…och hur man hamnar där. Eller inte hamnar, utan hur man går och går och så plötsligt står man där och skall välja. Men också då det inte kommer vägskäl, så ändras stigen man går på. Det är soligt upp på berget och så går man in i en skuggig skog och det är svalt en stund och fuktigt på stigen och lite unket, men så är man plötsligt uppe i solen igen. Och det är varmt och skönt.
De här tankarna kom jag att tänka på idag när jag var med lillungen på en liten sväng längs stranden för att ladda batterier och få sig någon liten solstråle på näsan, och bara gå. I sina egna tankar.
Till det här är min yngsta kanske det mest förträffliga sällskap man kan ha. Någonsin! Jag älskar att gå i naturen med honom. Det blir liksom precis rätt mängd ord och egna tankar för att dagen skall bli helt perfekt. Vem man går med i naturen är känsligt som smaken på det finaste vin. Det är de där små, små nyanserna som gör skillnaden. Men grabben och jag, där synkar vi ihop bäst.
Kanske det är någonstans här jag tycker det är riktigt slött att han åtminstone delvis kommer att flytta hemifrån till hösten om han kommer in på de studier han funderat på, vill säga.
Behöver nog lite öva på att packa ryggsäcken med bara en termos och bara ett par smörgåsar.
Idag när vi gick iväg lämnade vi den äldre hunden hemma, för att det skulle ha blivit för ansträngande för honom att gå. Och konvalescenten i stugan, han blev hemma han med.
Det är inte speciellt otippat att jag då kommer in på tankar om vägskäl i livet. Jag har ju det här med min bror också, han som inte blir bättre. Just nu är han i en skönt stabil fas och ingen vet ju hur länge det består. Men just nu gör det det, och det är alldeles underbart. För oss alla. Nästan lite som ett bonus vi inte vågade räkna med.
Vi vet ju att det är som med vårisen, hans sjukdom.
Den kan hålla eller så inte, och håller den inte, ja då brister den och då är vi igen ute på ett isflak utan vetskap om hur det kommer att gå. Men just nu håller den, isen, och både jag och brorsan kan andas lite lättare igen. För stunden.
Samtidigt som det är rätt så stabilt i den allra närmaste kretsen så blir det ostabilt lite längre ut i cirklarna.
Hoppar in och hjälper till och känner hur otillräcklig man ändå kan vara när sjukdom drabbar någon hårt. Man kan inget annat än vara. Där, på plats. Och även om man vet att man inget mer kan, och ingen mer ber om, så blir man ledsen, tom och tömd inombords över sin egen litenhet och otillräcklighet.
I vårkvällens sista solstrålar hänger jag upp stugans nytvättade gardiner och tänker på hur många gånger jag hängt upp dessa gardiner under årens lopp. Naturligtvis är det ju inte de samma gardiner, lite har jag bytt under årtionden ändå, men om nu inte årligen, så nästan, har jag tvättat upp gardinerna och hängt dem på tork.
Och det har jag gjort som nyförälskad fru, som nybliven mamma, som jobbande småbarnsmor, som arbetslös, som vuxenstuderande, som nybliven mamma-på-nytt, som freelancer, som, som, som…jobben har varit om inte så många, så varierande och olika.
Så rollerna har ju blivit en del under åren.
Bara det att jag läser tillbaka i bloggen några år får mig att inse hur vi ändras, utan att vi ens egentligen
tänker på att vi blir annorlunda, för ändringarna inom oss är så små, nyanserna så nära varandra.
Jag går där längs stranden i vårsolen, med ryggsäcken på (sonens) rygg, kameran runt halsen och hunden i koppel och tänker.
OM jag inte hade börjat blogga. Då hade jag kanske aldrig börjat fota i den utsträckningen jag gör nu. Och om jag inte börjat fota hade jag kanske aldrig börjat se på naturen på det sättet som jag gör idag.
Och om jag inte hade gjort det, så kanske min tonårsson och jag inte alls hade haft dessa underbara stunder och dagar att så innerligt dela med varann. Kanske vi inte alls hade förstått varann?
Och ibland kan jag bli alldeles hög i tanken av att låta tankarna flyga som en vårvind hit och dit. Stundvis kall, stundvis varm. För så är det ju…något man oroat sig för löser sig och något man inte tänkt skulle komma i ens väg gör det och man behöver ta itu med det. Med åldern märker jag hur jag förhåller annorlunda hela tiden. Det jag förr kunde gå i taket över, rör mig knappt i ryggen nu och saker jag aldrig tänkt skulle beröra mig gör det.
Förr tror jag aldrig jag hann uppmärksamma en tofsvipa på åkern jag kör förbi till exempel. Om någon frågat mig för ett par år sedan när jag senast sett en tofsvipa så skulle jag glatt ha svarat 1982 då vi hade biologi-excursion i skolan! Och om någon nu skulle fråga mig om vad som är inne inom mode eller inredning så är jag totalt ute och seglar…
Så ändras man.
Och om jag inte bloggade (eller skrev dagbok, då eller något annat) så hade jag kanske inte alls reagerat, eller ens blivit varse, de värdeförändringar som skett inombords i det som är jag.
För visst har det varit en väg, en förändring, kanske till och med en utveckling, men framför allt en stig som haft sina ljusa och skuggiga partier, sina uppförs- och nedförsbackar. Och val.
Stunder då man stått där inför valet att välja den högra eller vänstra stigen. Den mer upptrampade eller den mer skumma? Den uppenbara eller den andra?
De här valen tar ju inte slut. Någonsin. Ända till slutet kommer vi att hålla på att välja och välja och välja tills det sitter i halsen på oss och ger och kväljnings-känslor. Eller så har vi bara blivit ena jäklar på att lära oss svälja det mesta och valen blir inte alls så knepiga som vi inbillar oss?
Nästa gång tror jag att jag skall skriva om hur det är att ibland känna sig som en tant - fast på ett bra sätt.
Eller så blir det något om något annat som stundvis tar över mitt ambivalenta intresse för olika saker.
Kanske jag skriver om….ja, vadå?
Ge mig ett ord, så skall jag skriva om det :)
Ha det gott, gottfolk. Och tänk vad underbart det är att få vara en människa, att ständigt utvecklas och ändras och få vara medveten om det! Hur fint som helst, ju!
Ha en bra vecka!
Skall jobba på och ge järnet i en vecka för att sedan njuta semester i dagarna……9.
