VAD SKALL MAN SÄGA...

...jajaminsann, jag har dammat av mina joggningskor - igen.

Jag började så smått på sommaren, på sköna skogsvägar, startade från stugans knut och löpte, lunkade, gick, över stock, över sten. Och så. Gillade det sådär. 

Fortsatte smått efter flytten, nu och då - mest då. Om vädret, vinden och humöret samarbetade.

Vilket hände - ibland. Inte ofta, men det hände.

Och nej, jag fick ingen som helst stor tillfredsställelse eller ens den lilla, lilla vibration av vällust av det hela.

Det var bara jobbigt - för det mesta.

Ibland, ibland kunde jag kanske känna ett visst litet flyt, men det var rätt sällan, faktiskt!

Så kom då hösten och jag kunde med gott (?) samvete gömma undan löpskorna djupt in i garderobens mörker.

Jag är ingen löpare...egentligen...väl?

*

Så gick oktober, november, december och jag skänkte inte mina löpskor den minsta lilla tanke. Om jag nu gjorde de, så var det mest en förträngande tanke - sen i vår...kanske.

Men så en dag, i januari, då jag stötte på en gammal kompis, eller ja gammal å gammal, samma årskull är vi ju, så det är lite relativt? Nå, hur som helst så efter att vi stått en stund i snömodd med mer av den varan landande på våra huvuden, smög vi in på ett litet café för en snabbgenomgång av de typ 15 åren då vi inte setts.

När arbeten, karriär, barn och fruar och män, gemensamma vänner avhandlats och vi var inne på den tredje koppen cafe latte så kom vi av någon underlig anledning in på löpning.

Nu är ju kanske jag inte personen som utstrålar löpiver, och inte egentligen han heller.

Jag minns honom som en rätt bekväm person, ingen soffpotatis dock, men inte heller en ivrig idrottare.

Hur i hela fridens dag vi kom in på det här med löpning, är för mig ett mysterium, men dit hamnade vi i alla fall.

Jag mumlade väl något knappt hörbart om mina ytterst minimala försök, men desto mer osade jag om sjuka skenben, trötta fötter, uruselt klimat och hundra andra jättebra orsaker varför jag inte skulle ge mig ut och löpa.

Karln lyssnade på mig och tittade på mina viftande gestikulationer en stund innan han helt lugnt konstaterade att han inte trodde på mig.

- Nähe...? Men jag GILLAR ju inte att löpa!

- Jo, egentligen gör du det, för det gjorde du när du var barn, och det var det mest naturliga och barnsligt roligt!

Hmmmph....vad säger man till sådant? Jo, klart jag gillade att skutta och springa och känna vinden i håret när jag var barn...ung...ja, då någon gång! 

- Dessutom blir jag helt utled på alla världens scheman som man skall löpa efter. Och helst skall man skaffa sig en liten arsenal med alla världens attiraljer som mäter typ allt förutom min menstruationcykel...nä, nä inget för mig, sade jag och tog en njutningsfull klunk av mitt kaffe och antog att min bestämda åsikt skulle satt punkt för vår diskussion.

Men nä...

Karl var av den mer envis sorten.

- Löptränar du nu?

- Skämtar du??? Titta ut! Det vräker ner snö och vägarna är oplogade, och det är kallt och mörkt och...och...och...nej, det gör jag verkligen INTE! Man måste ju vara lindrigt sinnesförvirrad för att hålla på med det. Snälla du!

Och så gjorde han det där som man inte får göra med mig!

Man får inte utmana mina Starkaste Åsikter Och Övertygelser, göra dem små och försvarslösa.

Men det gjorde han.

Han tog mina händer och tittade bestämt på mig och sa;

- Om jag lite också minns rätt så är du en jäkligt envis en? Och att du helst skall ha rätt, och gör en hel del för att bevisa att du har det?

- Jooo, kanske, njaaa.....jooo, krälade jag i hans beslutsamma grepp.

- Strunta i alla tider, alla scheman, alla pulsmätare och allt annat också! Ge det en chans! Ge dig ut och spring, löp, linka, jogga som det känns bra för dig. Och så kan du ju passa på att bevisa att jag har fel.

- Jo, hmmmm...kanske vi får se sen i vår. Hmmm, kanske du har rätt. Jo kanske....humhum...Men alla blir inte löpare!

- Du! Lyssna på mig. Lyssna på barnet i dig! Ge det här en chans! Inte på ett vuxet plan, 

utan så som barnet i dig skulle göra.

- Jaha, och hur tänker du nu?

- Jo, du har en viss nyfikenhet för att ta några springsteg. Inte sant, annars skulle du inte ens försökt dig på det?

Du tycker det är jobbigt, för du har inte gjort det på länge, länge. Och du tror att du behöver en massa rackerier för att få till det? Strunta i det. Ge dig ut. Spring så långt du orkar, gå tills du igen känner en lust att springa, och så håller du på...

- Okej, kanske i vår. Jag lovar testa någon gång. Okej???

Vi dricker lite kaffe igen och glor ut genom caféfönstret där Esplanaden sakta täcks in i ett luddigt snötäcke.

- På våren sen, jag lovar nickar jag så lockarna vippar.

- Nej, nu! säger han och spänner blicken i mig över kaffekoppskanten. Varför vänta?

- Nämen hallå, titta ut, människa! Därför!

- Men gör så här: Testa på det. 100 gånger.

 Ge dig ut och löp en runda 100 gånger.

 Kort eller långt, snabbt eller långsamt, strunt i det, bara du löper större delen av din länk.

- Okeeeeejjj? Jag börjar i mars, nej i april...

- Nej, du börjar nu. I morgon. Och när du ger dig ut i snömodd, i mörker, med blytunga ben och kylig vind så tänk på att värre än så här blir det inte - det blir bara bättre!

Vi drack ur våra kaffen, drog på oss våra jackor, gav varann en kram och hoppades ses igen. Puss på kinden.

*

I bilen på väg hem från stan, på väg ut mot landet medan vindrutetorkarna frenetiskt jobbade på att fösa tung snömodd ur mitt synfält bestämde jag mig.

Värre än så här kan det ju inte bli - det håller jag med om.

Så varför inte testa, ge det en chans.

Om jag inte gillar att löpa efter 100 gånger, då vet jag - då kommer jag aldrig att gilla det.

Och då har jag bevisat att jag hade rätt....;)

Nu är jag uppe i 10 % av målet - och till min fasa, och stora förvåning - kan jag ibland till och med gilla det.

 Lite.

90 gånger kvar.  

I september i år vet jag...då borde jag ha hundra fullt.

Och då kan jag antingen gräva ner löpskorna för gott - eller så inte.

Återstår att se.

Så kan de gå. Utmanad över en kopp kaffe i ett café på Esplanaden en snöig kväll i januari.

Vad säger man?