SÅ VAR DET DAGS...

...att inse att alla nysningar, snörvlingar, hostningar i omgivningen 

burit frukt och knät mig också.

Skulle inte alls ha varken tid eller lust med detta just nu.

Egentligen aldrig, men absolut inte just nu.

Men den frågar inte när det kommer - höstförkylningen.

Lika bra att svänga på det och inse att då har man det understökat, men men...störande!

Hade planerat att äntligen på weekenden hinna åka ut till stugan, men som det nu känns så är det kanske inte den bästa av idéer jag haft! 

Blev tvungen att ta bilen till butiken idag och med tanke på att jag har 500 m till närmaste butik (och jo, jag orkade inte ta mig dit gående...) och på den korta färden höll på att krocka med en motorcykel, backa in i en flaggstång och faktiskt ramma min egen port så är det där med att köra med feber ingen bra kombination alls! 

Bäst att bara stanna hemma! 

Det skulle jag hoppas att alla andra med förkylning/influensa/flunsa också skulle göra.

Jag kan bli heligt irriterad på alla dem som "med sina sista krafter" släpar sig till kundträffar, på jobb, till skolan bara för att smitta ner alla andra!

Det är ofta de som sedan får dras med en långt utdragen förkylning med alla följdsjukdomar som kommer av att man försöker vara syster- eller bror duktig och inte tar hand om sig på en gång.

Jo, ibland kan det finnas ärenden som är svåra att flytta på, men man kan i alla fall försöka minimera risken att föra smittan vidare.

Och nys i armbågen - inte i handen.

Och glöm inte att hålla dig varm.

Det slitna fårskinnet på korgstolen är visserligen mest där för att skydda den, ännu tillsvidare vita, dynan från skogsvåta katt-tassar, men en förkyldfrusen matte njuter också gärna av värmen från skinnet.

Inte kanske det vackraste - men skönt under rumpan!

FLYKTIGT...

...som en fjärilvinges kyss.

Sommaren kom tillbaka. 

Gårdagens oväder känns med ens långt borta och lite overkligt.

Sommaren känns ändå, trots dagens solsken och fjärilsdans, passé.

Det varma vädret förvirrar mig. 

Jag har en inbyggd klocka som vid första tecken på årstidsväxling slår om. Uppdaterar mig.

Som en maskin sätter jag igång med höstsysslor när morgondimman lägger sig på åkrarna, när fladdermössen dansar i gatlampans sken, när äpplen mognar.

Jag packar ner sommarkläderna och står där som ett fån när sommarvärmen plötsligt kommer tillbaka.

Jag svettas i morgonsolen i min varma morgonrock medan jag häller i mig mina obligatoriska tre koppar kaffe, för jag förstår inte att jag kunde ha satt mig ute i bara linnet.

Jag är en årstidsrobot.

Samma sak på våren. 

Vid minsta tillstymmelse till vårtecken är jag redo med fladdriga kjolar och tunnbottnade skor.

Men nu är jag helt redo för stövlar, schalar och ylle - trots fjärilsfladder i trädgården.

Hösten påminner mig ändå smått om sin existens genom ljudet av brasan som sakta, lite lågmält, sprakar bakom fåtöljen (den utan ben...) som jag landat i, ser mig omkring och konstaterar att fönsterrutorna blickar tillbaka med tom, svart blick och att ljusens låga speglar sig i dess pupill.

Skall nu gå ut med mat till igelkotten.

Kvällssysslor.

HÖSTRUSK...

...med besked. 

Naturen har minsann tagit kalendern på orden och sett till att september inleds med en riktigt rejäl höstig storm med regn och regn och lite regn till.

Och blåst.

Katten som tidigare mest bara stuckit sig in för ett mål mat nu och då vägrade idag lämna sängen.

Tyder på att en ny årstid är på kommande med storm- (hahaha) steg.

Finns det någon bättre orsak att tända eld i spisen, tända ljus, hälla upp ett glas rött, svepa in sig i en filt och inta samma ställning som katten gjorde tidigare idag.

Och helhjärtat strunta i att regnet vräker ner vågrätt därute.

Hösten är fin, höststorm är fint - isynnerhet såhär från soffan!

Kurrrrr!

RUFSIGT...

...värre, and I like it.

Nu talar vi dessvärre inte om min frisyr - den kan också vara rufsigt värre, men jag vet inte alla gånger om jag "like":ar det lika mycket.

Vad jag däremot gillar är rufsiga, naturliga, småvilda buketter och som kund i blombutiken kan jag ha lite udda önskningar ibland.

Det har säkert delvis sin förklaring i att jag under en period av mitt liv, någonstans mellan åldern 30 och 40 jobbade som florist under, tja...sju år. Nåt sånt.

Min kärlek till estetik, till naturen, till växter ledde mig dit. Och trots att jag har den största beundran - och förståelse -  för detta hantverk, för det är det som det är och inget annat, så är jag en urtråkig kund i blombutiker numera...

Ofta kommer jag hem med en bunt grönt. Eller en knippe med något annat. Men nästan alltid en bunt av något spretigt och faktiskt inte speciellt färggrant.

Det är som om mitt behov av färger mättades under de åren.

Och det har inte kommit tillbaka - om det nu ens någonsin riktigt starkt funnits där?

Behovet av färg.

Jag kunde "trolla" ihop färgglada buketter och arrangemang till olika tillställningar, till olika behov för olika personligheter. Men det jag själv bar hem till mig var ofta rufsiga buntar av lite udda växter som inte någon annan sett skönhet i.

Och det sitter i.

Att hitta skönheten i det där rufsiga, vilda, vardagliga.

Numera jobbar jag med helt annat. Men nu är det mera som så att det uppskruvade tempot, stressen och all that kind of shit som får mig att känna att dämpade toner hemma är det som känns bäst.

Eller så är det bara sådan jag är.

Oberoende av yttre omständigheter gillar jag mest det sparsmakade och avskalade och rufsigt enkla.

Kanske det är just så enkelt det är?

Att mycket av det vi väljer - eller väljer bort - bara och enbart beror på att vi är just vi.

Och att det inte alls har så mycket av yttre omständigheter att göra som vi tror, eller vill tro.

Vi är vad vi är, och undermedvetet väljer vi alltid det vi trivs bäst med, bäst i, bäst av.

Kanske vi bara borde bli bättre på att lyssna på vårt undermedvetna?

MÅNDAGARNAS MÅNDAG...

...eller varför steg jag upp överhuvudtaget?

På natten hade det regnat och blåst. Ett berg av de sista flyttlådorna av kartong som jag slarvigt nog hade glömt ute hade liksom helt av sig själv f l y t t a t  på sig själva med vindens hjälp, och ohämmat spritt ut sig över hela trädgården. Detta innan de utmattade av vind och regn förvandlats till slemmiga cellulosahögar som man omöjligt flyttar på utan att de löser upp sig i små, små beståndsdelar.

Så himla skoj...

På jobbet hade telefonen fått ringfnatt och vid eftermiddagen började jag fundera om det fanns en allvarlig risk att luren hade vuxit fast i min skalle någonstans där i höjd med mitt öra.

Hemma gjorde jag kanske det dummaste beslutet man kan göra efter en dag som denna;

Jag tar itu med innehållet i en liten låda som legat öppnad men orörd i ett par, tre, fem veckor nu.

Trådlöst nätverk. Japp, japp...precis sådant skall jag ta itu med just i kväll.

Hur i hela fridens dag hade jag ens en tillstymmelse av tro, hopp, mod, förväntan att det skulle gå vägen att bara koppla upp? Just like *that*.

Behöver jag gå in på detaljer? Näe, gissade det. Vi vet alla hur det kan vara när det där som bara skall gå som smort inte riktigt gör det.

"Bara koppla KDHJD-kabeln i RHFKDJRI-dosan och så starta om ODKFLEOSJ. Om (när) detta inte fungerar kan man enligt manualen gå in på hemsidan den-å-den för vidare tips om var felet kan ligga."

GÅ IN PÅ NÄTET MED VADÅ???

Tre svettiga och adrenalinstinna timmar senare fick jag äntligen min gamla goda nätsticka att samarbeta efter att tålmodigt övertygat datorn om att jag INTE vill försöka koppla upp WLAN.

Inte en endaste gång till.

Blev jag klokare av hemsidans instruktioner?

Nå nä. Det är skrivet för personer med bra mycket mer a) intresse b) nördfaktor c) tålamod d) tekniskt kunnande och e) tålamod än vad jag någonsin fick tilldelat när generna delades ut.

Fast innerst inne vet jag att jag inte är alldeles ensam om att känna såhär.

Ta till exempel namnet på apparaten i fråga.

Den heter Huawei.

Den måste ha fått sitt märkesnamn på onomatopoetiska grunder.

För det är just så det låter när man svissar iväg fanskapet så lång man orkar kasta...

Huuuuuaaaaaweeeeeei-eei-eeeei-ei.