...njuter jag. Jag njuter av skymningen, av ljusens sken, av tystnaden.
Mitt sunda förnuft säger att jag borde krypa i säng, men jag kan inte för jag njuter så i dessa stunder
av tystnad.
Av ro.
Av lugn.
Av avslappning.
Dessa stunder då jag hinner låta tankarna flyga fritt och högt, då axlarna slappnar av och andningen blir lugn.
I nattens tystnad kan jag finna en ro och ett lugn som jag så behöver.
Ibland sitter jag och skriver med en snusande hund på mina fötter, ibland yogar jag med tända ljus i tystnaden.
Ibland bara blundar jag och låter tankarna ta över och låter mig svepas med.
Utan dessa tysta stunder skulle jag inte vara jag. Jag behöver dem som jag behöver syre för att andas.
Ibland behöver jag dem mer än jag behöver sömn. Och jag behöver mycket sömn!
Och ändå offrar jag sömnen för dessa små stunder av total tystnad.
För jag behöver dem mer.
Ibland.
Tid för sig själv, tid att känna efter, att andas fritt.
Att falla fritt i sig själv, och möta sig själv och sina ärliga tankar och funderingar.
Till det behöver jag nattens tysta timmar.
De övriga timmarna är fyllda av ljud, av aktivitet, av sysslor.
Ibland unnar jag mig dessa stunder.
För utan dem skulle jag inte vara jag.
Men just idag väger ögonlocken ändå för mycket och längtan att borra huvudet ner i den mjuka kudden för stark, så just i natt blir det en lång natts sömn.
För det behöver jag också :)
sov gott alla nattdjur där i cybern!
M.
