UTAN ORD...

...ibland pratar jag nästan hela tiden, och vissa perioder älskar jag att sätta mig ner och skriva.

Ni vet hur det är, det är som om orden bara behöver få komma ut.

Någonstans.

Sedan händer det att orden känner att de inte vill ta vägen någonstans alls.

Man tystnar, texterna tystnar, tankar tar över och de är som bär som

skall få mogna innan de är redo att plockas, färdiga att skördas, klara att ramla.

Har haft ett underbart skönt veckoslut. 

Med dem man kan vara tyst med utan att det blir besvärande och jobbigt.

Vad jag ändå uppskattar det! Att få vara tillsammans utan hemskt mycket ord

när det känns så.

Få människor är sådär riktigt bra på det.

De finns, de är inte många, men de finns, de där mänskorna som vet att 

tankar måste ibland

få ta över och peta de uttalade orden åt sidan för en stund.

Det där som hundar är så bra på. Att bara finnas där intill.

Utan att tro att det är fel någonstans.

Det är en konst som få människor behärskar, och ändå är det en så värdefull konst. 

Jag har tankarna, men orden är inte riktigt mogna än.

Och, ibland är det riktigt skönt att tiga.

Vara tyst i sig själv.

En stund.

Få se när orden mognat?

När de vill ut igen.

Men just nu känner jag hur sömnbehovet vill ta över tankarna.

Bäst att lyda.

I morgon kommer orden att behövas. 

Och tankarna också, för den delen...

Ha en skön vecka bland alla tankar och ord.

Så där som det kan vara ibland!