EN VECKA OCH EN DAG...

...snart, snart med andra ord.

Hemma går jag som katten kring het gröt och petar på mina adventsljus och räknar dagarna tills jag får börja nedräkningen till jul.

Just så barnslig är jag.

Medan lillungen kommer att kämpa med att öppna luckorna i sina kalendrar, tänker jag sitta lojt med min kaffekopp vid köksbordet och viftar på tårna medan Dagens Ljus stilla lyser upp i morgongryningen.

Uttrycket 'katten kring het gröt' förresten...jag tror min katt skulle rynka på morrhåren och sannerligen inte stryka förhoppningsfullt runt en tallrik med gröt. Förmodligen skulle den förbluffat sätta ner sig och glo förvånat på mig om jag skulle servera den gröt.

Får nästan lust att testa, bara för att se den förbluffade minen...fniss.

MOGNAD...

Det är först vid ett visst mognadskede som kotten öppnar sig och släpper iväg sina frön. Det vet vi alla.

Samma är det med oss människor, och i och för sig det mesta levande.

Man vet liksom att man kommer in i ett visst utvecklingsskede när vissa saker händer i eller med en.

Så länge det är utveckling kan man ju bara vara glad och tacksam, så har jag alltid tänkt. Men sedan när det alldeles mitt i allt börjar dyka upp små, små "nervecklingsskeden" blir man lite fundersam.

Jag säger bara : glasögon!

Nej, nej, inte på det sättet att jag skulle blivit vuxen på riktigt, och behöva läsglasögon. Men jag har haft glasögon sedan tjugoårsåldern för att se lite skarpare det som är lite lägre bort. Till det räknar jag medtrafikanter, gatuskyltar och texten på tv. Ibland också människorna på tv - isynnerhet om dom är små och många. 

Nåja, där har det inte hänt något dramatiskt. Saker och ting är lika luddiga utan glasögon som tidigare, och lika tydliga när jag parkerat brillorna på näsan.

Det vill säga - när jag hittar dem:

Glasögonen.

Idag till exempel har de varit på vift igen, på förmiddagen hittade jag  dem inne hos min kollega, på eftermiddagen uppe i kafferummet. 

Hemma, på kvällen,  hittade jag dem, efter en rejäl stunds letande, inne i (!) badrumslavoaren. Ibland har jag glömt dem i bilen, hos grannen, lagt dem på nattduksbordet, invid tv:n, på tamburskåpet, på hyllan i köket. Ibland kan jag hitta dem på min egen skalle. Eller hängande i ett klädesplagg.

Frysen är väl den enda plats jag inte påträffat dem på...än.

Och detta fenomen tycker jag mig uppleva i en ökande frekvens. 

Jag tillbringar, om nu inte ansenligt långa stunder med att leta efter brillorna, så blir det några extra steg varje dag, om man säger så.

När jag inte behöver dem hela tiden, verkar det som om jag undermedvetet vill utmana min egen fantasi och se vilka fantastiska ställen jag kan gömma glasögonen på. Gömma dem för mig själv.

Nu är ju inte denna lek riktigt lika roande när den upprepas hela tiden och varje dag.

 Tidigare kunde jag gott skylla på flytten och på alla möbler som liksom inte funnit sin plats, och att jag på grund av det, helt naturligt, tappade bort ting. Ting som glasögon.

Numera köper inte ens jag själv den förklaringen.

Det är bara att konstatera; jag har uppnått en viss mognad:

Var-har-jag-lagt-mina-glasögon-mognad.

Jap, nu är vi där. Ett skede i livet är uppnått...

...som om man vore en kotte!

SPRINGA FRITT...

...och frostluft i näsan.

I morse vaknade jag av ett ljusfenomen som jag inte sett på länge. Likt en ivrig Rönnerdahl, skuttade jag  ur sängen för att snabbt slänga i mig lite frukost och packa ryggsäcken.

En solig novemberdag med frost kan man bara inte låta bli att ta tillvara.

- Vi struntar i att tvätta, och feja, nu ger vi oss ut i skogen, pladdrar jag på medan hunden vänder huvudet än åt vänster än åt höger, som om hon försökte tolka vad jag menar. Viftar lite frågande på svansen.

- Skogen, Aida. You know? Springa fritt. 

Hon sitter lugnt och följer med mitt pysslande ända tills jag tar fram "De Där Skorna", som bara betyder en sak. "De Där Skorna" som matte bara tar fram när det blir en långtur till skogen - och då händer det något i en liten hundkropp. Hon formligen darrar av iver, och vet inte om hon skall sitta, ligga eller stå, eller åt vilket håll hon skall vända sig. Fram är bak, och bak är fram.

För Aida är skogen springa-fritt, för mig andas-fritt.

Det händer att jag släpar kameran med mig, och Aida är ju van vid att vara modell. Så till den grad, att om jag höjer kameran mot henne, då hon är ett stycke ifrån, kommer hon rusande som en toka.

Lite skoj att hon kombinerat ihop kameran med inkallning. 

Eller så är hon bara en ovanligt fåfäng hund, som vill vara i fokus - typ hela tiden?

Nu gäller det bara för mig att lära mig att snabbt hinna få fokus på henne när hon kommer rusande, för tro mig  - då går det undan i blåbärsriset! 

Nu tänker jag för ovanlighetens skulle klämma till med ett litet tips här: Om ni, som jag, nu har en ivrig hund som tycker det kan bli lite långrandigt att stanna upp mera än 30 sekunder (om man tex vill fota något, hittar svamp, bär, men inte vill koppla hunden). Ha med lite hundgottigott i fickan, släng ut lite i en vid båge - lite som om ni tänkt så en hektar med en näve frön. Vi talar stora gester när det gäller Aida, men det anpassas förstås till hunden.

Hunden tränar sin nos medan ni kan koncentrera er på annat en stund.

Funkar hos oss.

Nu tänker jag röra ihop en middag, värma bastun och bara spinna i söndagskvällen.

Och hunden - hon ligger och storsnarkar i soffan, hon.

DET ABSOLUT BÄSTA...

...med att lägga en renovering på hyllan för ett tag, är att lördagarna ser så annorlunda ut, helt plötsligt. 

När man nu ger sig iväg till butikerna någon gång efter långfrukosten, så är det inte järnhandeln som man skall till. Man skall inte heller till sophanteringen med en överfullt lastad bil med skräp. Man skall absolut inte till kartonginsamlingen med ett berg av förpackningpapp. 

Man skall bara ut på stan, och snurra in och ut i en eller två skojiga butiker. Man kan segla omkring i blombutiker och låta sig förföras av hyacinter och julkransar. Man hinner gå in i djurbutiken och välja ut något nomnom åt småfåglarna.

Hittade dessa söta kokoshalvor att hänga i trädet åt de små flaxarna.

Sedan hinner man vända och vrida på lite annat nomnom i matbutiken, och man kan välja något som faktiskt får ta lite tid att tillreda. 

Man behöver inte prioritera det som går fort som attan att få ihop till en middag.

Alla ni som någon gång renoverat, eller byggt, vet precis känslan. 

När det plötsligt finns tid till annat. Till allt det som är helt vardagligt, men som man själv inte riktigt hunnit med på en tid. 

Det är en skön känsla, att hitta vardagen igen.

...SssCccHÅ GÖTT...

..ja om det skall nåt till och bota min sommarlängtan så måste det var glögg. 

Och ännu bättre. 

Glögg med chokladsmak liksom kombinerar de bästa av världarna.

När jag äntligen efter en vecka med väldans mycket på många håll, får gräva ner mig i soffan mellan hund och katt och chipsätande unge med en glögg i näven kommer den där mjuka, sköna känsla som bara glögg - eller choklad kan ge en 

(okej, okej ett glas rött kan ibland komma upp till nästan samma nivå, men bara nästan!). 

Men ja, att då liksom kombinera dessa två underbara smaker i en symfoni i en fredags-slö soffa får mig nästan, nästan säger jag, att glömma min sommarlängtan. 

Åtminstone för stunden.

Som den realist jag ändå innerst inne är, har jag kommit till den fantastiska slutsatsen att det nog är smartare av mig att satsa på det här med jul nu.

Tacka årets första glögg för det.