...iväg, slänger ryggsäcken på ryggen och kollar hur långt våren kommit igång i Prag.
Ses snart igen!
Kram
M
I NATTENS TYSTNAD...
...njuter jag. Jag njuter av skymningen, av ljusens sken, av tystnaden.
Mitt sunda förnuft säger att jag borde krypa i säng, men jag kan inte för jag njuter så i dessa stunder
av tystnad.
Av ro.
Av lugn.
Av avslappning.
Dessa stunder då jag hinner låta tankarna flyga fritt och högt, då axlarna slappnar av och andningen blir lugn.
I nattens tystnad kan jag finna en ro och ett lugn som jag så behöver.
Ibland sitter jag och skriver med en snusande hund på mina fötter, ibland yogar jag med tända ljus i tystnaden.
Ibland bara blundar jag och låter tankarna ta över och låter mig svepas med.
Utan dessa tysta stunder skulle jag inte vara jag. Jag behöver dem som jag behöver syre för att andas.
Ibland behöver jag dem mer än jag behöver sömn. Och jag behöver mycket sömn!
Och ändå offrar jag sömnen för dessa små stunder av total tystnad.
För jag behöver dem mer.
Ibland.
Tid för sig själv, tid att känna efter, att andas fritt.
Att falla fritt i sig själv, och möta sig själv och sina ärliga tankar och funderingar.
Till det behöver jag nattens tysta timmar.
De övriga timmarna är fyllda av ljud, av aktivitet, av sysslor.
Ibland unnar jag mig dessa stunder.
För utan dem skulle jag inte vara jag.
Men just idag väger ögonlocken ändå för mycket och längtan att borra huvudet ner i den mjuka kudden för stark, så just i natt blir det en lång natts sömn.
För det behöver jag också :)
sov gott alla nattdjur där i cybern!
M.
SPÅR...
...i snön
...av vintern.
...i väntan på våren som kommer riktigt vilken dag som helst nu!
Jag känner det på mig!
Jag litar på det!
För jag har sett små, små spår som tyder på det!
Och i köket doftar det basilika om mina händer, tralala-laa-aa!
M
LITE VÅR...
...för rastlösa mig.
Mars är månaden för de stora planerna, tiden att mata de svältfödda trädgårdsdrömmarna.
Otroligt hur segt släkte vi trädgårdsmänniskor ändå är.
Uthålligt...
Tålmodigt...
väntar vi.
På ljuset, på värmen.
Hoppfullt, längtande, petar vi på fröpåsar, bläddrar i trädgårdstidningar, släpar hem säckar med såjord, håller ömt en dahliaknöl i handen.
Där i den märkliga knölen väntar sommaren, väntar blomningen, väntar skönheten.
Blundar man kan man känna hur sommaren känns.
Vi drömmer bort oss...
Inom oss ser vi blomprakten, känner dofterna.
Och det behövs! Drömmar!
Ute yr snön som den gjort sedan början av november.
Äldre skulle tala om Marie-yra.
Jungfru Marie bebådelsedag.
Kommer inte bara ihåg om det är ett bra tecken eller inte? Var det så att om det är frost i natt, är det frost i 40 nätter till? Eller var det så att om det är varmt på vårfru-dagen kommer vintern på nytt?
Hmmmm? Har ingen bondepraktika att slå upp i.
Man får väl bara ge sig till tåls och se och vänta och längta till våren.
Visst är våren här, det är ljust. Visst är våren här, snön smälter - med snigelns hisnande hastighet.
Jag kan inte rå för att jag känner hur mitt trädgårdsjag är rastlöst som en vinthund innan startskottet.
Jag försöker yoga-andas genom näsan för att inte skrika ut min snöfrustration. Jag försöker glädjas åt att jag faktiskt ser bar mark på min gård...cirka en halv kvadratmeter bar mark.
Wow?
Jag längtar efter att få kratta, jag längtar efter att få köra fingrarna i jorden, jag längtar efter frukostar ute i trädgården. Längtar efter att få nudda vid blad, dofta på sommarregn.
Jag har väntat så länge, tålmodigt stått ut med snö och kyla. Men tålamodet börjar vara på upphällningen. Och ändå finns inget man kan göra.
Bara vänta...envist!
Idag flyttades klockorna en timme MOT sommaren.
Hade jag makt skulle jag flytta klockan en MÅNAD mot sommaren. Minst.
Tålamod är jag inte så bra på.
Trots att alla dessa år av trädgård borde ha skolat mig bättre.
Man kan inte skynda på trädgården. Man kan inte skynda på våren.
Tyvärr.
Jag är inte alls bra på dethär.
Vad beror det på att vårsnö inte doftar alls lika gott som höstens första snö?
Varför dämpar inte vårsnö alla ljud lika skönt som höstsnö?
För att jag inte längre vill dofta på snö, och inte heller dämpas av snö?
Jag vill ha kännbar vår - nu!
Längtan dämpades inte ett dugg av Strömsö som besökte väninnan Annas trädgård:
I väntan på solen och värmen, gärna i kombination trostar jag mig med att det i allafall är ljust, och sommartid. Vilket vackert ord!
P&K
M
TONÅRINGEN...
De av oss som varit med om mänskliga tonåringar vet att det kommer en period då man undrar om man någonsin gjort något rätt överhuvudtaget som förälder. Har man inte lyckats plantera det minsta vett och etikett i dem? Och däremellan ligger de mest i soffan och består till 70 % av stora (illaluktande) fötter.
Man är glad att de föredrar skor med hel tå - annars skulle det finnas en risk att de skulle rinna ut...
Hundar är som ungar...med den skillnaden att det liksom inte finns de där stunderna då de ligger i soffan och gör inte så mycket A) väsen av sig, B) illa...
Men den där känslan av tvivel om man lyckats göra nåt rätt överhuvudtaget kan stundvis infinna sig i en mattes tankegång.
Precis som med föräldraskap är det med hundskap - man måsta bara genomlida denhär perioden....;)
Ena sekunden tror man sig man kan pusta ut och smälla lite med hängslen. Ja! NU är hon rumsren, för att följande morgon mötas av små överraskningar här och där...
NU har vi inkallningen i ryggmärgen, tills man står där i ynkliga tofflor (i 10 cm nysnö) och morgonrock och hojtar som en tok på hundtonåringen som absolut måste rusa iväg (över staketet) och skälla ner de som förvirrat sig på morgonpromenad förbi det lilla huset som jag kallar mitt. Inkallning? What?
Häromnatten kunde den lilla tonåringen inte sova. Däremot har hon en matte som sover gärna och mycket och tungt. En rastlös liten tonårsvalp hittar en toapappersrulle som någon slarvigt nog lämnat inom räckhåll.
På morgonen har jag små svårigheter att identifiera allt det vita som lagt sig som ett snötäcke över hela köksgolvet. Mindre beståndsdelar hittar man bara i ett kärnkraftverk...det kallas visst atomer?
Och ändå, precis som med de mänskliga tonåringarna så vet man att all tid man satt ner på vett och etikett ingalunda är bortkastat - det är bara lite i gömman för en tid, för att plötsligt pluppa upp när man minst anar det.
Gick idag på en långpromenad i det underbara, soooooliga marsvädret förberedd på en promenad med skällande, morrande åt alla som kommer emot. Som jag jobbat jättemycket på att få bort. Som nästan tömt mitt lager av kreativa knep. En promenad med tusen stop pga av drag i kopplet.
Och så plötsligt får jag en promenad med en hund som går i slakt koppel, knappast noterar dem som kommer emot.
Whåt?
När man minst anar det får man ett "genombrott".
Nån liten polett har ändå fallit ner på rätt plats :)
Har man inte haft valp på 15 år, så hinner man onekligen glömma fallgroparna på vägen till en väluppfostrad hund.
Vi är på väg...
Njut av vårsolen, med eller utan tonåringar. Mänskliga eller djuriska.
p&k
M.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)