DEN DÄR INNERLIGA...

...känslan när allt känns riktigt, riktigt som det ska.

När solen äntligen värmer, när saker man borde gjort är gjorda, när agendan framöver känns som om den i alla fall skulle vara aningen under kontroll. 

Och man känner att allt bara kan bli ännu lite snäppet bättre.

När den där känslan av enkelt välbehag och nöjdhet sprider sig i kroppen.

Hur underbart är inte det?

Även om jag vet att jag har några riktigt arbetsdryga veckor framför mig, både arbetsarbetsmässigt och fritidsarbetsmässigt, så känns det att saker och ting går nu åt rätt håll.

Kanske såpass arbetsdryga att jag antagligen tar en liten paus från bloggen till och med? Även om det händer en massa underhållande och intressanta saker runt mig, så känner jag att jag inte riktigt kan ta och omvandla allt det till ens en uns underhållande text för att det finns så mycket annat som också kräver mer av min närvaro just nu.

Det kommer att finnas så mycket som jag vill dela med er, men det får vi ta sedan.

När allt stöket är överstökat

Om tre veckor hägrar semestern, och mycket skall hinnas med innan det.

Men mellan varven skall jag försöka hinna passa på att njuta lite av försommar och sol också.

Åtminstone någon dag nu och då :)

I morgon(kväll) är en sådan dag.

Då tänker jag tända grillen, bjuda de bästa på något gott i kvällssolen.

Det är nu bara så att det allra bästa är de där helt vanliga stunderna som får en liten guldkant av de personer som förgyller dem.

I väntan på det!

LIVET PÅ STUGAN...

...ja, det är kanske det ultimata do-nothing som tar det mesta av vår tid härute.

Och det är det som gör det så vansinnigt skönt!

Att ha en plats på jorden som är totalt fri från måsten, fri från stress, fri från målsättningar och krav.

Nu är det ju så att jag tycker i viss mån om målsättningar, om krav, om måsten (jo, du läste rätt...) Men som en motvikt till allt det känner jag mig oerhört privilegierad som har ett ställe att dra mig tillbaka till och få leva detta underbara enkla liv.

Samtidigt vet jag att om jag skulle ha detta 24/7 så skulle jag ju tråkas till döds! 

Lagom är bäst - som det är med det mesta :)

Här är ändå livet så avskalat som det kan vara - och det är rätt skönt.

Jag har mer och mer börjat fundera på det där med 

"less is more"

För vi kan inte i all oändlighet hela tiden ha bara more - om vi vill ha kvar vår planet.

Som det nu är förbrukar vi ju 1 1/2 planets resurser. Hela tiden, varje dag.

Om vi vill fortsätta konsumera som vi gör.

Det är en matematik som inte går ihop.

Inte på något vis.

När man sitter härute bland klipporna så har man tid att fundera på sådant här.

Om jag skulle halvera min konsumtion.

Hur skulle jag göra då?

Vad skulle jag välja bort?

Och ändå göra rätta val för att hålla samhällets kuggar rullande.

Men utan att belasta miljön, naturen, vår planet.

Som vi faktiskt bara har en av.

Även om vi nu lever som om vi kunde ha en halva till på låns.

Jag tror tyvärr att vi alla förr eller senare får en riktig kalldusch när det blir klart att det inte går att i längden leva som vi gör nu.

Vad skulle du göra, om du måste halvera ditt ekologiska fotspår?

Halvera din konsumtion.

Och jag tror ju inte ens att det ens bara är frågan om ekologi.

Vi talar ekonomi, och då brukar de stora pojkarna komma med i gamet.

Kanske vi ser stora förändringar ännu inom en rätt kort tid?

Men fortfarande finns den intressanta frågan kvar.

På vad skulle du dra in?

Om du skulle bli tvungen att göra dig av med hälften av det du har, 

och i framtiden bara kunna skaffa hälften av det du ville?

Vad är viktigast?

Om det ekologiska fotspåret skall bli mindre måste vi minska på det vi har - och det vi skulle vilja ha.

En intressant tanke.

Oberoende om man tittar i sin garderob, på sina bokhyllor, på elektroniken i hemmet, på bilen, på de så kallade bruksföremålen därhemma. På resor, på vad vi stoppar i oss. På alla ting omkring oss.

Hur mycket brukar du dina föremål?

Någon gång funderar jag om jag skulle klara mig på det jag har här på stugan - och svaret är jo.

Klarar jag av att leva med det jag har här i så många veckor av året.

Vad säger att jag inte skulle klara av det året runt?

Med detta enkla.

Om jag blev tvungen att välja.

Eller inte om utan när.

För tyvärr tror jag att vi av både ekologiska, etiska och ekonomiska skäl rätt snart kommer att se på konsumtion på ett helt annat sätt än vi någonsin sett på det förut.

Kanske begreppet:

Not In My Backyard

snart är lite förlegat?

Vad skulle du plocka bort?

Om du måste?

En knepig fråga åt oss alla hem-esteter. 

Men en intressant tanke, eller hur.

Om man skulle måsta?

Eller om man bara vill, av fri vilja?

STORMFÅGEL...

...hann precis landa på stugan innan regnmolnen började samla ihop sig och börja drippdroppsonaten över klipporna. Satt en stund ute på terassen, och bara lyssnade och drog lungorna fulla av den där alldeles speciella doft som det allra första sommarregnet åstadkommer. 

Drippdroppet därute och spraket från brasan härinne spelar spratt med mig.

Jag hade tänkt sitta och studera lite jobbtjafs som jag släpat med mig, men högen med mappar skickar ut signaler som jag inte känner mig mottaglig för just nu och ögonen vägrar vara riktigt öppna, och hjärnan har lagt in på ett sidospår.

Jag sitter så mycket hellre här med er en stund innan sängens dragningskraft blir för stark.

Känner att jag kommer att somna som en sövd oxe.

Sitter och tittar ut genom fönstret mot den aningen skymmande försommarkvällen. På terassen står sommarblommorna i regnet och inväntar plantering i morgon. 

Det fina prydnadsgräset som jag blev så förtjust i i det soliga växthuset ser mest ut som en dränkt katt där det står i sin låda och knappt skiljer sig från omgivningen. 

Kanske inte det bästa valet när allt kommer omkring?

På tal om det - bäst att gå och kolla om den regndrypande katten skulle vilja in så småningom? Den vill alltid gå en sväng runt reviret när vi landat här på stugan. Oberoende av väder.

Men nu borde hon nog vara tillbaka redan. I synnerhet med tanke på att det regnar...hon brukar vara rätt snabb med rågången då.

*paus*

Mycket riktigt, hon kom in som en oljad fjärt när jag öppnade dörren.

Nu är alla inräknade.

Och jag kan släpa mig till fjäderholmarna för att vakna utvilad och alert i morgon bitti.

Då skall det pluggas och planteras, skuras och sys, planeras och funderas, grävas och grubblas.

Men det i morgon.

Sov gott nu alla söta!

zzz.zzz.zzz.zzz.zzz.zzz.zzz

VÄRLDEN TILLHÖR DEM SOM HAR LIVSLUST...

...och livslust för mig är att ha det bra där jag är, där de mina är.

Jag har aldrig riktigt känt att mitt nuvarande boende är det jag vill. Det här känts som en lite krypande oro i kroppen. Lite som att försöka gå in ett par läckra skor, som man innerst inne vet att aldrig kommer riktigt att sitta som de ska...

De skaver lite hela tiden.

Under några (läs många) vårveckor har jag intensivt sniffat omkring efter någon annanstans att ta vägen.

Min hjärna försöker skrika ut att jag inte har alla mumintroll hemma i min mumindal som tänker offra pengar och tid på en ny flytt. Men mitt hjärta skriker högre:

- Varför stanna om det inte känns bra?

Jag har tittat på hus ute på landsbyggden, jag har tittat på snärtig, vacker, jugendlägenhet i småhöghus bestående av fyra lägenheter med torkvind, pigkammare, enorma källarutrymmen, och en trädgård bestående av de vackraste äppelträd innanför en hagtornshäck. 

Jag har tittat på 100 år gammalt torp med renoveringsbehov, med kanske bygdens häftigaste ek och övrigt trädbestånd och potential till vad-som-helst.

Och jag kunde ha tänkt mig dem alla. 

Huset ute på landet, med lite onödigt många kvadrater för en liten familj på två.

Lägenheten med sina tjocka stenväggar.

Torpet med sin historia.

Men huset på landet kändes för stort.

Lägenheten för instängd.

Torpet som en för stor utmaning för mig - denna gång.

Och så, en alldeles vanlig onsdag fanns allt det jag längtat efter, allt det jag vill ha, där i en annons på nätet och jag var såld. 

Bästa läget, bästa storleken, bästa pris...(äh det hoppar vi över...)

Bästa det mesta.

Och jag slår till.

Och så är jag då med hus igen.

Ett litet hus, med ganska få kvadratmetrar, men vackert så man baxnar.

Med kulturarv på gården.

Så himla lagom för vår lilla familj!

Och plötsligt känner jag mig fri som fågeln igen, trots att jag vet att min semester kommer att gå åt till att packa och flytta - i år igen.

Men denna gång känns det bara väldans rätt.

På väldigt många sätt.

Snart blir det dags för packlådor. Häng med - jag lovar att ni inte behöver släpa på den minsta lilla möbel.....;)

Ja, och så Glad Morsdag till alla finska mammor - de svenska får ta det lite senare, visst?

Nu skall jag gå och tappa upp lite mjöd på flaskor medan jag nynnar...

....on the road again...tralalalaaaaa...

Kram på er!

NÄR VINDEN FÖR...

...och riktningen är den rätta.

Då är det dags att kasta loss. 

Ni vet den där känslan i ansiktet när vinden känns rätt, när man känner att det är dags att lätta ankar, när man har en ny hamn i sikte.

Det ser ut att bli lite ändringarnas sommar igen.

Och jag är ruskigt förväntansfull och glad och lycklig -

över att vinden vänt och nu känns riktigt rätt.

Vi får se vart den bär!

Vinden.