SEMESTERSLUT...

...och sovmorgon.
Ute regnar det. 
Himlen är mulen och vinden ruskar om rosenbuskarna så kronbladen strittar.
Morgonkaffet på terassen uppkrypen i en sliten korgstol.
Ingen morgontidning.
Men inte heller en lång lista på saker som skall skötas under dagen.
Skönt!

Gräset doftar i regnet. Nyklippt. 
För första gången - av mig.
I går - innan regnet!

Kroppen känns stel av allt bärande, och lyftande och kånkande på lådor och möbler, hit och dit.
Men på ett skönt sätt. 
Förutom armbågen vars inflammation vägrar ge med sig...eller den har kanske inte haft en chans till någon vila den senaste vecka heller för den delen? 
Kanske blir den på bättre humör nu?
Vore önskvärt...liksom!


Himlen ser riktigt jämngrå ut. 
Hade planerat in en promenad med hunden i grannskapet, men hon bara plirar på mig från soffan.
Hon tänker minsann stanna där så länge det smattrar mot taket!

Ja, ja, vi får väl vänta en stund då.
Kanske ta en kaffe till?
På terassen, och lyssna på regnet.

Semesterns sista dag.

NÄR MAN HITTAT HEM...

...det är nästan lite ruskigt!

Ni vet den där känslan man ibland kan uppleva i klädbutikens provrum, man provar ett plagg och så plötsligt känns det som om just det plagget skulle vara sytt åt just dig!
Förutom att det tilltalar sådär "på galgen" så sitter det perfekt över rumpa och byst.
Då kännas man att shit vad bra det här känns!

Samma fenomen kan faktiskt hända också då man byter hem.
Det är ju först när man gått in i provrummet med sitt nya hem som man verkligen kan känna om det sitter som det skall.
Nu har jag bott in mig i fem dagar - och det känns som om jag alltid bott här. 
Märkligt!
Och så galet underbart så jag blir nästan lite yr.

Under alla mina år, under alla mina flytt, på alla adresser jag landat på har jag sett möjligheterna att skapa ett hem att trivas i. Och det har skapats. Ibland mer mer möda än ibland.
Men aldrig, aldrig har jag bara kunnat traska in i något som bara känns som jag.
Utan omändringar, utan att ta till penseln, utan ringa snickaren, utan att hyra en trädgårdstraktor, utan något alls. Bara flytta in - och känna sig som hemma!
Märkligt!

Och det är inte bara jag som känner så.
Jag kan ana mig till samma känningar hos mina djur.
Katten tog direkt trädgården i sin besiktning och det blev godkänt!
En ettårig tillvaro som innekatt är över. Nu finns det en trädgård att upptäcka.
Även grannen tyckte det bara är skoj om katten skulle ströva över dit.

Hunden, ja...hon har lite gränser att lära sig, men det skall väl gå bra det med!
Men här finns utrymme att snusa omkring eller bara springa fnattet av sig, eller lägga sig i skuggan av rosenbusken och kolla in vad matte gör...


Och jag, ja jag går bara omkring och upptäcker.
Blommor i trädgården som känns som jag.
Blommor jag själv kunde ha valt.

Och känner mig helt barnsligt glad över blåklocka och blåklint!
Doftande rosor och syrener.
Plommonträd och hallonsnår.

I kvällsskymningen dukar jag upp till ett enkelt kvällsmål för de allra första som kommer på besök.
Lokal "parmaskinka" - här går det under namnet Lande-Skinka - melon, ost, tomatchiabatta...smått och gott från köket som bara väntar på att visa vad det går för, sköna matutsvävningar bara tid finns.

Och att sedan gå ut i trädgården och plocka blåbär till en paj - är inte det lycka, så säg?

Att en så enkel, liten sak kan bli till så stort välbehag?
Visst är det rätt fantastiskt?!

DET TAR PÅ DET HÄR...

...med att flytta anser familjens självutnämnda drottning och landar med en smått lidande min på ett fårskinn som hamnat på en pall som hamnat på en annan pall som står mitt i ett lindrigt kaos av möbler, lådor och diverse ting som alla skall hitta sin egen plats.

Personligen hittade jag redan min plats. 
Ute vid terassen, alldeles invid jersminen - där sätter jag mig med mitt morgonkaffe.
Idag och framåt.

För det är ju det första man fixar till när man flyttar, ett ställe att parkera sin korgstol på så man kan ta sig en välförtjänt och behövlig kaffepaus nu och då, inte sant?

Och i dag när jag då hade en av dessa viktiga och välbehövliga pauser hörde jag hur det krafsade, och snusade och snörvlade i buskarna...

...och ut kröp en liten igelkott!


Jag bara tycker så om igelkottar!

Hoppas, hoppas den kommer att trivas i min trädgård också i framtiden - och att den håller sig långt borta från trafiken!

Nu i skymningen snodde jag lite av kattens mat och förde ut under rosenbusken i hopp om att 
den rara krabaten är ens aningen mutbar...

En trädgård med en igelkott är en lycklig trädgård!

FLYTTFÅGEL...

...så det räcker och blir över!

Egentligen kommer ni inte att få en endaste vettig tanke ur mig idag.
Bara så ni inte ställer för höga förväntningar på inlägget, så det kan i och för sig vara helt klokt att sluta läsa här...

...men om ni vill veta vad jag sysslat med idag, så kommer här en snabb resumé:

Vaknade vid halv åtta av att det var varmt som i (fyll i själv).
Åskmoln tornade upp sig vid horisonten och luften formligen stod stilla, man kunde skära i den och temperaturen var redan en bra bit över 20...

...packade in en del av flyttdelegationen i bilen och sände en lite bön så där i förbifarten att det inte skulle komma de utlovade skyfallen. Inte idag!

Den bönen blev hörd.
Inget regn, men en åskfylld, klibbig, fuktig väderlek fanns där.

Vid tolvslaget var temperaturen uppe i 28 grader. Och inte en vindpust. Luftfuktigheten - ja den skall vi kanske inte ens tala om.

Nu är det ju så att jag tyckt om att samla på mig diverse gamla möbler. Skåp, soffor, byråer...i gediget trä. 
De väger. 
Mycket!

Sällskapet som inget ont anande ställt upp som hjälp i flytten svettades som om de deltog i finsk mästerskap i bastubad! Vid något skede tyckte jag mig höra lovord om IKEA-möbler som inte 
v ä g e r 
något alls...


Förstår inte alls!!!?

Men nu...*pust-pust*...är de värsta/största/tyngsta tingen förflyttade till en ny adress.
Möbler och flyttlådor är utspridda lite tankspritt här och där och inväntar sin nya placering.

Men nu har jag hittat hem.
Eller som det ena av de hjälpsamma handparen som deltog i flyttningen sa:

- Mamma, är det okej om du inte tar det till en årlig tradition att flytta? Medan svetten rann över ryggen på honom som jag fick in i mitt liv för ganska exakt 23 år sedan.

 Nej, nu blir det inga flytt varken hit eller dit.
Det här känns som om det bara väntat på mig!

Snart delar jag med mig!

Som jag sade - inte en vettig tanke - nu är jag redo för sängen...
....aaaah ljuva möbel!






I STARTGROPARNA...

...och ivrig är jag. Nu.
Det har varit några riktigt välbehövliga veckor av nothing-to-do här på stugan.
Idag var jag och skruvade ner de sista väggfasta föremålen från väggarna inför flytten.
Gick en sväng i stan och stötte på några vänner.
Tog en kaffe på uteserveringen tillsammans med dem.
Tjattrade och skrattade och höll på sådär som man bara gör med vissa av sina vänner.
Ja, ni vet?

Dessa kvinnor är väldigt lik mig. 
Ingenting är speciellt svårt, även om dessa kvinnor minsann fått sin dos av livets avigsida emellanåt.
De har bara valt att ta itu med det jobbiga, och sedan gå vidare.
Inte heller bli och älta sig i det som var.
Starka, modiga, levande, leende kvinnor.
Ingen kommer igenom livet utan törnar.
Det är inte problemen som är problemet, utan det hur vi tacklar dem.
Problemen. 
För de kommer, åt var och en av oss, vid något skede i livet.

Skulle vara så intressant att få höra, ta reda på, vilka "överlevningstrategier" man/ni tar till när livet krisar till sig omkring en?
Vid den här åldern har man väl fått en och annan törn själv, men egentligen tror, nej jag vet, att jag flytit rätt så lätt genom livet. Det har alltid funnits människor omkring mig som stöttat, som sporrat, som också förstått då jag velat dra mig tillbaka - men ändå aldrig försvunnit.
Dem är jag tacksam för.
Riktigt in-i-hjärtat-tacksam!

Nu är min tillvaro rätt så bra.
Det är också läget för de kvinnor jag träffade idag.

Men när man vet, känner till deras historia, då kan man bara beundra hur de rest dig och gått vidare.
Men vad tar man till då livet luggar?


Många av mina vänner, som livet behandlat aningen hårdhänt, har sagt att det har varit trädgården och dess terapeutiska väsen som räddat dem.
Någon har funnit en tröst i det vackra vi har omkring oss.
I det som man lätt kan tycka vara banalt, att ha det vackert i sin omgivning. 
I sin absoluta omgivning, i sitt hem.

Man kan lätt tycka att det är ytligt.
Att pynta och feja och hålla på.
Men jag tror inte det är så!

Jo, om man vill kan man göra det lätt till en ytlig grej, men samtidigt tror jag att vi är många, många som känner en tillfredsställelse utöver det där banala att "shoppa något nytt".
Vi bara mår bättre då vår närmaste omgivning ser ut så som vi vill.
Är det sedan slitet loppischarmigt, eller senaste designstiligt, eller fyller vi våra hem med husdjur, vilsna hamstrar och missförstådda kaniner. Eller böcker om historia, eller politiska artiklar, eller...listan är evig.
Vi vill ha det nära oss, det som skänker oss ro.


För mig, och många andra (främst kvinnor då) är det vardagsskönhet i tingen omkring oss som ger oss en viss ro i själen. Män kanske finner sitt ro i att samla på sig fiskeutrustning, motorcyklar, finansnyheter, joggingskor...you name it. Det finns hur mycket som helst.
Kanaler som ger välkänsla.


Jag tänker ofta på min väninna sedan många år. Hon förlorade sitt enda barn till kampen mot cancer.
Hon kanske mötte det värsta monstret man kan tänka sig. Att förlora sitt barn.
Hon åkte så djupt ner i misströstan som man bara kan göra.
Hon gick ut i vattnet och undrade varför hon skulle vända?

Men hon trodde på det vackra här i livet.
Att livet är just så vackert man väljer att det är.
Och hon kämpade.
Mot sorgen. Mot misströstan.Mot allt.



Idag är hon egenföretagare inom inredning. 
Framgångsrik och stark.
Och hon har en aura omkring sig som ger vardagsskönheten ett alldeles speciellt skimmer.
Det var det som räddade henne.


Därför tror jag att det är viktigt att vi är lyhörda för allt det vackra, fina vi har omkring oss.
Är det sedan något vi själva skapat i trädgården eller inne i våra hem.
Är det sedan något vi ser då vi går ute i naturen, eller upplever på annat sätt.
Det kvittar.


Bara det finns något där i närheten som känns stort, vackert, viktigt för just dig.
Och att ta tillvara på den känslan.

För den kan rädda dig en dag, då livet ger en örfil och man måste hitta tillbaka till det vackra i livet.
För det gör livet.
Man kan inte styra det.



För att jag själv upplevt skymmningsstunder, och sett nära vänner som gått rakt in i mörknet.
Därför vet jag att det är så viktigt att samla på sig det som man 
vet kommer att hjälpa en, föra en tillbaka.
För man kan behöva det.
I livet.


Därför tycker jag aldrig mer att vardagsskönhet är en ytlig grej.
För jag vet att det kan bli en livboj.

Och jag blir så in i hjärtat glad när jag får uppleva, höra, se att det finns en sanning i det.
Skönhet helar.

Att sedan skönhet kan vara olika för oss alla, det är en bisak.
Ta bara reda på vad just din skönhet är.
För den finns inom och omkring oss alla.

Och att idag få möta dessa kvinnor som knäat men som rest sig är jag glad och tacksam för.
För det bevisar att det går.
Ifall man någon gång tvivlat.

Vad gör du? Vad är din ventil? 
Berätta!