Ni vet, man lägger ett ägg - som kläcks - och så pysslar man, sköter om, och matar och håller på i tjugo år sådär, och sen plötsligt en dag breder de kanske inte ut sina vingar direkt, utan meddelar sådär i förbifarten att;
Mamma, förresten, jag fick ett jobb - i Norge.
Jaha!?? Nämen, vad skoj! Grattis! säger man - medan ens hjärta skriker:
No shit! När hände det EGENTLIGEN att min unge blev en vuxen man? Som nu flyttar till Norge? Vänta nu lite!!!
En liten mamma skall också hinna med, liksom!
Men när jag sedan riktigtriktigt känner efter så känner jag lite samma som då jag var gravid faktiskt. Ni vet man går omkring med sin mage och är bara- gravid. I åtta och en halv månad gick jag omkring och njöt, jag tyckte det var underbart att vara gravid. Men så en dag vaknar man och är bara så urtrött på magen som är i vägen vad man än skall göra.
Och man börjar tycka att en förlossning kunde vara en bra idé.
Och man börjar tycka att en förlossning kunde vara en bra idé.
Och efter 20 år sådär börjar man sakta putta sin unge lite närmare bokanten...
Ja, så nu har jag puttat ut min förstfödda dununge från boet. Efter lite yrt flaxande är jag nog ganska övertygad om att han faktiskt kan flyga;)
Naturen har nog skött det så....:)
På tal om naturen ja.
Döm om min förvåning när jag stötte på dessa små häromdagen när jag gick ut en sväng i trädgården utan desto större förhoppningar om andra vårtecken än smältande snömassor.
Så numera ser jag knappt all osmält snö, utan har bara ögon för dessa små fina. Och öron för porlandet från den översvämmande bäcken och fågelkvittret därute...
Nu har det dessutom slutat regna, så jag skall nog gå på en promenad innan jag tar itu med påskmiddagen.
Må gott bland alla chokladägg!
kram
M.
Så numera ser jag knappt all osmält snö, utan har bara ögon för dessa små fina. Och öron för porlandet från den översvämmande bäcken och fågelkvittret därute...
Nu har det dessutom slutat regna, så jag skall nog gå på en promenad innan jag tar itu med påskmiddagen.
Må gott bland alla chokladägg!
kram
M.
5 kommentarer:
Åh, va roligt att "se" dig!
Ler igenkännande åt vad du skriver...
Igår hade vi besök av yngste sonen, och fast vi bor i samma stad så är det inte så ofta som vi ses.
Pratade med honom om just det där du skriver om idag - "men du får ju fatta att mamma måste få sin åh-va-jag-bara-vill-krama-dig-dos" lite då och då. ;)
Ibland drar det liksom lite i navel/mag/hjärt-trakten - ett sug av längtan.
Samtidigt njuter jag av all min ensamtid, livsnödvändig för mig numera.
Glad fortsättning på Påsken!
Jag har några år innan det där kommer att hända mig...typ 10 år, eller nåt...men jag jag kommer att känna precis sådär! Man kommer att känna sig precis sådär som man kända första dagen lillen skulle till en okänd dagmamma. Hon grät och jag grät, skillnaden är väl sen efter 10 år, att jag kommer att gråta men knappast hon :)
(Någon annan som mår dåligt av allt godis???)
Känner igen mig i vad du skriver. Speciellt svårt är det tror jag att släppa iväg den yngsta,som kanske blivit betraktad som "den lilla babyn" i familjen och som nu skall klara sig på egen hand.
Härligt skrivet! Känner igen min mammas reaktioner i det, speciellt då min bror (sista av syskonen som bodde hemma)flyttade :)
Hoppas du haft en fin helg!
Kram Jojo
Hej M=)
Ja vet hur det känns, man vänjer sig fast det kan allt vara lite jobbigt än av längtan....hoppas du får en underbar vecka.
Kram Annica.
Skicka en kommentar