T U V U L L

I GODA HÄNDER...

...vill jag tro att min trädgård är, och har varit.

När snön smälter undan går jag kärleksfullt mellan mina rabatter och hälsar på alla små skott mellan torkade eklöv. Alla små knoppar på buskarna.

Jag sörjer rosen som inte klarade vintern, känner tacksamhet för trotjänaren clematisen vid husknuten då jag ser de ludna små trollen som var fjolårets fröställningar, och så ser jag dem - de små lurviga trollöron som sticker fram i förgreningen - nya löv på kommande!

Under mina tio, elva, år med just den här trädgården har mycket hunnit hända. Min smak har ändrat sedan jag i tiderna anlade den på en platt pannkaka till gräsmatta.

Den är inget underverk till trädgård, men den har förändrats.

Så har också jag.

Och fast jag njuter av att få välkomna min trädgård efter en lång vinter, fast mina händer längtar efter att få smeka lena blad, min fantasi och kreativitet efter att få utlopp, min näsa saknar så doften av pioner och nattviol.

Ändå tvekar jag.

Är detta vad jag vill? Innerst inne?

Eller är det dags att pröva på något annat?

Ett enklare sätt?

I vintras skulle jag inte tvekat.

Då snön gjorde en själv-mammas liv besvärligt, då isande kalla dagar gjorde en själv-mammas oljeräkning astronomisk. Då tvekade jag inte.

Nu gör jag det, när tulpanerna skjuter knoppar, när solen smeker, när det är obeskrivligt skönt att sätta sig på trappan i morgonsolen med kaffekoppen och lyssna på fåglarna.

Nu tvekar jag - igen...

Den som det visste! Samtidigt är jag en annan nu, livsituationen en annan, familjen är en annan än då jag landade här.

Ger trädgården mer än den tar?

Är jag redo att sätta flere timmar varje vecka bara på att klippa gräset? Är jag redo på att rensa meter efter meter av rabatter, är jag redo att stå med sekatören i högsta grepp och krattan och spaden och rensjärnet i högsta beredskap?

Är jag?

Eller är det dags för mig att låta någon annan ta hand om trädgården, och se mig efter något som inte kräver mer än det ger.

En smällkall vinterdag hade jag inga som helst problem med att föreställa mig i en vacker lägenhet.

Men nu?

När gräset doftar, när jag sitter här på verandan med ytterdörren på vidgavel, när vinden smeker spetsgardinerna, när hunden ligger och dåsar i solen och fjärilarna vimsar kring mina narsisser?

När lillungen fräser in på gården med cykeln, när fotbollen plockas fram och rullar iväg över gräsmattan med bleka barnsben i årets första shortsdag efter sig?

Tja...det blir nog trädgård en tid till. Åtminstone tills denna underbara handscrub är slut.

Sen kan jag tänka om.

Kanske...

Eller så inte...

Man kan knappast ringla slant om så stora beslut? Nähe, gissade det...

Det är nog bara att fundera vidare.

Och väga för och emot.

Emot och för.

Nja, nu har jag egentligen inte tid att sitta här och filosofera.

Jag har en trädgård som väntar...

PoK

SKÖNASTE PÅSKHELG...

...till er alla söta påskhäxor och andra påskbakelser!

Nu känner jag i mina toviga hårtestar att värmen är på väg!

Nu skall kvasten sjunga!

Och krattan!

Blåkulla får vänta - trädgården kallar.

Vad jag längtat!

HUR JAG ÄN FÖRSÖKER...

...hur jag än bestämmer, hur jag än önskar, hur jag än hoppas, hur jag än längtar, att jag kunde "leva upp" till ett slow-living-ideal, som jag så innerligt tror att gör gott för oss alla, så hinner verkligheten tidvis ifatt mig.

Eller egentligen hoppas jag ju att slowliving skulle vara en del av min verklighet, men det är inte så enkelt alla gånger att påverka det man inte kan påverka...

Och sådant man inte kan påverka borde ju inte få vara det som skapar stress.

Och ändå gör det.

Jag försöker att inte låta frustrationen över det jag inte kan påverka ta över. Men det är svårt ibland.

Att andas lugnt. Att inte låta stressen ta över. Att inte låta rösten som ropar ut alla måsten höras.

Just nu finns det bara väldigt mycket måsten i min tillvaro som jag bara inte kan blunda för.

Måsten som finns där utan att jag kan välja bort något av dem.

Inte just nu.

Samtidigt som jag vet att det är en övergående fas, att det hoppeligen kommer en tid då det jag förknippar med slowliving för mig, återigen hör till min vardag som en naturlig del, tvivlar jag.

Tänk om det kommer annat? Mer som man skall klara av? Utmaningar som inte man vet någon om än?

Just nu känner jag stor gemenskap med de tuffa snödropparna som faktiskt tar sig genom hårdpackad snö med förvissningen om att det är just detta som är deras uppgift just nu.

De är så säkra i sitt uppdrag.

Är jag?

Har jag samma envishet som snödropparna?

Är jag lika hållbar som påskäggen av betong?

Är jag lika säker på att jag är på rätt väg som smältvattnet?

Jo, det är jag kanske nog. I synnerhet som jag hoppas och vill tro på det. Att det bara är en period nu som det är lite mycket av allting, en period då jag borde räcka till på så många områden, för så många människor.

Och att det trits det är rätt av mig att ta lite tid för mig själv, lite light-slow-living, stundvis.

Som dessa stunder då jag kan stanna med blicken på något, i mina ögon, vackert.

Som de stunder då jag stannar upp och lyssnar på skön musik i natten, då inget och ingen finns som pockar på min uppmärksamhet.

Då jag andas fritt.

Ja, och så finns det alltid de i min närhet som kan ta livet på rätt sätt.
Som påminner mig om att andas lugnt och ta för mig av vårsolen. Som struntar i de flesta måsten...

Jag har också lärt mig att strunta i måsten som inte är måsten på riktigt.

Men så finns det de måsten som är måsten i alla fall.

Och vissa måsten som man vill lyckas med.

Måsten, som när de är avklarade ger tillfredställelse, glädje och en känsla av att man kan, att man lyckats.

Måste det bara samlas så mycket av allt detta på en och samma gång?

Kanske det måste det, för att man riktigt skall kunna uppskatta de dagar då man kan leva slowliving för hela slanten?!

Riktigt vilken dag som helst så har jag en sådan dag.....;)

...tills dess - med snödroppens envishet - genom snö och is - till en varm, dåsig, vårdag.

kram
M

ETT SKUTT FRAMÅT I VÅREN...

...tog jag under weekenden då planet landade efter att två timmar tidigare startat från nollgradig, slaskig dimma. Känns på nåt sätt tröstande att tänka att våren bara är ett par timmar ifrån.

Eller är det att lura sig själv?

Sällan har jag fotat så lite när det funnits så mycket vackert att se på. Man vet liksom inte vart man skall rikta kameralinsen, det mesta är bara så vackert!

Det KAN också ha en annan orsak att mängden foton blev så få:

Det går helt enkelt inte att fota om man samtidigt skall vara dubbelvikt av skratt, det blir inte nåt av det!

Jag vet, för jag försökte...:)

Så jag valde att skratta - för med det sällskapet fanns det egentligen inget annat val...