BYE BYE FEBRUARY...

...jo, jag vet att det är i sista minuten. Men jag tycker vi tar och firar med en nybakad bulle att februari 

ä n t l i g e n

är slut.

Nu kunde man ju tro att jag varit fullt sysselsatt med att fria runt när möjligheten ges, men tyvärr måste jag nog göra er lite besvikna där. Jag kom på det alldeles försent! Och att vid halv elva på kvällen ge sig ut på friarstråt iklädd luddsliten morgonrock och duschyvigt hår kanske inte skulle ge det bästa av intryck?

Tror jag....eller?

Och så har man ju liksom ingen garanti på vilket kjoltyg man får - ifall, mot förmodan då, objektet i fråga skulle svara "nej" och man skulle få en packe tyg i famnen istället.

Talar vi en packe vackert linnetyg i blekt olivgrönt, så kunde jag tänka mig ta ett "nej" som en vinst.

Men vad fan skall jag med med en packe rosa tyll? 

Eller lila satin? 

Och om man fick ett "ja" då?

O M G som lillungen brukar säga - vad skulle man göra då....;)

Så det är kanske säkrast att stanna inomhus och hugga tänderna i en bulle i stället!

Men i morgon när jag slår upp mina gröna är det äntligen mars!

Det magiska datumet då allt det underbara i årscykeln ligger framför en.

Mars till oktober (okej, halva oktober) är liksom min grej.

Tänk...hela våren, hela sommaren, hela hösten...över ett halvår med bara underbara månader.

Som väntar på mig.

Lika berusande varje år!

Och för att riktigt slå på stortrumman för att februari är överlevd så har jag bokat tid till min favofrissa. Hon som klipper och färgar som ingen annan gör.

Helt mot min vilja och jag är urnöjd varenda gång!

Och så skall jag shoppa loss på weekenden.

Jag hör till den lite udda sortens kvinnor som inte gillar att småshoppa var och varannan dag.

Men när jag sedan gör det en eller två gånger i året - jag då talar vi shoppa med stort S.

Och tro mig - det blir billigare i längden, och så kan man koncentrera sig på annat skoj däremellan.

Och shoppa lite nytt till garderoben, det blir ju lite aktuellt nu liksom...

När jag nu engång missade hela idén med skottårsdagen, och alldeles tydligt då inte får en packe tyg levererat inom den närmaste framtiden.

Så tokigt kan det gå - men inget värre än att en nygräddad bulle kan läka det.

Hur är det med er?

Gjorde ni några goda kap - på skottårsdagen?

FÅGELBRÄDET SOM FÖRSVANN...

...ner i snömassornas omättade mage.

Ja, vad säger man? Humorn är lite på upphällningen när det gäller snömängderna, och det känns som om inget annat just nu upptar tillvaron med samma intensitet.

I går landade en smärre alptopp på min bakgård. Traktorn som samlade ihop de ansenliga högar som vi samlat runt våra små hus, längs våra små gångar. Det ryms inte hur mycket snö som helst kring små hus, längs små gränser. Så traktorn kom och körde bort dem.
Och valde att parkera allas högar precis utanför min bakgård.
Jahap, jahap...visst är det lite exotiskt med nya vyer från köksfönstret, men jag vet inte om jag helhjärtat vill glo in i en snövägg de följande månaderna. För det kommer jag att göra!

Vi talar om meter på meter på meter på meter med snö. Det lär dröja innan det behövs rensas ogräs där...

Och fågelbrädet, ja det försvann i dagens snöstorm.

I övrigt händer det inte så mycket. Vinterförkylningen har tagit ett stadigt tag i mig.
Brukar inte höra till dem som springer vid första nysningen till läkaren, men igår besökte jag faktiskt en sådan för att min arbetsgivare tyckte så.

Jag kom ut med ett sjukintyg, antibiotika och den något överraskande uppmaningen om att jag skall komma ihåg att snyta mig!

-Eh??!!

Jag vill inte vara tråkig nu, men det var kanske den mest idiotiska kommentar jag hört av en läkare, någonsin!
Det är ju det enda man hinner, och orkar för den delen, göra när man är förkyld.
Jag vill helst inte tänka på hur det skulle se ut om man inte skulle snyta sig.
Nä, jag gissade det - det vill inte ni heller!

Hoppas jag snart är såpass klar i hjärnkontoret och att min tillvaro fylls av lite annat än
s n ö, så mina inlägg skulle få lite mera varierande innehåll.
Jag jobbar på det - jag lovar....;)

Näää, nu skall jag gå och snyta mig - så jag bara inte glömmer....

SÅ DAMMET YR...

...ni har sett det förr. När mina djur rumlar runt så dammet yr.

Oftast är katten Myrra så elegant och cool som bara en katt kan vara.

Hon behöver bara ge Aida Den Blicken som säger:

Don't even think about it!

En enda blick räcker för att Aida skall lämna henne ifred och med en suck lägga ner sig med huvudet på tassarna.

Men så emellanåt kastar Myrra sig helvild och ansvarslös och absolut inte speciellt ladylike.

Det är då det går undan! 

I den avslöjande marssolen yr hund och katt och hundhår och katthår och damm i en salig blandning över golven. Nästan så man börjar nysa bara av att se på bilderna, hahahaa.

I övrigt har inte weekenden varit som vilken weekend som helst. 

Eller inte riktigt ändå.

Igår blev det klart vem som skall representera Finland i årets Eurovision.

Så himla glad över att det blev Pernilla!

Känns extra skoj i och med att hon tassat i mitt hus som god kompis till äldre sonen. För ett år sedan stod hon i hans säng och sjöng till Guitar Hero-spelet när jag kom hem från jobbet.

Nu blir det lite större scener än hans obäddade säng som gäller.

(Och helt som kuriosa så råkade förra årets vinnare och Finlandsrepresentant vara killen som jobbade som assistent i lillungens klass.)

Det blir liksom lite extra skoj när det är någon man känner. 

Och det två år i rad.

Och att båda dessutom är finlandsvenskar känns superfint!

Pernillas låt som hon och hennes bror Jonas skrivit till sin mamma hittar du

HÄR

Håller tummerna för den tjejen - snyggt jobbat!

*

Nu är det jag som skall göra något åt det där dammet som yrde så avslöjande i marssolen!

Ha en skön vecka alla!

Fick ett textmeddelande idag om att snödropparna blommar i södra delen av Sverige.

Då är det bara en tidsfråga (på några veckor sådär...) innan vi har det fenomenet här också!

Det ni!

NYA STIGAR...

...ja, ibland kan jag inte annat än förundras över vilka stigar vi har att välja mellan på vår vandring.

I mitt liv har det funnits perioder då jag bara traskat fram på den invanda, trygga stigen. Men sedan händer något, som gör att man hamnar in i en skog där valen av stigar blir många. Nästan så många att en vandrare som varit van att lunka fram i en stilla takt blir lite till sig.

Bara under den relativt korta tid jag bloggat har det hänt en hel del. Från en fyrapersoners familj är vi nu i mamma-barn situationen. Och ändå inte.

Den äldre sonen finns naturligtvis med, även om det är där i utkanten av vardagen där han traskar på sina alldeles egna stigar nu, och gör sina alldeles egna val vid sina korsningar.

Och gubben, den äkta hälften sedan, låt mig se, 23 år finns också med. Även om vi inte delar köksbord, så finns en djup vänskap som inte suddas ut av avstånd eller tid.

Och det är jag så innerligt, innerligt tacksam och glad för.

Vi behöver alla någon som känner en in och ut, som är ärlig i sina åsikter.

Någon som man kan ringa mitt i natten om man skulle behöva.

Under en tid kom - och gick - en man med ett stort och varmt hjärta in i mitt liv.

Han kom med storm, men med förväntningar som jag inte kunde leva upp till, tyvärr.

Även där blev det för mig att välja vilken stig jag vek in på.

Också han finns kvar i min närhet, även om vi inte traskar på samma stig. 

Jag önskar han hittar sitt smultronställe och sitt vackra skogsrå på vägen.

Detta skogsrå, eller kanske mer skogstroll (hehehee) valde att slå ner sina bopålar i småstadsmiljö. 

Förtrollad av charmen i en sommarstad som var så bekant.

Förförd av tanken på enkelt boende för omväxlingens skull.

Jag, som renoverat och byggt i hela mitt vuxna liv, längtade efter en bekväm tillvaro.

Om jag ser bakåt så minns jag inte en tillvaro då jag inte haft ett byggprojekt på gångs, på sätt eller annat.

Klart jag inte kan minnas det - för det finns ingen sådan tillvaro...

Vid 23 års ålder födde jag mitt första barn, åkte direkt från BB till banken för att underteckna ett köpebrev.

Ett år senare stod 250 m2 nybakat hus klart för inflyttning.

Lite senare byggdes huset i skärgården.

Sedan kom en liten renovering av det som skulle bli vårt tillfälliga boende för hur länge det visste vi inte då.

Dagen efter att den flytten och renoveringen blivit klar födde jag son nr. 2.

Ja, det har liksom alltid varit så att mina barn kommit till världen tillika med diverse projekt. Mina ungar är uppvuxna bland målpytsar och lister, bland slipdamm och spackel.

De har ätit sin morgongröt sittande på kakelpaket och sovit sin dagssömn bland cementblandare.

För att deras mamma älskar att hålla på.

Stackars ungar...;)

Gubben var aldrig lika ivrig. Han skyr hammaren. Och sågen. Och allt som lite också kan kopplas till verktyg. Inte för att han inte kan utan för att han inte vill.

Med en man i huset som inte faller i trans för alla fantastiska projekt jag målar upp för honom har gjort att jag gått en lång väg i att lära mig att göra själv.

Någonstans mitt i livet, mitt i småbarnsåren, mitt i karriären - ja mitt i allt, för att citera en radioröst,  förälskar jag mig i ett gammalt hus från 1938 med potential - och massor med jobb. Både ute och inne.

Elva år, och miljoner arbetstimmar senare ger jag över det till någon annan. Min tid på just den platsen  är förbi. Min rastlöshet fick mig att dra vidare. 

Det var också det huset som fick mig att börja blogga. Då vårt, mitt och husets, förhållande var inne på renovering nr 2.

Och det var det samma hus som gjorde att jag slutligen totalförälskade mig i gamla hus.

Min kärlek till det huset skulle bestå om omgivningen skulle varit en annan.

Det var då jag tänkte att det skulle vara dags för lite enklare boende, komma lite lättare undan, ja, och ha tid för annat.

Hur fel hade jag inte? Även om grannarna jag har här är alldeles underbara, och varje lägenhetsägare borde skatta sig lycklig över dem. Hjärtliga, snälla, hjälpsamma. Renoveringen av denna lägenhet har varit rena rama förskoleuppgiften om man jämför med att renovera ett gammalt hus - på rätt sätt. 

Trots att jag lovat mig själv heligt och dyrt att aldrig mer...

Trots att jag bett mina vänner föra ut mig på svaga isar ifall-om-att - så är jag igång igen.

Min längtan efter spännpapp och sågspån, efter dragiga fönster och vedspis har blivit för stor nu för att jag skall kunna ignorera den. Den längtan har tagit över.

Mitt hem är till salu.

Eller inte hem. För det har det inte hunnit bli.

Rättare sagt, min lägenhet är till salu.

Och nu är jag på jakt efter ett projekt att få sätta energi, själ och hjärta (och pengar...)på.

Wish me luck!

ENOUGH IS ENOUGH...

...kan inte tolka den kloka kattens blick ut mot snömassorna på annat sätt

än att: enough is enough. 

När det på fyra veckor snöat lika mycket som på tre månader i fjol, ja då känns det onekligen som om det inte gjort så mycket de senaste veckorna än s n ö a t.

Varenda liten detalj i naturen är snöinbäddad. Snön klänger sig fast på varenda utbuktning som den bara kan få tag på. Trädstammarna ser ut som bakelser med en helsikes massa vispgrädde på.

Lillungen grinar illa åt all snö som faller i nacken på honom ser det ut som. 

I verkligheten tycker han att det är riktigt festligt när stora duniga moln av iskall snö landar på honom då vi är ute i skogen och kravlar oss fram genom snömassorna.

Somliga andra hänger med så gott det går och de korta benen gör det möjligt.

Men, jag tror att vi alla ändå längtar efter barmark och vårljus. Även om det det onekligen finns en viss charm i det besvärliga och oframkomliga. 

Eller jag tycker det. Innerst inne. För jag vet att detta är över snart. Jag är inte så säker på att djuren vet. De verkar ganska uppgivna faktiskt!

Och fast jag morrar och morrar ännu lite till över snöhelvetet, så charmas jag också av det besvärliga i att det är vinter.

Låter motsägelsefullt, jag vet.

Kanske det är så mitt förhållande till vinter är.

Motsägelsefullt.

Men längtan efter vår och ljus och värme är starkare för varje dag!

För varje minut som ljuset återkommer lite mer!

Hur mysigt det än är med levande ljus, så börjar det - i år igen - småningom kännas lite passé.

Jag är rastlös när det gäller just den här årstiden.

Men jag känner mig så mycket mer rastlös när det gäller mitt boendet som det är nu.

Bekvämt förvisso.

Men vill jag ha det så?

Eller är längtan efter något annat starkare?

Som längtan efter våren - som tar över, förtrollar, förändrar och förför när man minst anar.

Är jag svag i min längtan, eller är jag stark då jag lyssnar på den?

Längtan

Känslan

Hoppet

och 

Tron

Är man klok eller inte om man ger taltur till dessa.

Och låter förnuftet tiga.

För en gångs skull?

Det kan väl inte vara så farligt?

Vi får väl se....vad det leder till?