I MORSE...

...kände jag att något var annorlunda. 

Det fanns där fast jag inte var riktigt vaken.

På natten hade katten klättrat in genom det vidöppna fönstret, det mot havet, och krupit ihop till en boll i mitt knäveck. Försiktigt flyttar jag lite på mig, utan att störa henne, så jag kommer åt att kika ut genom fönstret. Klockan kan inte vara mycket. Fem?

Havet ligger alldeles, alldeles spegelblankt. Inte det minsta krusning på ytan.

Allt är riktigt tyst.

Lillungen snusar ett stycke ifrån. Här är allt bara ett stycke ifrån, här på stugan. Han andas lugna, drömlösa andetag. Värmen har fått hans pannlugg att lägga sig i fuktiga små lockar strax ovanom ögonbrynen. 

Katten makar på sig, hoppar ner och sträcker ut sig på trasmattan istället.

Befriad från tyngden av välgödd katt sparkar jag av mig täcket.

Den svala tidiga morgonluften som knappt får gardinen att röra sig känns sval.

Inte kall, det är annorlunda.

Kryper ändå ner under täcket och somnar om. 

Några timmar senare vaknar jag av måsskrän, de har hittat fiskrenset som jag satte ut sent i går kväll.

Bra, naturen sköter sig.

 Känner längtan efter morgonkaffe och sträcker mig efter tröjan som blivit min bästa vän här. Hunden gnyr stilla därnere. Hon gör så när hon hör att jag är vaken.

Klättrar ner för den branta trappan från sovloftet och går de några stegen till köket. Dricker ett glas kallt vatten på stående fot och krafsar sömnigt om den pigga hunden. 

Häller upp lite hundmat i skålen, katten lockas också till köket av klirret från matskålar i rostfritt stål.

Kaffet är klart, tröjan har jag slängt på en stol.

Skall bara föra ur kaffekoppen, sen skall jag klä på mig tröjan, tightsen, sockorna.

Går ut i bara linnet.

Det är då jag äntligen fattar vad som är annorlunda!

Det är stiltje, och det är varmt. Det doftar sommarmorgon, inte fuktig, kall skog.

Runt sockerskålen surrar en ivrig fluga.

Det inte bara känns som sommarmorgon, det låter så också.

Med flugsurr och allt!

SOLKASSEN...

...har fått vila.

Vädergudarna har nu bestämt att det skall bli ett rikt svampår i år.

Då måste det regna. 

Det skall inte bli ett soldyrkan år.

För då skulle solen behöva skina. Skina varmt och innerligt.

Och det vill ju inte sig riktigt så nu. I år.

De kommer säkert. De där solgassiga dagarna, men inte i en alldeles överskådlig framtid om man får tro väderleksspågubbarna och -gummorna. 

Bikinin får fortsätta med att dingla övergiven på sin krok i sovrummet.

I väntan.

Istället har jag formligen bosatt mig i denna "fisketröja" i år.

Nu börjar jag förstå ortsborna, de inbitna fiskarna, i mina barndomssomrar på Åland, som aldrig eller sällan övergav sina stickade tröjor.

De gav sig ut till havs tidigt på morgonen, kom tillbaka och rensade sina nät i sjöbodarna.

Det doftade tång och fisk om dem på långt håll där de höll på med brunbrända nävar.

Och så doftade det ull om dem. Fuktigt ull.

Det minns jag nu.

Min fiskelycka kan man knappast kalla strålande.

Skulle familjen vara beroende av det, så skulle vi svultit ihjäl efter ett par dagar härute...

Fisken har minskat. Drastiskt.

Ännu för något år sedan kunde jag ge mig ut med kastspöet och bara meddela familjen att det blir fisk till middag i morgon.

Det kan jag inte numera.

På sin höjd kan jag lova att det blir fisk till mellanmål. Kanske.

Inte mycket att dela på av en ynka abborre...

Men det doftar ändå sommar på ett rätt sätt om 

den där lilla stackaren som fastnade på kroken.

För jag är ju en sådan där riktig söndagsfiskare.

Jag ger mig inte ut i kamp med vågorna, nänää...jag håller mig till i de stilla sommarkvällarna i vikarna.

Men fisketröjan, den avstår jag inte ifrån.

Den har blivit sommarens hetaste trend härute på de här klipporna.

Skön och stor och precis lagom att krypa in i när nordan pressar upp kall havsluft till min semestertillvaro.

Man får bara ta skeden i vacker hand och njuta av det som vädergudarna erbjuder, och inte kämpa emot.

Även om jag inte skulle tacka nej till några heta soltimmar nu och då....

KVÄLLSSOL...

...i all ära, men nu börjar jag känna av en viss rastlöshet.

Det kan inte hjälpas.

Vi har upplevt de flesta väderlekar frånsett snöstorm här under de senaste två veckorna. 

Och kanske då också frånsett den där riktigt gassigt heta sommarsolen som får ens hjärna att koka lite och kroppen att förvandla sig till ett viljelöst kolli.

Nu har ju inte detta tillstånd tillträtt i och med att vädret har gjort att man i någon form måste hålla sig fysiskt aktiv för att hålla uppe värmen i sin arma lekamen.

Jag har till och med gått så långt att jag börjat löpträna (ja, ni läste rätt) så smått för att bli av med springet i benen som jag inte lyckats kanalisera på något annat projekt på grund av de rätt tätt duggande regnskurarna.

Men ut och löpa en halvtimma - si, det hinner man med!

Men jag vet inte om det egentligen åstadkommer önskad effekt. Desto mer jag ger mig ut och springer - desto mer energi får jag som jag inte just nu har något att göra av med på som skulle få mig att känna att jag liksom gjort av med den. Ja, ni vet. När spring i benen blir ännu mera spring i benen liksom.

Eller det finns att göra - bara det skulle hålla upp så länge att man skulle hinna påbörja något av projekten.

Vi har tex fått litet problem på nacken.

Hästmyror.

Inne.

Inte bra! Inte bra alls!

Vi har troligtvis gjort misstaget att rada för mycket ved för nära huset så hästmyrorna tycker sig hittat rena rama paradiset av lite gammalt virke i kombination till rätt nära tillgång till sockerskålar och annat omnomnom som en hästmyra kan tänkas tycka om.

Nu skall veden flyttas.

Inte ett alldeles litet lass det heller!

Mycket som skall flyttas på denna sommar.

Bara det skulle hålla upp!

Sluta regna!

Nu!

MITTEMELLANTILLVARO...

...kallar jag det. 

När ett hem är nerpackat i lådor och ostädat och ett annat tomt på ting men städat.

Och så vi då som levt slappaste sommarlovsliv i ett par veckor, som om en flytt inte alls skulle finnas i sikte. Jag blir lite matt av att tänka på det, det där att fysiskt få flyttlådor och 

bohag från plats ett till plats två. 

Jag försöker att inte tänka på det...

Väljer att hälla upp ett glas vittvin och sätta mig i solen med en bra bok istället. Vippa på tårna i sommarvinden eller kura framför brasan.

Eller följa med sädesärlans pysslande i sitt bo.

Eller glo på solnedgången.

Och kika på skrakfamiljens lek i strandvattnet.

Men inte tänka på att bära soffor och skåp.

Rätt bra har jag klarat det. 

Tills idag då jag åkte till det nya huset för att ta emot nycklarna.

Att gå omkring i de tomma rummen, att sitta på trappan och titta ut över trädgården.

Över pioner, rosor, iris och syrener.

Över gräsmatta och stengångar.

Över plommonträd och vildvin.

Då plötsligt fick jag lust att börja flytta på mina saker.

I förtid, bara riktigt lite.

Några krukor på trappan som är mina.

En kvast på terassen som är min.

En kratta mot äppelträdet.

Att lite få utmärka sitt revir.

Det börjar kännas på riktigt nu.

Tillbaka på stugan tar ändå de där stora händelserna i sommlovstillvaron över.

Någon har hittat ett litet kryp som måste fångas och studeras.

En skrakunge måste räddas (oskadd) ur kattens klor. 

Tvätten måste plockas in innan regnet.

Utedynorna likaså.

Och solstolen - den med stoppning som vi alla tävlar om då man känner att man måste ta igen sig i denna stressiga sommartillvaro....

Årets första kantareller sprang (!) jag på under en kvällsrunda med hunden.

Sådana små, små saker som gör att jag emellanåt glömmer den där förhatliga flyttprosessen!

Om jag kunde så skulle jag helst av allt bara trolla.

Trolla soffan på plats och kärlen i skåpet.

Handdukarna på hyllorna och sängarna färdigbäddade.

Ja, ni vet lite svänga på trollstaven, lite så här...

Om jag skulle testa? Man vet ju aldrig - kanske det skulle funka?

Vad tror ni?

EFTER REGNET...

...kommer mera regn, tänkte jag skriva, men riktigt så illa är det ändå inte!

Morgonen bjöd på halvsol och en friskhet i naturen som fick en att dra djupa, djupa andetag så man nästan känner sig att man fått en överdos av syre.

Om man nu kan få det?

Gick min morgonpromenad med en över-ivrig hund, som hela gårdagen mer eller mindre bäddat ner sig i det gamla täcket som blivit hennes alldeles egna "deppa-i-regn-täcke".

Där kan hon ligga och sucka djupa suckar medan hon gräver nosen längre in i sin egen päls.

Men idag blev det en sväng i skogen så mossan gungade.

Sedan ett kort yogapass innan morgonkaffe på terassen.

Läser min e-tidning på telefonen och saknar prasslet av tidningssidorna, men jag blir väl uppdaterad i alla fall. Ser grannen komma tillbaka från sin fisketur.

Han vinkar.

Jag vinkar tillbaka och fortsätter plira i telefonenen. 

Fryser om mina bara fötter, och går in för att hämta ett par välanvända sockor.

De är minst sju nummer för stora och når mig nästan upp till knäna och får mig att se ut som en seriefigur med väl tilltagna fötter.

Jag drar benen under mig och försöker hitta en bekväm ställning.

Det går sådär.

Ungarna sover ännu. Dörren till den lilla stugan är stängd och gardinerna fördragna.

Katten stryker sig mot husknuten, jamar tyst och sträcker sedan på sig så hon blir dubbelt så lång.

Det ser skönt ut.

Svallvågorna från en båt som passerat för länge sedan, långt ute till havs når stranden och bryter tystnaden för en stund.

Planerar förstrött dagen.

Det är inte sol och varmt nog att dra till sandstranden ett stycke bort.

Det är ännu för blött för att ta itu med lite planteringsjobb.

Borde rensa upp bland mina foton  - men det får bli tills nästa regn. Inte idag.

Kanske jag kunde städa bilen? Efter att jag har transporterat växter hitåt och ditåt börjar den likna en planteringslåda hela backluckan. Jo, det skall jag ta itu med. 

Kanske. Vi får se.

Stressigt? Inte precis. 

Känner mig som naturen efter regn.

Det tar en stund innan man skakat av sig vattendropparna och slutar se lite slokande ut.

Tassar in och tar mig ytterligare en kopp kaffe

och fortsätter glo över havet en stund till, och bara låter tankarna irra omkring.

Fötterna börjar bli varma i sina sockor.

Jag hör sömngrötiga röster från lillstugan.

Nu är alla vakna, och en ny dag kan börja!