VINTAGEVECKA...

...har det varit på facebook och i synnerhet på veckoslutet pluppade det upp den ena profilbilden efter den andra som föreställde personen minst 5 år bakåt i tiden.
Det här verkar vara ett finskt fenomen, men hoppas det sprider sig.
För det är en riktigt rolig grej faktiskt - att se barndomsvänner ladda upp bilder hur de såg ut - och som man minns dem.
Men också färskare vänner - hur de såg ut  - då någon gång.

Man blev riktigt nostalgisk - och många valde att gräva lite djupare i sina fotoalbum, fotolådor och laddade upp mer gamla bilder.

Måste själv också dyka ner i den där lådan vid något skede och skanna in några pärlor från min barndom och ungdom och på så sätt spara dem också på någon annan plats än bara där i låddan.

*

Här är jag då 11 år.
Frisyren har inte ändrats så mycket på 36 år. Eller jo, den har varit både den ena och den andra, men jag är liksom tillbaka till det här...om än kanske inte fullt så spänt...inte alla dagar i alla fall, hehe.

Jag minns inte själva fototillfället - antingen har jag alldeles toksvårt att hålla mig för skratt, eller så var det just det året jag hade tandställning för mina framtänder pekade liksom lite olika vid något skede.
Det var nog det senare. Jag har liksom aldrig haft svårt för att fnissa, skratta, eller asgarva när jag känt för det!

Vem var jag då - 11 år gammal?

Tja...en rätt medelmåtta+ elev i skolan, utan att speciellt mycket anstränga mig, tänka på saken, eller ens bry mig.
Det rullade på bara.
Jag trivdes i skolan - ja, trivdes väl med det mesta. En helt vanlig, rätt sorglös unge.
Inte så att jag inte redan då fått smaka på att livet inte alltid var bara solsken, men det fanns alltid en trygghet som..ja var just det trygg, även om det stormade och regnade omkring en.

Jag älskade att skrinna, kommer jag ihåg. Tog sparkstöttingen till skridskobanan mest hela tiden.
Jag skidade, långa turer, och då fanns det alltid kakao och apelsiner i ryggsäcken. Apelsiner som var färdigt skurna av mamma, men oskalade och om man väntade för länge så frös de och smakade nästan som isglass.

Jag var snabb som en hind. Till och med grabbarna i skolorna vi tävlade mot ogillade att ha mig emot sig i stafetten på 4x100 m. Jag tränade inte speciellt mycket, kanske jag faktiskt var rätt begåvad bara. Fast det tänkte jag inte så mycket på då. Jag bara sprang - för fullt.
Det var sedan i tonåren som jag saktade farten - så killarna Någon Gång skulle få fast mig...*fniss*
(fast det var då det....liksom)

Det här var också innan jag blev hästintresserad och började rida. Det var innan jag nästan hellre hade valt att leva i en spilta 24/7  fram om Ålands skärgård där jag ändå tillbringat de flesta av mina barndoms somrar innan det.
Eller kanske inte ändå. Åland och sommar är min barndom liksom i ett nötskal.
Där, på Åland, har jag sprungit på klippor, fiskat, läst massor av böcker, klappat får, blivit brun som en pepparkaka, läst lite till, kört båt och mekat med båtmotorer, satt hö på störar och blivit ihjälbiten av bromsar.
Levt sommarliv av hela hjärtat.

*

Det var vad som alldeles spontant kom upp ur mina minnens djupa dunkel.
Tänk vad ett litet, slitet gammalt foto väcker till liv?


Skoj med sådant här.
Att damma av gamla bilder ibland.
Testa.

Rekommenderas!