MEDIEFOSTRAN

I veckan kom det hem en liten broschyr, med goda råd till föräldrar gällande barn och internet, bland annat. Det fick mig att reagera på att jag nog var en mycket mera aktiv tidspolis gällande tv-tittande, tv-spel och dator spel när min äldre upptäckte allt detta...Jag var på honom som höken, vilket han inte är sen att påpeka nu när den yngre är i den åldern.

Jag måste nog erkänna att jag inte alls är lika snabbt där med tidtagningsuret för att kolla att han inte spelar för mycket, tittar för mycket, att han gör något annat vettigt.

Har jag blivit slappare med åren? Eller kan det vara så att på tio år, mina ungars ålderskillnad, har attityden till medier ändrat hos dessa nu tio-åringar?

När min äldre fick sin första mobil satt han och spelade och höll på, hela tiden.

Den yngre kollade vad där fanns för skoj en dag och sen dess har den varit - bara en telefon...

Eller kan det vara så att jag inte reagerar lika starkt på lillungens tid vid datorn, för att jag sitter ganska flitigt själv där???

Sedan jag skaffat mig en bärbar som jag kan ha i famnen om kvällarna har det blivit så att jag nästan kunde skruva upp den här skylten ovanför min stol...

Så dom skulle förstå;)

Hehe, nästan som en hund vaktar sitt ben är mitt förhållande till min stol OCH dator...

Jag förvarar mig naturligtvis att jag som KVINNA klarar av att göra flere saker samtidigt. Kolla nyheterna på TV, övervaka läxläsning och skriva djupsinniga och intressanta blogginlägg...ups, nå... inlägg iallafall...;)

Men jag MEDGER att jag suttit fast vid datorn många timmar den senaste månaden. Jag har inte bara surfat omkring hos er... Som den glada amatör jag är när det gäller fotografering så har jag aldrig riktigt fått ordning på mina fotomappar. Det har tagit tid att få allt samlat och riktigt ordning på mapparna. Och när jag nu höll på så ville jag pröva på att göra en bok av endel av mina bilder.
Det var riktigt, riktigt roligt!

Dethär fick bli min "testbok" eftersom jag inte gjort dethär tidigare, men nu när jag vet att resultatet blev riktigt bra så har jag ju några idéer...hehe.

I morse när jag öppnade datorn för att svara på ett meil kom lillungen insläntrande, klämde ner sig i samma fåtölj som jag och sa:

- Vet du mamma, jag tycker riktigt synd om dig som måste hålla på med datorn hela tiden! Först på jobbet hela dagarna, och så hemma på kvällarna...

- ???

VEM mediefostrar vem här nu?

Inte skall det gå såhär, inte!

Måste lite förvara mig här nu känns det som...Jag har faktiskt varit ute flere TIMMAR idag och lyckades fånga honom här på kameralinsen bland annat...Det var han som väckte mig i morse med sitt *ratatatatatatataratatatata...ratatataratatatata..* mot elstolpens plåtskydd..

Nån har vårkänslor?

NU skall jag stänga lådan här och inte öppna den, eller vi får väl se...kanske jag bara lyfter lite på locket och kikar in...DET räknas väl inte???

Ha en skön söndagskväll,

Medieberoende

VÄNDAGEN

Eller Alla Hjärtans Dag...

Glöm inte ert eget hjärta idag, ge det något nyttigt...;)

Till er alla!

Ta hand om er - och andra!

Kram

M.

VINTERLEDIGHET...

...Sportlov, Vintersemester...kärt barn har många namn.

Riktigt välkommet är nog detta avbrott i vardagslunken.

I år har vi inga direkta planer, vi skall inte åka till någon skidort, inte till någon varm strand, inget kulturellt stadsbesök, inte ens ett besök till stugan är inprickat. Det är lite märkligt att plötsligt ha en hel vecka ledighet framför sig, men ingenting planerat. Skönt men samtidigt lite ovanligt...

Lillungen min har visserligen ett tredagarsläger på sin agenda inprickat, men jag har ingenting. Och det är så befriande. Nästan en hel vecka som jag kan göra precis vad som jag känner för just då...Gå en promenad. Åka till stranden och fota. Ta en skidtur. Packa ner en god vinterpicknick och åka pulka i backen. Pyssla på hemma. Baka bröd. Gå ut en sen kväll och lyssna på berguven.

Det är en nästan svindlande tanke, men såhär oplanerad vintersemester har jag inte haft sedan jag blev med familj...Och trots att jag älskar stort och enormt mina kära, ingen tvekan om det, så känns denhär friheten att rå om sin egen tid nästan berusande.

En dag skall jag nog packa min ryggsäck med termos, goda smörgåsar, appelsiner. Klä mig varmt och bekvämt och valla skidorna och ge mig ut i naturen. Bara jag och tystnaden...och kameran;)
Ingen tidtabell...bara hur det känns.

Jag skall ta min trogna följeslagare, min underbara lilla hund med mig. Och så ger vi oss ut i naturen, på hennes villkor...hon är redan 13 år och visserligen kry på alla sätt, men trots det är hon ju inte alldeles ny... Hemma igen väntar fårskinn och brasa för oss båda...

Och skulle min saknad efter lillungen göra sig påmind så kan jag ju alltid låna hans gosedjur och stoppa in näsan i det...*fniss*.

Allvarligt talat så njuter jag oerhört av denna nyfunna "frihet". Småbarnsåren har sin alldeles speciella charm, men detta skede i föräldraskapet är inte heller tokigt -faktiskt!

Jag finns ju där, om nån skulle behöva mig, men samtidigt finns det plötsligt tid och rum för mina egna intressen, utan att jag behöver skilt ordna tid för dem... Ni vet kanske vad jag menar?

Den egna tiden bara finns där plötsligt!

Och det är...främmande, annorlunda och...underbart.

Njut av era livssituationer, det finns något fint i dem alla! Glöm inte att njuta av just denhär fredagskvällen! Den är unik;)

Kram,

M.

TRÄDGÅRDSTORSDAGSDRÖMMAR DEL 2

Oj, oj...vilken längtan detta att gräva i gamla fotomappar får till stånd!

Längtan...redan ordet är så fint!

Undrar om jag inte tycker att det är det vackraste ordet som finns, faktiskt!

Precis utanför mitt köksfönster står ett gammalt och mycket vildvuxet vildäppelträd.

Den här bilden är tagen förra våren från köksfönstret...

Utsikten från fönstret i övrigt är inte något man faller i trans för precis;
Ett urgammalt jordkällartak som det bara växer ogräs på...

En liten bäck rinner genom vår tomt. Jodå, detta är en 'strandtomt', ser ni!!!*fniss*

Det är bara det att största delen av året är bäcken så litenlitenliten att man bara ser de leriga kanterna som vår- och höstflödet ser till att inget växer på...hm..

Men när äppelträdet blommar och man nästan bara kan sträcka ut handen genom det öppna fönstret och plocka åt sig en kvist. Då är det fint!

Snödroppar och scillor på kommande...Väna som våren! Ah!

Och här; längtans blå blomma! Afrikas blå lilja.

Man får längta efter att den bildar knoppar, man får längta sig sjuk att knopparna skall slå ut. Men det är det värt!

Hon är så fin! Nu sussar hon gott på min veranda, får en litten hutt med vatten nu och då. I övrigt kräver hon inte så mycket. En riktigt tålig dam är hon!

Hoppas det blir många, många blommor i sommar...

Nu blir det nog att gräva fram trädgårdsböcker och planera, och drömma...och längta.

Tänk snart är vi där!

M.

KONSTEN ATT SLUTA I TID...

Man är ju inte minimalist precis...

Ibland undrar jag om det inte är min smala lycka att jag bor i ett så litet hus...Väggarna kommer liksom rätt så fort emot. Men ändå har jag lite svårt med att stoppa itid och låta det bara vara.

Det finns liksom fler idéer än kvadratmetrar om man säger så...

Mitt senaste infall handlar om ett tomt (med mina mått mätt) hörn i vardagrummet som jag tyckte saknade något...Det skulle inte få vara något som skulle ta så stort golvutrymme, för det finns det inte så mycket av. Fönsterkarmar har man sett på bloggarna, vikväggar och dörrar.

Jaaa!!! Jag HAR ju en dörr nånstans därnere i källaren som är alldeles överlopps och bara VÄNTAR på att få komma in och leka dekoration.
Jag har sett den skymta bakom en förfärlig mängd diverse ettochannat för inte sååå många år sedan, så den måste ju finnas där!

Det är lördagmorgon och min stora, och framför allt starka, son har just slagit upp sina oskyldiga och sömniga blå.
- Fort, klä på dig nåt, vi skall ett varv ner till källaren, hojtar jag.

-Mmnfhph, svarar sonen med munnen full av frukost. Jag kan riktigt känna hans entusiasm.

Men han lovar ändå att alldeles strax komma och hjälpa mig. Alldeles strax kan ju vara ett synnerligen tänjbart begrepp, åtminstone hos mina ungar...

Det hinner bli kväll och den unge mannen skall ut och erövra, om inte hela världen, så grannbyn i allafall.
Nu är det ju inte någon liten, nätt, dörr som jag vill ha framgrävd och uppburen, utan en riktigt fullstor och framför allt fulltung, rejäl trädörr. Väger massssor, men det VET inte sonen än;)

Efter en stunds byte av åsikter över nödvändigheten att detta skall ske just nu, idag, blir det ändå så att jag drar det längre strået i denna verbala duell, och vi traskar ner till källaren. Jag har ju sagt att det tar bara någon minut...

En kvart eller lite mer senare har vi börjat skymta dörren och vi börjar dra och släpa och bära.

- Öh, vad skall du ha den här dörren till egentligen? undrar han medan han försöker greppa den inte alldeles greppvänliga sak som väckt en idé hos mig.

Vi hugger i båda två och stånkar och pustar och får upp den till vardagsrummet.

- Jag *flås* tänkte *flämt* ha den *kippar luft* som dekoration bara, flämtar jag fram.

- Jaha? Bara och stå där? Mot väggen? Typ?

Ännu lite harmsen över att han blivit smått försenad (högst en trekvart eller så...och vad är nu det i en ung människas liv?) muttrar han:

- Och VARFÖR kunde det här inte vänta tills i morgon???

- Jo, för att nu måste jag få kolla i kväll och i morgon i dagsljus om det blir bra...Om inte, så måste vi ju hinna bära ner den tillbaka i morgon innan du åker in till brigaden... förstås!

Den blicken jag fick, den skulle man fått på bild...;)

Det blev ingen bild på min dörrfundering för jag tvekar än...Det blev en gammal bibel som jag hittade på loppis istället. Mycket behändigare att inreda med gamla böcker, måste erkännas.

Fast blir det tillräkligt många böcker så börjar det väga det med.

Men å andra sidan; kunskap får ju väga tungt!

Det är många som är hängiga därute i cyberrymden. Krya på er!

Kram.M