjocka vedklabbarna i den väl tilltagna bastu-ugnen, 
bytte kläder för att ge mig ut på lite kvällsspring 
med hunden medan bastun varmnade.



Och nu, som i bästa Muminstil:

Vad tror du att det hände sen?

Jo, jag upplevde något av det skönaste i bastuväg jag varit med om på länge, länge, länge....och det i den alldeles egna gårdsbastun!

Hade nästa glömt att bastubad kan vara just så här fantastiskt njutbart!

När det är som bäst!
Vardagsnjutning!
WOW!



PÅ REPARATION...

...nu kunde man ju tro att jag sänt mig själv på reparation, och det kunde vara helt motiverat faktiskt.
Lider av tennisarmbåge som vägrar ge med sig.
Lider lite av idétorka om vad jag skall blogga om.
Lider lite av tidsbrist, men framför allt lider jag av att vara kameralös!

Det är nämligen mitt favoritobjektiv som åkt in för reparation.

(just denna bild är taget med annat objektiv....)

Har märkt under sommaren att det varit svårare och svårare att få till riktigt skarpa bilder.
Och det   k a n  omöjligt vara så att felet skulle sitta bakom kameran, eller hur?

Så med separationsångest i blicken och med tvekande rörelser överlämnar jag favo-objektivet till mannen som något så där övertygande lovar ta väl hand om mitt objektiv, och möjligast skonsamt förmedla diagnosen åt mig.

Jag är ängslig för att det är något allvarligt som drabbat objektivet.

Med darr på rösten frågar jag hur länge diagnos-ställandet kommer att ta hos objektivdoktorn.

Med medlidsam blick meddelar kamerasköterskan som tagit hand om objektivet att han bums meddelar mig då diagnosen är fastställd.
På ett möjligast skonsamt sätt.




Han ser pålitlig ut. Han håller mitt objektiv i ett fast men ömsint grepp.

Ändå har jag mina misstankar, mina onda aningar.
Jag har sett, och hört objektiv, bete sig som mitt förr.

Det rosslar oroväckande vid fokusering.
Låter riktigt illa.
Blicken (fotot) blir otydlig och oskarp.
Det är något med ljuset.
Känns som om det inte kom ljus nog.
Som om något slocknat...



Bilderna som innan var skarpa, snabba kvicka har plötsligt blivit långsamma, suddiga och flummiga.

Kan objektiv drabbas av alzheimer?


Kanske de kan? 

Återstår att se...
...om felet är i tekniken eller där bakom kameran.

Vid det senare blir det aningen besvärligare att fixa till felet....;)

Få se vem som sist och slutligen åker in för reparation?

ÅSKA OCH SOLSKEN...


 = SOMMAR



(Plötsligt dök (en del) av bilderna upp och gick att ladda upp här).

Så jag sparar på orden denna gång....;)