HEMMABLIND...

Så är det väl bara. Man ser inte alltid det som finns där alldeles framför näsan på en.

Min sommarstad, som jag sommartid besöker minst en gång i veckan för att gå till matbutiken, besöka apoteket, såna saker.

Egentligen är det en väldigt vacker stad - när man ger sig tid att turista i sin "egen" stad.

Gamla stan i Ekenäs är kanske inte så stor, men precis lagom för en stilla eftermiddagspromenad i solskenet.

Stenhus och trähus om vartannat.

Härliga, charmiga gamla hus - utan luftkonditionering!

Härliga små detaljer på så gott som varje hus!

Vackra ytterdörrar.

Inget är väl riktigt vinkelrätt här...

- Oj, här bor nog någon likasinnad!

Vilka vägar man än väljer, och vilka gränder man än viker in på, så är havet aldrig långt borta.

För det mesta får man fantisera vilka trägårdsdrömmar döljer sig bakom de höga staketen.

Om vi, som tassar omkring i dessa gränder är lite nyfikna av oss och gärna skulle kika in över staketet, verkar det som om de som bor här är minst lika nyfikna.

Var och varannat hus är försett med en "skvallerspegel" som inifrån, via spegeln, visar vad som händer på gatan utanför. Åt båda hållen.

Det är visst nåt sånt som vi mammor har inbyggt i oss - iallafall när ungarna är små...;)

Jag har alltid haft en förkärlek till gatlyktor. Kanske jag var en sån där som gick omkring och tände lykta efter lykta innan elen kom. I mitt förrförra liv?

(Även när jag besöker städer utomlands fotar jag alltid gatlyktor...märkligt.)

Men här i Ekenäs har man valt att samla in pengar så att Gamla stan kunde få gatlyktor som passar ihop med det övriga. En bra idé tycker jag, om stadens kassa ekar tom.

Sedan har varje gatlykta försetts med en namnskylt, så varje "donator" har sin egen lykta nånstans i stan. Skulle jag bo här, så skulle jag gärna ha en "M"-lykta....

Till min glädje hittade jag min arbetsgivare bland dem som donerat pengar för att Gamla stan skulle få lys. Bra jobbat!!!;)

När man tröttnat på att traska och fått nackspärr av att kolla in alla härliga gamla hus är det dags för kaffe.

Här kan man traska rakt in i en av trädgårdarna och få sig en styrkande kaffetår - och en totalt gudoooomlig chokladtårta! Ta den!

På tisdagar ordnas här vis/trubadur/musik tillställningar med fritt inträde! Bara att gå in genom porten.

(Till jul finns här en julstuga - mer om den sen...)

Eller så kan man bara sätta sig på en bänk och njuta av havet.

Nämen, vadå?

Är det här det dom varnar för i radion? Lokala regnskurar???

Nääää. Det var ju ett konstverk!

Helt underbart1 Nu har jag tyvärr glömt vad konstnären hette - och vad konstverket hette...Men fint tyckte jag det är. När vinden tar i så flyger vattenkaskaden iväg som en spetsgardin i sommarvinden. Nice!

Konstverket står invid kyrkan i Ekenäs. Dethär tornet är ett litet landmärke för alla som besöker staden.

Kyrkan är inte så stor, men underbart ljus och luftig inuti. Gången utanför var överströdd av rosenblad....Det är många som lovat varandra evig kärlek här i sommar!

Ursprungligen uppfördes här en kyrka på 1600-talet, men sin nuvarande utseende har kyrkan fått i slutet av 1830-talet efter att den gamla kyrkan brunnit ner.

Det blev en hel del bilder den här gången - hoppades ni orkade ända hit...hiihi.

(Annars hänvisas ni också härefter till köksingången! Så ni vet det!)

Kram i sommarvärmen!

M.

HAV OCH ROST...

Här har jag dumpat av lillungen!

Ja, inte i havet precis då, utan på ett sommarläger...:)

Med DEN utsikten från huset de sover i...

...med DEN frukosthörnan...

...och med DEN stranden att bada och sola och leka på är det snudd på att jag vill stanna där jag med !!!

Men nej! Med bestämda tag styrde lägerledarna mig mot bilen när jag försökte gömma mig i ett av skåpen...eller var det nu under sängen...?

Men lillungen, han lär vara välförankrad där de närmaste dagarna! Håll tummarna för sol och värme - för hans regnrock är alldeles för liten! Han blir inte lycklig av att försöka kränga DEN på sig, det kan jag lova...I synnerhet om han tänkt ha en tröja under - en tunn tröja, allt annat kan han glömma...krhmmm....;)

Eftersom jag då alldeles tydligt inte var en önskvärd extra gäst på lägret, så får jag väl hitta på nåt att njuta av jag med.

När UPPTAGET-skylten är svängd såhär är det inte så att jag sitter på...ja, ni vet.

Utan jag njuter av alla möjliga rostiga ting, jag då!

Till det behövs ett halster.

Stenar (och rostigt rör...)

Och en rostig bastu-ugnslucka.

Och så lite ved och en tändsticka och ett par, tre, fem abborrar att halstra. Beroende på fiskelyckan. Ibland kan det bli en korv också.......

Sen skall jag krypa ihop i sängen med en bra bok och invänta invasionen av unga, ivriga terassbyggare som knappt kan HÅLLA SIG innan de får ge sig i kast med såg och hammare!

Så SYND att virket dröjer.....

(Hade lovat mig själv att jag inte skulle överösa er med kattbilder - men ni vet? I denhär pyttelilla stuga så fastnar det en katt på bild vart jag ÄN vänder kameralinsen...;))

Nu blir det bastu - och korv (så det om den fiskelyckan...hihi)

Kram! M.

LÅNGSAMHETENS LOVSÅNG...

...eller att jag fort som (k)attan snickrade ihop en ytterst provisorisk, skranglig och inte alltför vacker myggnätsdörr. Inte för att hålla myggorna ute, för de har faktiskt blåst bort, utan för att hålla kattungarna inne, men ändå kunna njuta av att vara nästan ute...

Så feg är jag, att jag inte vågar släppa ut de små liven riktigt ännu. Hur gärna jag än skulle unna dem att få tassa omkring på de solvarma klipporna och låta havsvinden smeka morrhåren. Men liiiite får de ge sig till tåls - bebbisarna;)

Medan de små tar igen sig i hundkorgen (!) passar jag på att sy nytt överdrag till fotpallen. Lite överblivet linnetyg och ett gammalt söndrigt örngott får offra sig...Volangen är lite hippsomhapp, bara fastnålat - har inte kunnat bestämma mig om det är bra eller bara för mycket av det goda...hehe!

Hur som helst så lär det inte var sååå långlivat hos oss. Redan nu har det ett litet tassmärke av en liten hund som tog ett litet avstamp på väg upp i stolen (när nu hundkorgen var occuperad av små kattliv...)

Ja-a...ändå envisas jag med att ha en ljus inredning. Är det envishet eller dumhet? DET är frågan..........?

Tack och lov att vi går mot mörkare tider...man tänder ljus, och det är lite skumt så man inte ser alla små tass- och barnspår. *fniss*

Jag älskar sommaren, det är inte det, men kan ibland bli lite, inte stressad precis, men påminnd om allt man borde hinna med under några futtiga sommarveckor. Redan i augusti tycker jag att det lugnar ner sig. Mentalt. Kvällarna blir mörkare, och man kan tända ljus utan att nån tycker att man är underlig. Och augusti är för mig en "långsam" månad.

Här på stugan blir jag alltid varsle om hur viktigt långsamheten är. Vad vi (jag) ändå behöver den! Att njuta brasa för att få fukten ur havet ur stugan nu och då är rena terapin!

Till långsamhetens lovsång hör också att spisen här är lååååångsam! Det tar tid att koka upp te-vatten, men istället för att glo på kaffepannan och v ä n t a på att vattnet skall borja koka, vilket jag gör hemma med vattenkokaren, så har jag vant mig att jag kan göra nåt annat m e d a n vattnet kokar upp här. Och inte stressa upp mig på att det tar all världens tid.

Vad hemskt egentligen, skulle aldrig vilja erkänna att jag hemma är så "stressig" av mig. Men det är nog så - tyvärr!

Här på stugan har jag nu anammat katternas sätt att leva. Jag håller på som bara den en stund, men sedan kan jag lägga mig i solen och bara - slöa. Fantastiskt livsfilosofi de små krypen har;)!!!!

Också mårbacka-pelargonerna har en släng av långsamhetens lovsång. En blomma - den håller i evigheter känns det som! Just en blomma för mig då!!!

Till långsamhetens stora fan-skala har också internetkontakten här ute i obyggden sällat sig. Emellanåt kan det ta jäääääättttttteeeeelänge innan den kopplar upp sig, så om jag är mer seg än annars att kommentera, så beror det på det!

Fast, vad har jag annat än tid här......egentligen!

undrar, M.

VICTORY!!!!

Det finns stunder då jag bara gapar över ungarna mina....oftast över alla...tokigheter (snällt sagt) som de hittar på. Men ibland blir jag lite häpen över vad de kan åstadkomma - om de vill...

Min äldre, som i ett svagt tillstånd av...nåt...lovade bygga en ny terass, muttrade bara i ena mungipan;

- Ja, ja men det är ju sååååå mycket roligare när man får FÖRSTÖRA nåt.

- Är det???

Har jag IGEN missat nåt manligt vs kvinnligt??? Jag tycker ju att det TRÅKIGASTE som finns är när jag måste riva ner gammalt INNAN jag kan fixa nytt. Det är ju det nya nyskapande som får mig att gå igång...

Men det är ju tur att vi är olika, inte sant?

Vad jag däremot OCKSÅ tycker att är jättetråkigt är att ge mig till järn affären för att köpa: plank, bräder - what ever det nu sen heter på riktigt - (killen bakom disken fick nog dagens skratt när jag stod där och viftade och berättade vad allt jag skall bygga......;))

Men kakel...det vet jag hur det ser ut. Däremot har jag alltid haft en Stor Respekt för är de som kaklar. Jag vet inte varför, men av nån orsak har jag aldrig tidigare vågat mig på att kakla själv.

Men nu är det också upplevt! Och vet ni , det var bara för att jag råkade säga på jobbet att jag borde "få" kakel på väggen bakom diskbänken. Sådär passivt...NÅN borde beställa NÅN för att kakla...

Och så fanns de där, de där manliga "fixa-själv" som sa de magiska orden:

- Men det där fixar du väl själv!

Och mer behövs inte...hehhe...för att jag skall gå igång;)

Och så:

Ja...NU har jag kaklat för första gången i mitt liv! Och det var ROLIGT - och inte alls så svårt som jag trodde. (Ja, ja det VAR ju inte ett helt badrum eller så som jag skulle kakla......men för mig var det mer ett mentalt hinder om man säger så *fniss*)

Betydligt mera du är jag med penseln...Ute i lidret hittade jag ett furu (hu) bord från 80-talet som jag tänkt ge vidare, men plötsligt såg jag att den var ju faktiskt just så litet, sirligt och hopfällbart som jag behöver. Så fram med vit färg! Trådkorgen därunder hittade jag i vår lokala pyttelilla sommar-matbutik. Och den har väntat så länge på sin köpare, så där var fortfarande mark-priset på den! (Finland gick visst över till euro 1999 eller nåt sånt...?) Tio år har korgen stått där överst på hyllan ovan hushållspapperspaketen och bara väntat...på lilla mig :)

På mig väntar också lillungen...men om jag kan tolka hans kroppsspråk rätt så är inte vattnet såååå varmt???

Kanske jag bara sitter här i solnedgången och planerar vidare....?

Det är väl tillåtet? Jag LOVAR att bada i morgon...

Kram alla därute i sommarkvällen!

M.