PRESIDENTVAL...

...blir det här i vårt muminland, nu skall det väljas president minsann. En landsfader eller -moder.

Har faktiskt följt med ett stigande intresse valdebatterna och funderar här stilla från djupet av min mjuka soffa på vilka egenskaper jag önskar att presidenten besitter. 

Och inte bara presidenten faktiskt, utan vilken ledare som helst.

För på sätt och vis är ju presidenten just precis som vilken ledare som helst.

Av vilka ingredienser bakar man en bra ledare då?

Hmm....om man hade det receptet så kunde man kanske förtjäna en liten futtig slant på att dela med sig av det! 

Men klokhet skall man gärna besitta. Klokhet som man hittar i böcker, i fakta. Sak.

Och vishet. Som man hittar i livet, i sina övertygelser, i sina val. Känsla.

Skärpa.

Ett skarpt intellekt. 

Som ger verktyg till att veta när man skall klippa av, eller när det är läge för att knyta ihop.

 En förmåga att se hur man förvandlar trassel till ett snyggt nystan.

Med tålamod och lugn.

Styrka.

Att inneha en styrka att använda sig av sin klokhet, sin vishet och sitt skarpa intellekt på rätt sätt.

Att vara den krydda som gör att man stiger över alla andra smaker och märks och uppmärksammas.

Att använda sin krydda rätt, så man tillför något utan att ta över.

Att stå för den goda smaken.

Och till slut:

Vikt.

Att ha alla de egenskaper ovan och inneha en förmågan att lägga allt detta till ett paket, till ord, till meningar som väger tungt. 

Som gör att man tror på styrkan, på skärpan, på att det finns vishet nog.

Att leda.

Är det sedan frågan om en lite grupp eller ett helt land.

Lika delar hjärta och hjärna.

Och så lite kryddor till.

Av det är bra ledare bakade.

Små som stora.

LJUS OCH HOPP...

...ibland måste man riktigt söka efter ljuset, när det känns som mörkast.

För det finns där - bara man inte ger upp utan letar och väntar.

Så vill jag ju så gärna tänka, försöka hitta det ljusa i det mesta.

Men det finns saker som får mig att bli alldeles mörk i blicken. Och det är påhopp och kränkningar mot dem som är mindre, dem som är svagare, på dem som inte vill slåss.

Och när något sådant riktar sig mot ens eget barn, då blir det skrämmande mörkt i min blick!

Jag har så svårt att ha den minsta förståelse för sådant. Jag har egentligen ingen förståelse alls. 

Man skall inte behöva tåla påhopp, man skall inte behöva gå emot sig själv, det man innerst inne är, för att bli accepterad!

Visst, grabbar är grabbar och min egen lilla grabb är minsann både livlig och oeftertänksam ibland, och glorian hänger väl inte alla gånger riktigt där den skall...

 Men om det är något jag tror jag lyckats med att banka in i skallen på mina barn, så är det detta med att vara tolerant, låta andra vara sig själva just som man är, bjuda på sig själva och själv vara storsint.

Och att våld aldrig, aldrig, aldrig är någon lösning på någonting.

Det är inte ens svårt att dra en gräns. 

Det finns ett par enkla ord som den mest enkla varelse borde förstå.

Det ena är; NEJ

Det andra är; SLUTA

Till och med min hund, ja, till och med katten förstår innebörden av dessa två ord utan större besvär!

Att det sedan finns människor därute som inte förstår detta, det kan jag bara inte förstå.

När någon inte vill slå tillbaka, skall han då få ännu mera stryk? 

Jag vet att där orden tar slut, där tar våldet vid.

Men skall det vara så förbannat svårt att lära sig innebörden av två, rätt så korta ord?

SKAVT OCH AVSKALAT...

...när de sista julattiraljerna har hittat ner i sin låda känns hela hemmet lite avskalat.

Är det så hos er?

Lite som om man klätt av sig en varm tröja för att man har lite för varmt, men märker att det är lite kyligt utan den ändå. Samtidigt känner man att man kan röra sig ledigare och andas lite friare.

Som om det svept in en frisk fläkt i hemmet, och skenet blir ett annat.

Några fjuttiga timmar av sol gjorde att min energinivå steg med så många steg att jag nästan blev andfådd av alltsammans. Men det gjorde att jag äntligen tog itu med att rensa ut en massa onödigt som jag släpat med mig i flytten. Grejer som inte alls hittat sin plats, och sådant som jag inte ens minns att jag släpat med. Med andra ord sådant som jag verkligen inte behöver belasta vare sig mig själv eller mina skrymslen med. En hel jättelåda av grejer som nu skall få fortsätta sitt liv hos någon annan via ett loppis.

Det är så nästan varje vårvinter. Det nya året gör att jag känner ett behov av att rensa ut, inte bara i mina skåp och lådor, utan också på det mentala planet.

Medan jag river ut kläder från klädskåpet som skall vidare, vänder och väger på gamla borddukar, och udda muggar går jag i tanken också igenom mitt inre.
Vad vill jag ta med mig från i fjol. Vad gjorde jag som jag vill fortsätta med, och vad kan jag lämna bort för att ge utrymme för något nytt. I vad har jag blivit bättre, och inom vilket område gjorde jag ingen större succé - det kan jag strunta i att sätta en massa energi på.

Vilka nya ting vill jag ha in i mitt liv?
Både konkreta fysiska ting men också allt det som finns inom mig.

Vad vill jag ha, vad vill jag bli bättre på, vad nytt vill jag pröva på?

Också när det inom en är lite avskalat är man öppen för nya tankar precis såsom hemmet är det efter en avskalning.

Lite skavda i kanterna - ja, det är vi ju båda två, både jag och mitt hem - och just det vill jag absolut inte ändra på alls. Både jag och mitt hem är som bäst när vi är lite kantstötta men med en massa karaktär.

Sådant tänker jag på medan jag rensar i garderobsröran :)

MED TÅRNA I BLÖT...

...idag, nu på kvällen.

Men innan det har jag faktiskt varit lite effektiv, och fått en hel del saker gjorda.

Och bra är väl det, för av någon outgrundlig orsak skall jag om en vecka hålla ett föredrag om just det temat. Att vara effektiv utan att känna stress. 

Jaha...kan man det - egentligen?

Kan man ge järnet riktigt sådär hundra hela tiden - och undvika stress? Är det ens möjligt?

Och stress sedan? Är det alltid dåligt? 

Och var är stress, egentligen?

Om jag skulle samla tio av mina vänner här runt mitt köksbord och frågade dem när de känner stress och av vad de blir stressade så skulle jag säkert få tio olika svar.

Vi har alla olika nivåer då vi känner stress, och vi har olika saker vi stressar för.

Egentligen ogillar jag hela ordet stress, för det är så laddat med en massa negativ energi.

När stress också kan innehålla positiv energi. Då den är på en nivå som man klarar av att behärska. Då den fungerar som en morot och inte som en piska.

Men när man inte längre har kontroll, det är där det blir problem. När man inte längre klarar av att hålla alla bollar i luften. Det är i den stunden då man småhysteriskt börjar springa efter alla tappade bollar, bara för att inse att man omöjligt hinner fatt dem alla, som man börjar känna att kravatten sitter lite spänt åt.

Men det finns lite trix och knep att ta till innan kravatten börjar spänna.

Jap, och nu skall jag ta ett skönt bad och sedan peta ner tårna i ett ännu skönare fotbad och fundera lite mer på det här med hur man gör för att ta över situationen när allt ogjort tenderar att ta över dig istället.

För det behöver inte vara så. Att man tappar bollarna, fast de tidvis kan vara ganska många. Jag vet, man kan inte alla gånger välja hur mycket man har att göra, inte ens välja hur och i vilken takt man gör saker och ting. Men jag tror på att man kan påverka sitt eget sätt att tänka, och att tackla det ogjorda. Att medvetet söndra det som stressar en i mindre beståndsdelar, så att det inte längre är ett berg du skall flytta - utan bara en massa lass med stenar.

Förmodligen blir det många lass, beroende på, men fortfarande något du vet att du kan klara av.

Och att man minns, att vissa perioder har man rysligt tunga lass som skall flyttas.

Och just då skall man minnas att man inte behöver flytta precis lika många lass nu som man gjorde då lassen var lättare. 

Berget blir ändå mindre. 

Sakta men säkert!

Men nu lägger jag tårna i blöt, sluter ögonen och låter välbehaget sprida sig i hela mig.

Och kanske jag lämnar allt tänkande och planerande till en annan gång...

MERA DOFT...

...ungefär samma tid, varje år kommer dagen då jag plötsligt toklängtar efter sommar och sol och värme och sommardofter och ljumma vindar och hela paketet. 

Även om naturen därute just idag, efter vad som känns som månader av mörker och fukt, bjudit på en skön vinterdag med sol och någon minusgrad, påminns jag av hur det doftar en tidig morgon i juni när man kliver ut med sin kaffekopp och får fylla alla sina luktsensorer med doft av gräs, av blommor, av grönt.

Denna längtan bli inte mildare av att det i veckan ramlat ner frökataloger i min postlåda. 

Min längtan efter vår och jord-doft blir nästan övermäktig när jag bläddrar i katalogen.

Jag längtar till ett vårigt växthus. Om jag blundar kan jag känna doften som slår emot en när man kliver in i växthuset och det doftar jord och fräscht på samma gång så till den grad att det fyller varenda en kanal i en som kan ta emot någon info över huvudtaget. 

Värmen, doften, ljuset.

Rosen på bilden fanns i en tillvaro som var. Rosen finns inte mer, för de nya ägarna till trädgården som var gillar inte rosor. 

Jag har inte någon rätt att ha en åsikt om det, de som härskar där nu är de som bestämmer, och så skall det vara. 

Men drömmar om rosendoft, om trädgård och om allt det man vill, allt det lever och frodas och förökas.

Det finns mycket drömmar och tankar som frodas och växer till sig just nu. 

Drömmar som har en grogrund att slå rot i, så starkt att man aldrig vet var detta slutar?

Är det inte just detta som är den stora charmen med livet?

Man vet aldrig riktigt säkert hur det blir, vad det blir - och om det blir!

Men just nu har jag en dröm om var mina framtida rosor skall slå rot.

Var rosendoften skall få breda ut sig.

Var jag skall trivas. Jag och rosorna.

Januari är en månad då ljuset återvänder och längtan vaknar till liv.

Vad drömmarna och längtan bär med sig, det har vi alla inom oss. 

När man sedan plötsligt sätter dem till ord - då blir de konkreta.

Och när man får respons på sina drömmar och sina tankar och funderingar - det är då de slår rot och får ett fäste, en grogrund.

Ni vet hur det är, man har en idé som svävar omkring lite grand och man vet inte riktigt om man har mod att ge tanken näring för just som man trodde att tillvaron var det man har, så kommer det något som ändrar på det hela. Som kommer och blåser liv i drömmar som slumrar och tar sig rättigheten att möblera om i ens tillvaro.

På ett bra sätt. 

Som att erkänna att rosor skall få slå rot - där rosor vill bo.

Och rosor vet!

Det tror jag på!