Egentligen är det ganska roligt att följa med hur många ser sitt hem, och hemmets inredning som en förlängning på sin identitet. Jag gör det säkert också. Jag har en prylidentitet som gör att jag snabbt (oftast...) känner vad jag gillar och vad jag inte varmnar för alls.
På kafferasten häromdagen satt vi ett arbetskompisgäng och slötittade i några kataloger (ni vet de där som kommer till "alla", hihi).
- Åååååh, vad fiiina!!! kunde någon utropa medan jag lite förstrött tänkte om samma saker att aldrig i världen att jag skulle släppa detdär innanför min dörr!!!
- Herregud, VEM köper en krona i metall? En ROSTIG krona i metall, nej herregud, vad i allsindar skall man med den till? (Ni vet en såndär som man kan ha ljus eller blomma i?)
Med ett litet leende som började rycka i min mungipa kikade jag över kaffekoppskanten: Jodå, JAG skulle kunna tänka mig, att ha en till, alltså...men jag hann aldrig säga nåt.
- Jamen, härdå??? VEM skulle köpa en kristallkrona, jag menar VEM bor nu så att en kristallkrona skulle passa in??? utropar en annan.
- Precis! Man skall väl minst ha en liten herrgård, eller en jättevåning för att det skall passa! inflikar en annan.
Nu, känner jag hur det börjar rycka ännu mer i min mungipa (hihii...och jag som har en "kristall"krona till och med på toa...och mitt lilla hus är lååååångt ifrån herrgård!)
Så här fortsatte diskussionen en god stund och jag följde roat med bakom min kopp.
Vi, kvinnorna, där runt kaffebordet som på nåt sätt delar vår arbetsidentitet, som har mycket gemensamt i arbetssammanhang hade totalt olika hemmainredningsidentiteter.
Det är ju ganska självklart förstås, men det fick mig att fundera vidare på de byggklossar som gör att just vi är vi.
Själv har jag ju lite förändringar pågång i mitt liv, och det har varit intressant att märka att när en bit av ens identitet inte längre finns, eller förändras, så kommer det krypande någonstans ifrån nånting som man kan börja bygga upp, inte hela sin identitet med, men den bit som saknas eller försändrats.
För mig har det varit förvånande att när jag numera är (nästan) frånskild så "ploppar" det upp nånting av mitt riktigt gamla jag, som jag inte ens förstått att sakna, eller som jag inte ens tänkt på att jag tappat bort. Kanske har det hela tiden varit en del av mig, men nu får det igen mera utrymme. Sånt som varit mig nära hjärtat tidigare i livet, pockar på uppmärksamhet igen.
Och så är det detta med inredningsidentiteten...Jag har varit verkligt dålig på att vare sig pynta eller pyssla eller fixa eller dona eller bara annars byta om, sådär som jag brukar senaste tiden. Jag är ganska nöjd med som det är just nu, och för att vara ärlig så har jag inte ens några idéer... Men jag har tänkt som så, att om det annars finns mycket förädringar i ens liv, som möblerar om i ens identitet, så är det kanske bara bra att inte röra om så mycket i den intimaste av omgivningar - det egna hemmet.
Men lite påskägg har ändå smugit sig fram, "ploppat" fram, lite här och där!
Och till påsken skall jag se till att jag får ALLA mina kristallkronor putsade...och jag tror jag skall göra det med en rostig prydnadskrona på skallen - hihiii!
Kram på er!
M.
Lite senare: Tack SOF för din kommentar (kan bara hålla med, som vanligt:)!)
MEN är det så att nån annan inte heller ser bilderna i inlägget, så säg till...har liiiite små, små problem med att få bilderna överförda till Blogger.
Vad tyst det blev, och vilket skönt sken av dessa några ljus!
