VÅGA VÄGRA VITT...

Hur det nu kom sig, så hittade jag mig vid tidningshyllan, när jag bara skulle rusa in efter lite socker, kattmat och aprikosmarmelad från butiken på vägen hem. Där stod jag och bara lite bläddrade i någon inredningstidning. Och så fick jag ögonen på rubriken:

Våga vägra vitt!

I mitt stilla sinne har jag undrat när det skulle komma en motvåg. Men vita hem är ju ett medvetet val? Och frivilligt - hihi.

Själv har jag nångång funderat på varför just jag tycker så om det vita. Och jag vet, det känns lugnt och rofyllt. Jag behöver det som en motvikt till allt det nojsiga i vardagen.

Så när jag sedan kom hem så såg jag mig igen omkring i mitt hem sådär som om jag kom hem till nån första gången. Har jag ett vitt hem? Egentligen?

Ljust, jo men inte vitt. Hur skulle det med en familj som strör ting omkring sig;) Trots att ingen av oss skulle tillstå att vi skulle vara slarviga av oss. Nä-ä! inte vi! ;)

I köket lyser ett berg med tomater och parikor på arbetsbänken, på golvet en rödbrokig matta.

Skolböcker på köksbordet och en glad grön ryggsäck hängande på stolsryggen. I tamburen en röd matta till och mer eller mindre färggranna utekläder, och skor...väskor.

Och eftersom jag älskar böcker så finns det bokhyllor runt om i huset lite här och där. Smockfulla med böcker i regnbågens alla färger. Kan det vara så att när man ser alla uppstylade hem och bilder i tidningar och på bloggar, så blir det bara lite för mycket. Fast verkligheten, vardagen, är en annan?

Jag tycker det är urskönt med vita hem, och vackert!

Färgerna kommer nog i allafall...

Hos oss gör det det i allafall, vare sig jag vill eller inte...hahah!

Bilden nedan är alltså inte arrangerad - det ser ut så hos oss en vanlig tisdagskväll.

Det skrivs ju mycket om den avslappnade stilen - och ja, så är det nog hos oss:) Lite vitt - och mycket avslappnat. *fniss*

Vad jag IBLAND kan bli liiiite irriterad på är mina vita golv (som jag haft i sju år snart, tror jag). Jag överdriver inte hemskt mycket om jag säger att det faktiskt inte är den mest praktiska golvfärg med ungar och hundar - och numera katter, och en ytterdörr som står på vidgavel från maj till oktober...

Mängden skräp skulle ju förstås vara densamma som dras in av tassar och fötter, frön som flyger in. Men jag kunde kanske kunna blunda liiite längre innan jag drar fram dammsugaren och skurtrasan? Eller så är det bara önsketänkande;)

Men tanken har slagit rot...när det blir dags att måla över golven nästa gång - då blir det nog en dovare färg.

Men fortfarande tycker jag maten ser godast ut på vitt porslin!

Och ugnsbakad vitlök är gott!

Kram M.

I KRIG OCH KÄRLEK...

...och i svampskogen är allt tillåtet.

Skogarna formligen svämmar över av svamp! Man ramlar över, traskar in i den ena läckerheten efter den andra. Ett år som nu borde man gå en svampkurs - alla svampar som har gömt sina sporer i vår jord verkar visa upp sig nu!

Så det blir mycket svampsnack i korridorerna, och senaste veckan har jag lärt mig en massa nytt! Nä, nä inte nya svamparter - vilket i och för sig skulle vara tacksamt, jag kan mina fem,sju,tolv svampar som jag lärde mig som barn.

Nej, jag talar om alla knep att gömma sina fyndställen! Om kantarellerna är pyttesmå, kan man gömma dem under kvistar och grenar på ett sätt att det ser naturligt ut.

(Sen gäller det att hitta tillbaka dit...men det är kanske bara jag som har problem med det???)

Och så kan man hoppa över det där med att grovrensa svampen i skogen, så man inte lämnar spår efter sig. Eller en lite förbättrad version av samma - man går till ett annat ställe och rensar svampen där - så att den som traskar samma stig senare tror att SvampStället är just där...

Tänk, jag har aldrig tänkt på dethär sättet. Jag saknar kantarelletikett helt tydligt;)

Men OM jag nu kommer på någons kantarell gömma?

Kommer jag att känna att jag är ute i olovligt syfte?

Någon före mig har hittat stället och hyggligt nog lämnat kantarellerna kvar för att växa till sig. Är det ok för mig då att plocka dem? Och hur vet jag om dendär grenen faktiskt av en händelse råkat ramla ner över kantarelerna eller om det hela är konstfullt arrangerat???

Det är knepigt dethär!

Skönt att skogen är så proppfull av allt möjligt gott, så jag kan koncentrera mig på de kantareller som står där i den soliga gläntan, viftar med sina gula kjolar och bara hojtar åt mig;

Kom hitåt, här är vi!!!

Kantarellsås i går, kantarellsoppa idag. Snart svampvägrar min familj. Men när jag nu bara älskar den där hösttunga skogsdoften som sprider sig i köket när man tillreder svamp.

(Förresten, en vårdslös stänk av madeira i kantarellsoppan är inte fel! )

Ljusen är tända, regner knattrar utanför fönstret, katterna spinner i stolen brevid och min gamla hund storsnarkar på golvet.

Borde tända en brasa - men det är ju så varmt ute, så det väntar jag lite med ännu.

Hösten är faktiskt inte så tokig!

Inte alls!

Ha en skön vecka alla!!!

kram M.

P.s Storungen har fått sina tänder lappade, näsan ser nästan normal ut, och ögat som tidigare var svullet skiftar numera bara i plommonlila - eller plommongult. Båda passar in;)

Polisanmälan är gjord, bara den manliga självkänslan har fått sig en törn för att han räddades av ett gäng med TJEJER...Kaxigt tyckte han de kunde ha dröjt innan de kom rusande så han skulle ha...*stööön* Ja, se karlar!!!

(tack ändå, tjejer!)

ORKAR INTE FÖRSTÅ...

Visst var det så, att jag lite funderat på att blogga om annat (också) än bara inredning, men ämnet som nu föll sig naturligt kunde jag varit utan.

Jag blir så heligt rasande när jag stöter på fördomar. När fördomar leder till våld stiger min ilska och frustation många, många grader. Och när föremålet för detta våld utlöst av fördomar är mitt eget barn - då känns det som om nåt skulle brista inom mej!

Det finns väl knappast en finlandsvensk som inte fått någon tråkig kommentar slängd efter sig för att man är - just finlandsvensk. Men ändå vill jag inte tro att det hänt, som hände igår!

Min äldre son har börjat studera turism på finsk ort. Han är den enda svenskspråkiga på kursen, och intresset för turism och språk går ofta lite hand i hand, så de finskspråkiga vill gärna öva sin svenska genom att tala svenska med honom. Ingen "pakkoruotsi" (tvångssvenska som finnarna kallar den obligatoriska svenska de läser i skolorna eftersom Finland faktiskt officiellt är tvåspråkigt) här inte!

Så åker då hela kursen till en närbelägen ort för att gå ut på en öl. Ungen min och hans kompis pratar finska och svenska om vartannat under kvällen.

Och dethär retar då gallfeber på ett gäng - ja, vad tusan skall jag kalla dem? Så när sonen och hans kompis ger sig ut, följer dethär gänget efter och slår tänderna ut på sonen min och slår ner den andra killen och ger honom några sparkar - BARA FÖR ATT DE TALADE SVENSKA!!!

Jo, jag vet att sånt här händer hela tiden, och det kan hända att jag lever i en Muminvärld där de flesta gillar kräftor, pussar varann på kinden, sjunger snapsvisor som de flesta kan utantill och undviker att tala illa om NÅN, för det finns alltid nån som är kusin, pyssling, kompis, arbetskamrat, ex-, med just den personen...

Nu vet jag att sonen min kan få för sig att leva ut sin verbalitet efter ett par öl. Och jag vet att han tom gillar att vara lite provocerande i sina åsikter - efter ungenfär tre öl. Men att han åker på ett kok stryk utan att ha utbytt ett ord (på någondera språken) med dessa misshandlare är mer än jag orkar förstå!

Till all tur kom flickorna från kursen (som pudrat näsan?) ut och förde sånt oväsen så misshandlarna, trots att de var många tog till flykten. Tack och lov för dessa tjejer som förde ett jävla liv vid rätt tidpunkt!

Nu hoppas jag bara att ungen inte behöver snyta sig vid örat i framtiden, utan att den svullna näsan hittar tillbaka till sin plats mitt i ansiktet nånstans - och att tandläkaren ger mängdrabatt...

Jo, jag kan skämta om det för jag är så lättad över att det inte gick värre. Men jag är så heligt arg över att sånt här händer - oberoende om min unge är föremål för det eller inte!

Ibland kunde det vara skönt att bara kunna gömma sig i en sprutkanna och lite försiktigt kika på världen över kanten...

Det här om något gör mig ännu mer övertygad om uttrycket:

"Där orden tar slut tar våldet över"

(Oberoende av språk)

Kram, M.

P.s Nu vill jag absolut inte baktala de finskspåkiga! Verkligen inte. Jag är lite rädd för att dethär också kunde ske i omvänd ordning någonstans i svenskfinland - tyvärr! Men var det än händer, är det engång för mycket!

NOSTALGIMAT...

...För en tid sedan satt vi ett gäng runt vårt matbord och pratade - mat.

Hur vi nu sen kom in på det här med nostalgimat, måste ha varit tack vare uppochned-kakan?

Nostalgimat? Vad sjuttsingen är det? Jo, ni vet när man får en maträtt framför sig som man inte ätit sedan man var barn eller så. Och så plötsligt kommer alla minnen som på något sätt är förknippade till just den maträtten, drycken, ingrediensen över en som en tryckvåg.

Uppochnedkaka är för mig en sådan. Jag älskade den kakan när jag var runt tio - men knappast ätit den sen dess. (jo förresten, när jag väntade min första så bakade jag dem flitigt under en kort period. Kom jag på just...)

Och nu talar jag inte om de där "fina" middagarna som borde lämnat kulinariska fotspår i min matsjäl, utan de där rätterna som man bara ä l s k a d e under någon period av sitt liv. Eller som på något sätt väcker bra assosiationer och sköna minnen.

Jag lovar - när vi började gräva i våra djupaste skrymslen efter matminnen som ger oss hönshud av välbehag, så kom de mest härliga rätter - och historier bakom dem fram.
Nu har jag ju redan en tid funderat på att göra en kokbok till min äldre son ( som förresten på måndagen lyfter sina vingar och flaxar ut ur boet....vyäääh!). Krhmmm..var blev jag? Jo, en bok.

Har nu gjort några fotoböcker med lite olika teman - och nu skall jag ge mig i kast med en kokbok med recept som betyder något för just vår familj. Riktigt hur utformningen och innehållet skall se ut har jag inte klart för mig, men idén finns...:)

Sen gäller det ju att göra alla dessa maträtter - och fota dem. Och det är den knepigaste biten, tycker jag. Det är bara så himmelens svårt att fota mat så det ser gott (och vackert) ut!!!

Att liksom förmedla smaken och doften via en bild...vad knepigt!

Men det skall bli riktigt skoj, att välja ut vilka maträtter är tillräckligt "nostalgi" och tillräckligt "vi" för att platsa i boken. Var så säker på att ni får provsmaka på ett och annat här på bloggen...hihih..

Näää...det här är inget ätbart. Inte för oss, men nog för småfåglarna. Såhär ser min smällspirea ut just nu. Jag tycker dessa fröställningar är så himla fina. Lite höstiga...Det är förresten en superbra buske att plantera om man vill ha insynskydd, och det fort! Den blir 3-4 m hög, och växer i ett nafs. Dessutom är den lagom oansenlig så den funkar bra som "fondvägg" mot andra intressantare växter...

TACK för era kommentarer i förra inlägget :) de värmde verkligen skall ni veta!!! Det var mycket som gjorde att jag kände som jag kände (känner) men det tar vi en annan gång.

NU skall jag gå och skriva ner receptet på Vår Kladdkaka - den har en självskriven plats i kokboken. Samtliga i familjen kan visserligen receptet utantill även om vi skulle bli väckta mitt i natten, men ingen nostalgimatbok utan den...Vi börjar där.

Ha nu en skön lördagskväll. Lillungen och jag har en släng av ont i halsen - och orkarintegöranåtvettigt i kroppen, så vi skall bara slappa!

Kram M.

FUNDERSAM...

För ett drygt år sedan när jag började blogga var det mest för att jag var nyfiken på allt det här som forum, men allra främst ett sätt för mig att få struktur på de förändringar jag ville få gjort i mitt hem.

Det har funkat som en bra motor för mig, men nu får det vara bra som det är. Jag vill inte att inredandet - och bloggandet för den delen - skall komma att kännas som ett "måste". Det gör det inte nu, men jag vill dra i handbromsen i tid...

Nu har jag inte tänkt sluta blogga, det är inte det, men teman på mina inlägg kommer kanske att variera lite mer. Bloggen tror jag får bli lite som ett bollplank...för alla möjliga tankar och funderingar. Som nu...

Just nu är det oron för framtiden som får mig fundersam.

I morgon kommer min arbetsgivare att inleda samtal med personalen. 20 % skall väck.

Det är mycket med tanken på att vi inte är så många...Nedskärningen kommer troligtvis inte att beröra mig personligen, men den berör mig på ett känsloplan...Jag känner ju de allra flesta...

I ett nafs kan tillvaron ändras. Så är det bara. För oss som blir kvar kommer det att bli en riktigt tuff höst...Vi har mycket arbete, så det är inte därför uppsägningarna kommer, utan för att det måste sparas.

Så är det bara.

Såhär sorgsen har jag nog aldrig varit här på bloggen tidigare - men det är nu också en del av mig...just nu.

kram M.