FORTSATT BLEK SOMMAR...


…och kall. Och regnig. Och egentligen inte så mycket till sommar alls.

När regnet bara vräker ner och temperaturen med nöd och näppe orkar ta
sig över 10-strecket, ja då är det dags att ta till lite extra vitaminer! 
Odlade blåbär är faktiskt skamlöst höga i pris, men också 
skamlöst goda!

Och just idag kände jag att en halv liter blåbär sitter väldans bra!

Mina semesterplaner har blivit rejält ruggade. 
Eftersom brorsan blivit rätt dålig, och ja, han skall alltså flytta om en
dryg vecka så rycker flytt-akuten i form av mig in och kavlar upp ärmarna.

Och då sitter lite extra vitaminer riktigt bra!
Kosta vad det kosta vill. Lite så!

Idag hade jag en mellan-dag i det flyttprojektet. 
Eftersom jag flyttat rätt ofta
under de senaste åren, så kan jag väl nästan titulera mig som lite flytt-pro och
ställer naturligtvis upp när det behövs! 
Inte så att jag speciellt älskar vare sig flyttar eller att flytta, men
de flesta misstag är jag rätt bra på att undvika i alla fall.

Här hos mig flyttas det inte så där väldans mycket!
Lillungen har flyttat ut till sitt sommarresidens, dvs han har 
helt lagt beslag på min ateljé i det gamla torpet, och på något sätt har jag en
vild känsla av att det, i år igen, blir något helt annat än ateljé av hela ateljén.

Någon gång har jag en liten fånig tanke om att ha både tid och utrymme att 
faktiskt rigga upp ett staffli där och plocka fram penslar och färger.
Eller tända en brasa i den gamla spisen och sätta
mig ner för att skriva…något. Mina memoarer?

Men så är det alltså inte nu.

Ateljén är överöst av tonåringens datautrustning, av hans trumset, 
och annat som killar i tonåren tycker att man absolut måste omge sig med…
Och så finns där en massa överflödiga grejer som
brorsan vare sig vill eller kan ta med sig och som jag i ett ytterst svagt ögonblick 
lovat ta hand om och någon gång sälja på loppis…

Min bror har med så kallad "mycket generös hand" lastat över en hel del
grejer från vårt gemensamma barndomshem på mig.
Saker som har ett minnesvärde för oss (eller mer för mig - han är ju en karl..;))
Men saker som dessvärre tar en hel del plats.

Och jag vet inte om jag ändå har hjärta att sälja den där galet fina, handbroderade 
duken, som min mamma ärvde på 50-talet, och som hon aldrig nämndes
använda, och som jag inte heller kommer att använda och som 
mina barn aldrig någonsin kommer att använda, men som bär en 
historia, en berättelse,  i sina stygn och spetsar som bara vi vet om.


Hur fånig får man vara? 
Men ändå tänker jag, hur förmedla den historia som finns i 
dessa ting? 
Ting, rätt värdelösa i slantar räknat, men ändå värdefulla - för oss som vet.

Leker ibland med tanken att skriva ner alla dessa berättelser.
Lite som en bruksanvisning för kommande.

För generationen efter mig har kanske inte så mycket, vare sig kort eller brev,
att gå efter när de börjar forska i sitt förflutna, som vi haft.
För alla gör det vid något skede,
någon gång blir man nyfiken på det som varit för att förstå sig själv.
Och vem kan nu egentligen läsa något ur någons facebook-profil?
De flesta jag känner är ändå rätt opersonliga där.
Eller åtminstone återhållsamma om sitt "verkliga" liv, det som är och det som varit.

Kanske man borde skriva en alldeles egen blogg om allt det man vet?
Om tider som varit och om människor som gått.

Kanske man borde göra det ja, en sådan här kall och lite blek sommar
då regnet piskar mot fönsterrutan och åskan mullrar stilla på håll?


Kanske jag gör det! Men först skall jag hjälpa brorsan att flytta.
Och kanske ge mig iväg på en tur - om tid ges…

Att sådant idag, från;



HUNDGLÄDJE…


…stundvis, eller kanske mer periodvis, kan jag känna av lite dåligt samvete
för att jag tidvis har alldeles för lite tid att ge min lite smågalna hund
den uppmärksamhet hon förtjänar.

Men hon är så himla go´ så hon finner sig i att jag ibland har för många andra bollar i
luften för att hinna bolla hennes bollar också.
Hon nöjer sig med, eller åtminstone finner sig i, att vårt umgänge ibland bara består av
att släpa på en disträ matte som går i sina egna tankar på en promenad genom byn.

Det är som om hon skulle förstå att vi har våra olika syften av promenaderna.
Hon får snusa runt och hålla på med sitt hund-stuff, och jag, som matte, får 
tassa med och hålla på med mitt stuff, dvs låta tankarna vandra i takt med stegen.

Människans bästa vän. Så där härligt lyhörd för stämningar, utan krav.

Och en sådan (hårig) vänskap skall ju belönas. Inte sant?
Och det finns absolut inget som gör min hund mer lycklig än ett 
sådant där "påkört" mjukisdjur som piper, iallafall i en kvart...

Tänk att någon kan bli helt vimmelkantig av lycka att få rusa runt, runt i trädgården med
en överkörd skunk, som slutat pipa, i munnen.

Det är liksom ingen hejd på glädjen!


Ibland hålls man inte ens inom bildramarna, för att inte tala om andra ramar!

Det går inte att ta miste på den här lyckan...

Man kan nästan känna den där känslan att nästan få flyga fram av pur glädje!

Tankfulla promenader i all ära liksom, men att riktigt få rusa av sig - det är livet det!
Och en matte kan bara hålla med. 



När leken med allt spring och skutt och hopp är över,
lägger sig hunden lyckligt slut, lite andfådd, och tillfredsställd i gräset
för att sådär avslappnad skönt tugga på sin skunk.

Hur härligt är det inte att kunna glädjas över "små saker"?
Egentligen?

Hundar kan det - kanske också vi tvåbenta kunde lära oss av dem?


Att ta för sig i stunden just nu.
Det där tjatiga…carpe diem, ni vet?
Hur knepigt kan det ändå vara? Om också en hund klarar av det med glans, typ?

Fast okej…vi kanske behöver något annat än "överkörda skunkar"
men så himla svårt skall det väl inte behöva vara?

Att finna det där lilla som gör just den här dagen lite extra.

Det skall jag försöka lära mig av hunden.

Lite så tänker jag, idag.


VILL BARA ÖNSKA ER ALLA EN...



För egen del blev midsommaren lite annorlunda än planerat,
men det är nu så ibland.

Först var planerna givetvis att åka ut till stugan, men i takt med att väderprognosernas värmegrader
blev mindre och mindre, och det dessutom utlovad nordlig vind, vilket är precis den
vinden som ligger på mot stugan. 
Och då brukar det vara kallt. Oberoende av årstid, lite så.

Det märkliga är, att jag kan gärna åka ut tidigt på våren och sent på hösten, och då 
kan vindarna vara ännu kallare, men då är det på något sätt liksom helt okej.

Men att sitta och huttra i nordans famn en midsommar kändes inte så där
väldigt lockande.
Möjligtvis kan det hända att Lapplandsresans kyliga nätters övernattning
satt sina spår och lockelsen av bekvämlighet och värme fick vågen att tippa 
över för en hemma-midsommar i år.

Kollade istället runt lite vart man kunde åka och se på midsommarbrasa och andra
alternativa sätt att fira midsommar.

Men, så blev det inte heller…

Istället kom det sig att jag åkte in akut med min bror vars hälsotillstånd 
mer eller mindre kollapsat och tillbringade en stor del av midsommaraftonen
på läkarstationen.
Ny medicin hämtades ut ur helg-öppet apoteket och läget är under kontroll, även om
det inte är bra, och oron gnager i mig.

Kom hem till ett dukat bord av nypotatis och sill och smörstekt gös.
Det blev att tända brasa i spisen och dra på sig den här midsommarens största hit:
Yllesockorna!

Så, jag måste erkänna, att bilden ovan inte är från nu.
Den är tagen i fjol, på stugan, då midnattssolen sken och jag var där.

Men, som sagt…jag kunde ha varit där.
Om vädret och andra omständigheter varit annorlunda.

Nu var de det inte. Men midsommar, ja det är det ju ändå!

Hoppas ni alla haft en skön sådan!

tänker,

KYLIGT FÖR ÅRSTIDEN….




…jo jag tackar jag! 
Det är kanske det mest lindriga uttryck man kan ta till.

I morse när jag febrilt sömndrucket försökte få tyst på väckarklockan 
slog mig tanken att det bara är två morgnar kvar innan jag kan
ge semester åt skrällverket.
Precis snart är det S O M M A R-semester med andra ord.

Med morgontrötta steg tassade jag ut i trädgården med min kaffekopp, som 
jag alltid gör så här under sommaren. 
Solen sken och det var precis så där som det skall vara en försommarmorgon.

Det kändes väl lite friskt, men min morgontrötta hjärna orkade inte riktigt
registrera det. Drack bara kaffet lite snabbare än vanligt och drog den lurviga
morgonrocken tätare omkring mig. 

I bästa autopilotläge klädde jag på mig, kastade lite mascara på
fransarna och kastade mig i bilen och kurvade ut på landsvägen med
riktning mot arbetsplatsen.
Hjärnan malade på:
Tänk, bara ett par dagar till S O M M A R-semestern!

Fortfarande utan att desto mer tänka (det gör jag sällan tidigt på
morgonen) sträckte jag ut handen för att vrida värmereglaget på full värme.

Någonstans här reagerade jag på vad som var hemskt, hemskt fel.

Vadå…dra på värmen? Fyra dagar innan midsommar?
Kastar en blick på mätaren som visar utetemperatur.

Herrejävlar (förlåt) men den visar 4 grader! 
Fyra grader!!!
Bra att jag inte körde ut i diket på kuppen.

Där satt jag i sommarklänning och spetströja, som knappt kan leva upp till
benämningen tröja och insåg att jag förmodligen kommer att frysa ihjäl under 
min rätt korta vandring från p-huset in till min arbetsplats.

Kan det vara rätt att det faktiskt är fyra ynka grader på morgonen?
Kanske det ändå blir varmare framåt dagen.

Men icke, värre skulle det bli! 
Vid lunchtid snö-haglade det och temperaturen hade sjunkit till
tre grader! 
Mitt på dagen - i juni!!! 
Tammetusan, det var varmare på julafton än (nästan)midsommarafton!

Fick några medlidsamma blickar av kolleger och kunder;
du har inte mer på dig än det där?

Nej, ser ni jag har ju inte det, nej…

…jag kom liksom inte på att jag borde klä mig i täckjacka två dagar före min
S O M M A R-semester!

Knäpper på radion i arbetsrummet lagom till väderleksrapporten där en
käck röst meddelar att det är kyligt för årstiden.

PÅ RIKTIGT? Är det?



Snart kommer det väl renar emot mig när 
jag kör till jobbet om den här kylan håller i sig…

Men framför allt måste jag lära mig att både (sol)skenet och 
en varm, skön morgonrock kan få skenet 
att bedra.

Allt är inte så sommar som ser ut att vara det.

Trots att det bara är två morgnar kvar innan
S O M M A R-semestern börjar och det är
MIDSOMMAR.

Vet någon var man kan skriva på en protestlista?
Så här kan vi ju inte ha det!

anser,


ATT DRA TILL URSKOGEN...



…och dit tänker jag ta er med nu. 
Luta er bekvämt tillbaka bara och följ med. 

Själv packade jag ner sovsäcken och lite annat smått och gott för
ett par dygn i vildmarken. 
Och då menar jag inte de där märkta vandringstråken, även om de
i och för sig också är vildmark, utan här skall vi ta oss in i 
kungsörnens revir.

I Finland häckar dryga 300 par. 
För att häckningen skall lyckas behöver kungsörnen lugn och ro.
Och eftersom den har ett revir på 150 - 300 km2, så talar vi inte om små 
skogsdungar här inte...
Nej, det är km efter km efter km av skog.
Det är svårt att förmedla känslan av att gå i sådan här mark. 
När man vet att det är tiotals kilometer till närmaste väg, till närmaste by.
Det är bara väldigt tyst och väldigt stort, och väldigt mäktigt att uppleva.

Vi tar oss fram med bil längs skogsvägar i varierande skick.
Nu och då möts vi av trafikmärket med texten:
"Vägen underhålls inte, kör vidare på eget ansvar".

När inte ens terrängbilarna klarar sig att ta sig vidare är det dags att
ta på sig vandringsskorna och ge sig iväg.
Vi går, och går och går.

Det är svårt att uppskatta avstånd, men någon liten kilometer blir det nog.

Och så äntligen är vi framme!
Vid det första boet.

Det är svårt att få fram dimensioner i bild, men boet var kanske knappa 2 m högt
och nästan lika brett. Hela boet syns inte på bilden.

Och det här boet är bebott. 

Örnföräldrarna har märkt oss redan för länge sedan, och dragit. Det är
sällan man kommer åt att se de vuxna örnarna.
Örnarna gillar inte att bli störda och träden där kungsörnen häckar
är skyddade och det är ett privilegium att få besöka
dessa boträd.
Det är få som vet koordinaterna var de finns, och att bara "stöta på" ett 
träd med ett kungsörnbo i är inte alldeles lätt. 

När man hittat ett nytt boträd skyddas trädet enligt naturskyddslagen.

Ett örnpar har 3-5 sk bytesbon, men de lägger ägg i bara ett av bona - om 
ens det.
Att örnarna lyckas med häckningen beror på många omständigheter:
Det skall finnas mat, naturligtvis. 
Och området kring boet skall inte störas.

Men i det här boet har allt gått vägen. 
En ca 7 veckor gammal unge kikar ut över bokanten.

Ringmärkaren, eller assistenten, klättrar upp till boet, som är på varierande höjd.
Just det här boet var på kanske 15 m höjd i en rätt så tät tall, så det ställer
klättrarens kunskap på prov.
Ungen läggs försiktigt i en stor ryggsäck och hissas sakta ner till marken.

Ungen vägs, vingarnas längd mäts och så noppas det några fjädrar för dna-analys, innan
den ringmärks.

Matti, som var vår guide och örnringmärkare sedan 1989, har ringmärkt nästan 200 kungsörns-
ungar så kungsörns-prinsessan här är i vana händer.

Den här ungen är ca 7 veckor gammal, man ser redan att de riktiga fjädrarna börjar växa ut genom 
babydunen och få sin "vuxna" färg. 
Även om örnen kommer att byta fjädrar både en och två och tre gånger innan den är
vuxen "på riktigt".

Hon (med stor sannolikhet) är redan rätt duktig på att försvara sig både med näbbar 
och klor. Men under själva ringmärkningen är hon lugn och riktigt örn-cool.

För att få ett grepp om hur stor en sjuveckors örnunge är så ställer lillungen
upp som måttstock. Han är väl ca 165 cm, så man får lite dimension på
det hela. 
Kungsörnen är lite mindre än havsörnen som vi ju har här i södra Finland, 
men båda har som vuxna dryga 2 m mellan vingspetsarna. 
Den här hade kanske 70 cm. Om ens det.

När ungen hissats tryggt upp tillbaka till sitt bo.
Mamma-örn cirklade högt, högt ovan om oss och kollade in vad vi
sysslade med.
I boet fanns inte mycket mer än lite rester av en hartass, så det var nog
dags för lite påfyllning i kylskåpet.

Vi drog vidare.

På de flesta träd hänger tofsar av skägg- eller tagellav vilket ger en
härlig känsla av urskog och en luft fri från föroreningar.
Jag är inte speciellt bra på lavar, men lavar som hänger är bra.
Det vet jag…!

Som jag sade var vägarna vi körde på inte speciellt  underhållna.
Och varför skulle de? När jag kollade på min gps så var det här 30 km
till närmaste större väg - åt alla väderstreck.

Ibland var vägarna minst sagt av det mer våta slaget...

…ibland var de rätt torra. 
De riktigt torra hade däremot så mycket uppstående stenar att 
körande på dem var helt jämförbart med en slalombana.
Har ingen bild på de vägarna - fullt upp med att koncentrera sig på
att inte skrapa upp botten på bilen, nämligen!

Men någonstans här tar vägen slut.
Bara att klä på sig gummistövlarna och traska iväg igen - till 
nästa bo.

Även det boet var bebott.
Den här gången var ungen betydligt yngre, bara ca tre veckor gammal.

Men kolla vilka klor man har! 
Även om greppet ännu är rätt så mjukt kan man bara föreställa sig
vilken kunglig jägare det skall bli av den här krabaten!


Här i äldre grabbens famn, han som i sista minuten lyckades få en
flygbiljett och hängde med på en urskogstur.


Den här ungen var just oct just gammal nog att ringmärkas.
Det är nämligen viktigt att benen är tjocka nog, så inte märkningarna 
åker av. Skulle ungen varit mindre skulle man fått återkomma lite senare.
Men nu fick även denna (förmodligen) prins en ring runt tassen.

Lite lurvig och tilltufsad i dundräkten kom även den lyckligt tillbaka
till boet. 

Första dagen började lida mot sitt slut, men när man nu en gång är i Lappland,
så kan man inte en vecka före midsommar direkt skylla på att ljuset tar slut, 
så ännu ett bo kollades, men det var obebott. 

Dags att söka sig till nattkvarter.

Även om det fanns förvånansvärt lite både mygg och andra kryp som har en
benägenhet att suga eller tugga på en eller annars bara förorsaka obekväma kliande
märken efter bett, så är det liksom inte precis breved en myr man skall slå läger,
även om det är fint...




Men så kom vi då fram till vårt övernattningsställe.
En liten sjö mitt i ingenting.
Om jag bara kunde förmedla den totala tystnaden och den nästan sakrala stämningen
 från denna ödemarkssjö!


(Inte undra på att lite tuvull också trivs här….hehehe…)


Sjön var så klar att precis allt speglade sig så man nästan inte visste vad
som var spegling och vad som var på riktigt.

Tänk att vi ändå har natur där det bara är att traska ut till sjön och 
fylla på sin vattenflaska…
…tänk!

Följande dag gav vi oss igen iväg för att leta efter örnbo nr 4.
Vädret var bättre än dagen innan, men men…

…boet vi skulle kolla in hade rasat.
Bara en hög av riskor på marken vittnade om årtionden av bobygg.
Var det vinterns snötyngd som hade fått boet att rasa? 
Eller blev det bara för stort?
Några färska tallkvistar i rishögen skvallrar om att det rasat senare.
Kungsörnen nämligen "dekorerar" sitt bo med färska kvistar.


Kvar i tallen finns bara en liten bråkdel av det som varit ett örnnäste. 
Kanske det ännu någon gång, något år, blir ett nytt bo…

…återstår att se.

Följaktligen ingen unge här…inte heller rester efter ägg, så 
här hade nog inte ens ruvningen kommit igång innan hela härligheten åkte i 
backen.


Så bara att dra vidare.
(bilen på bilden har inget med något att göra, den bara råkade köra före oss…)

När man kör omkring på skogsvägar, och vägen ovan är klassad 
som landsväg, så kommer det inte servicestationer emot så det 
stör. Alltså får man fylla på vattenkanistern där det är lämpligt.


Och precis som vi började längta efter lite kaffe (behövs vatten till det ja)
så kör vi över en bäck där det bara är att fylla på reservoarerna. 
Det här är nog lite livskvalitet det med. Inte sant?

Men visst har "vildmarkslivet" sina avigsidor också.
I alla fall om man försöker göra det lite bekvämt för sig och spara lite tid 
och därför tar sig fram med bil så långt som (o)möjligt.
(Och vandra bara någon km i stället för några tiotals kilometer…)


Då finns det en uppenbar risk om att det börjar säga psssssss….i däcken.
Och det gjorde det också.
Vägarna vi körde på är rena rama däckdödare! 
Det var lillungen som upptäckte att det pyste.
Och jodå, en nagelstor sten hade lyckats ha hål på däcket.

Bara att ta och byta ut. 
Och så var det bara att dra vidare igen!

Vägen eller "vägen" till det sista boet vi skulle kolla var lindrigt sagt stenig och 
gropig och möjligen okej för en traktor, men inte för fordon mindre än det.
Men det gick okej.
Långsamt kommer också fram - och med alla däcken hela dessutom!

Terrängen att vandra i var riktigt fin. 
Inga kärr att ta sig över, och inga istida stenrösen att bestiga heller.

Tyvärr var även det boet tomt, likaså örnparets "chambre séparée" ett stycke
ifrån. 


Så fem bon, två örnungar (och en massa km) på två dagar.
Dags att dra sig hemåt.

Lyckligt en fin erfarenhet rikare.

Säger då det!