LANDA I SOFFAN...

...efter ett underbart veckoslut och få smälla i sig en, två, tre 
kokosbollar är en riktigt prima avslutning.

Glad och lycklig på ett sådant där skönt sätt, när man bara haft det så bra!

Lördagskvällen gick i Brasilianskt tema bland dem jag inte träffat på jäääättttttelääänge.
Kramar, och underbara återseenden och minnen och lite nostalgi och brassmat och rött vin så man blir riktigt rosig och varm om kinderna och skratt och samtal över 
vinglasets kant och mera minnen och ännu mera skratt. 

Få känna sig välkommen och hemma.

Musiken som spelade på tok för högt och ljuslyktan som någon vann åt mig.
Efterrätten som smakade kall mannagrynsgröt, men som inte störde för det 
fanns så mycket annat som värmde.

Och så att få vakna till nybryggd kaffedoft - en liten lycka i sig!

*

Och så hann jag med att träffa min äldre grabb som kastat sig in i film och media-studier, och fick en smakbit av deras första filmalster - och - de är bara så otroligt duktiga! 
Om man efter bara några veckor redan presterar så här...hur bra är man inte efter fyra år?

Och så, som sagt, att till slut få landa i sin egna soffa och bara gotta sig i allt gott -
och ta en kokosboll till. 

Om inte annat så för att det är måndag i morgon....
...och fast jag egentligen inte har så mycket emot måndagar, så är det bra att ha något att skylla på.

För den där sista kokosbollens skull.






PÅ SKRIVBORDET...

...trivs inget fladdrigt kvinnligt, inget spetsigt skirt, inget fluffigt flams.

Här är det tungt och rått och rejält som gäller.
Jag gillar manliga skrivbord, en manlig skrivbordsatmosfär, jag vet inte varför.
Lite cigarrdoft och knarrigt läder. Gärna riktigt fin cognac i en kupa. 
Lite rynka mellan ögonen och djupt hummande...ja ni vet?

Jag älskar att sätta mig vid mitt skrivbord i min fladdriga tunika och låta händerna landa på skrivunderlaget av gammalt läder. Dra ut lådan, som kärvar lite och låter så lidande, för att leta reda på en penna eller vad det nu kan vara jag behöver just då.

Skrivbordet har en sådan där lite allvarstyngd och seriös känsla. 
Här betalas det räkningar, viktiga familjebeslut görs, lillungen kämpar med sina läxor här, 
morgontidningen läses med en rykande kopp med hett kaffe 
och då jag släpat jobbläs hem är det här jag sitter och går igenom det.

Här är det robust trä, rejält läder, hårda metallbeslag, mörkt, tungt och vederhäftigt som gäller.

Ja, ni vet allt det där som är motsatsen till allt skönfladdrigt flummigt i tillvaron men 
utan vilket inget skulle funka en hel vecka ens.

Och vad passar bättre än en fulsnygg amaryllisknöl på skrivbordet?
Knölen som minsann är både rå och rejäl, 
men som där djupt, djupt, inne gömmer en riktigt fladdrig blomma.

Motsatser som balanserar.
Så enkelt.




ÅRSTIDSTOK(A)...

...det skriver jag under när som helst!

Jag tycker om alla fyra årstider. Att en del av dem har en tendens att dra ut på sin tid och i slutändan bli lite tjatiga (oftast är det farbror Vinter som gör sig skyldig här..) får man leva med, men tänk att vi har alla dessa fyra, tydliga årstider att uppleva.

Jo, jag är en riktig årstidstoka. 

Satt och rensade bland mina (några få...) foton som knäppts under året.
"DELETE -sparas -DELETE-DELETE- sparas..."ni vet?

Av ett infall blev det ett litet collage på varje månad hittills i år, på temat 
det som varit typiskt för varje månad.

Januari:
Ljuset, solen återvänder. Blek och blyg
Februari:
Kalla, klara, rena dagar. Syreöverdos
Mars:
Havet svallar åter fritt ute vid havsbandet
April:
Issörja i vikarna som smälter
Maj:
Den blomstertid - också i varje liten bergsskräva.
Juni:
Nätterna...jag säger bara: dessa ljusa nätter!
Juli:
Tid till allt det man vill, har lust till. Semester.
Augusti:
Ljumma, mörka, mystiska nätter. Magiskt efter alla ljusa sommarnätter.
September:
Skogens guld. Skogsdoft. Höstlöv.
Oktober:
Nordanvind. Höststorm. Ljuset som sakta försvinner.

Där är vi nu. 
De ivrigaste talar om snö redan, jag vill helst inte tänka på om den mängden regn vi fått under de senaste veckor plötsligt skulle stanna kvar ovan jord i form av snö....

Nej, nej...inte vinter än.
Vintern har annars också en tendens att bli lite långrandig på scen.
Låt oss hoppas att han kan hålla sig bakom kulisserna en stund än...även om nollstrecket börjar närma sig åtminstone nattetid. 

Jag tar gärna en liten paus mellan gräsklippare och snöskovel.

Faktiskt!

ÅRLIGT FARVÄL...

...och så var stugan klar för vintern.
Känner alltid ett visst vemod när det är dags att bära in alla utemöbler, tömma krukorna, gå igenom skafferiets innehåll, ta hem en del, försluta det övriga i mösståliga burkar.
Plocka hem borddukar, lakan och solblekta handdukar för en sväng i tvättmaskinen.

Inget underligt, men ändå känner jag varje år mig lite sorgsen.
Eller inte sorgsen direkt, men lite...dämpad på något vis.

Det är som om man nu riktigt på allvar satt punkt för sommaren.
Utemöblerna radas snyggt på varandra, båten dras upp, frysen avfrostas.

Ved bärs in för eventuella sporadiska besök under vintern, så det är lätt att få eld i spisen.

Vassen rasslar, och böjer sig i blåsten.
Tusentals gäss har samlats i viken i väntan på lämpliga vindar.
De tjattrar, väsnas.
Snart tystnar även det.

Vassens strån kommer att brytas ner av is och snö.
Nästa gång jag kommer hit kanske stranden ligger där naken och blottad.



Blåsten från havet rufsar om i mitt hår, kryper in under mina tjocka tröjor.
Inne i stugan är det brasvarmt och doftar lite rök som rykt in.
Men bara lite. Mest doftar det bara stuga.

Sover med fönstret på vid gavel. Det fönstret som är ut mot havet, precis där utanför.
Lyssnar på vågornas eviga kluckande. 
Vassens rassel. 
Och rävens skall.

Jag kommer att sakna.
Jag kommer att längta.
Jag kommer att vänta.

När jag kör hemåt längs smala sandvägar ser jag uppochnervända krukor, igenbommade verandafönster, uppdragna båtar hos var och varannan sommargranne.

Där lämnar vi nu våra stugor - att sova sig igenom långa vintermånader i väntan på stunden då isen i viken börjar röra på sig. Solen smälter snön och sjöfåglarnas ljud igen 
kommer att höras mellan klipporna.

Jag tycker inte om avsked eller farväl.
Jag är så jävla dålig på sånt! 
Jag klarar ju inte ens av att stänga en stuga för vintern utan 
att bli sentimental och vemodig...


*suck*

NÄR SKENET BEDRAR...

...eller jo, det ääär precis så här mysigt hos oss just nu, det är kanske mest frånvaron av ljudet som gör att skenet på bilden bedrar.
Lite.

Min lillunge har upptäckt musiken. Musik som andra skapat och musik som han själv kan skapa.
Helst båda två - på en gång...

Tänker med värme på mina egna föräldrar som med stoiskt lugn genomled mitt eviga pianoklinkande och gitarrplingande. Min pappa stack ner i källaren till sin snickarbod och min mamma smet ut i skogen för att se efter svamp. Först nu slog det mig att ingen annan än min mamma letade svamp - året runt...
Det blev inte en musiker av mig, nej, men glädjen av att kunna framkalla musik (om än lite hackigt) har inte försvunnit någonstans.

Visst, jag är superglad över att min yngre upptäckt musiken. Verkligen!
Min äldre...ja, han sjunger väl hellre än väl men har ändå ärvt rytm och är en jävel på att dansa!

Just nu fylls kvällarna av gitarrpling och hackande på (till-all-tur-tillsvidare) 
en digital version av ett trumset.




Själv väljer jag att stoppa näsan i lite höstblommor och andas djupt.....;)

Hortensian doftar nu inte så värst, men det är liksom rörelsen och känslan som räknas!
Lite som jag försöker förklara åt lillungen gällande digitrumsetet...
det är känslan som räknas inte ljudet...
Jag vet inte hur länge han köper den förklaringen!


Men sent om sider tystnar husets ljud och ljusens sken och spraket från brasan får ta över.
Lugnet sänker sig i över golvtiljorna.

Det är som om hela huset skulle ha en on/off-knapp.
Full rulle, eller sagolikt lugn.

Och plötsligt bedrar inte skenet så mycket mer.
Rofylldheten har tagit över.

För stunden...