GRÖNT, SVART OCH RÖTT...

...hör till mina favoritfärger förutom vitt och grått då :)

Och rosa.

Och blått.

Men definitivt inte gult.

Gult är fult i min värld, det är bara så.

Kanske därför också som jag tycker om att duka till kräftskiva.

Jag får laborera runt med de vackraste av färger.

Hemmet i sig är ju (surprisesurprise) rätt så vitt och grått,

och det är härligt att få slänga ut lite färgklickar här och där.

Kräftskiva är underbart! Jag älskar skaldjur och ostar och det här med att man sitter länge, länge och petar på med sina kräftor. Det är sommar, men redan kan man ana sig till ett årstidsbyte när kvällarna börjar skymma och det är plötsligt helt okej att tända ljus.

Kanske till och med en brasa...om kvällen skulle kännas lite kylig.

Med kräftskiva älskar jag också dofterna.

De alldeles egna matdofterna.

Som på julen, som till påsk, som till midsommar.

Kräftor doftar, sensommar, hav, skolstart, nyskördat..

Syrligt, fräscht och moget på samma gång.

Lillungen har en vecka ledigt ännu innan skolan börjar - då är vi tillbaka till vardagen igen.

Och det är onekligen riktigt, riktigt skönt!

Jag börjar se en liten tendens till tristess i den unge mannen. 

Sommaren har gjort sitt.

Som sommaren ska!

Inte för att vi riktigt skulle vara redo för hösten än, men vardagen känns välkommen!

Och vardagen kan man ju alltid piffa upp lite med en kräftskiva i kanske det bästa av sällskap!

Så här på söndagskväll brukar min ena hjärnhalva gå på autopilot och planera veckan som kommer.

Finns en hel del att fixa innan skolstart.

Bland annat måste diverse skolrelaterade saker införskaffas.

Ny penal bland annat. Och innehållet...

Det efter att familjens hund valde att tugga i sig både penal och innehåll här i veckan.

Det ena dagen.

En annan dag var det mitt stativfodral som fick sig.

Någon tycker tydligen inte att det är skoj att vardagen anlänt...

Separationsångest i en liten hund kan ha jobbiga och framför allt kostsamma följder...

Nån som vet ett bra knep att ta till?

Trodde tuggperioden skulle vara understökad redan, men nix...så att tips mottages!

Ha en skön vardagsvecka alla!

NJUTBART...

...oooo, ja! 

Jag är av den bestämda åsikten att det finns så mycket tråkiga, besvärliga, jobbiga och allmänt långrandiga saker i vardagen som man ju inte kommer undan.

Vi alla har av dem. 

Vi kommer inte undan.

Det är inte solsken precis hela tiden liksom.

Och just därför är det så viktigt med att lägga lite extra uppmärksamhet på det där trevliga som man har, som man gör och framförallt NÄR man gör det.

Bastubadandet är ju en sak som ligger oss finnar (och finlandsvenskar) lite nära hjärtat sådär.

Vi föds nästan i bastun. Eller åtminstone har någon, om inte alla, våra förfäder gjort det.

Vi har alla ett förhållande till bastu. Det kommer vi inte ifrån.

Endel badar bastu varenda dag. Andra en gång i veckan. 

Och så finns det de, som jag då, som kan leva utan bastu - om, jag säger OM - inte bastun mot alla fördomar jag samlat på mig, kan erbjuda riktigt skönt bad. 

De är få. 

De bastur som fått mig att riktigt trivas där i hettan.

Elbastu...ufffff! 

Personligen tycker jag det oroväckande påminner om en tortyrkammare.

Luften är torr. Temperaturen är minst tusen miljoner grader och så kastar någon tokstolle vatten på de hetheta, uttorkade stenarna och "bastubadet" som man upplever efter det är som att få en spikmatta slängd i planeten på en.

Hur skönt som helst?

NOT!

Jag är uppvuxen med en utebastu. En stor utebastu där syret räcker till.

Jag vill minnas att jag tyckte att det var skönt där.

Numera klämmer man in en bastu på två kvadratmeter och ja...det blir inget bra av sånt!

Min kanske bästa bastu-upplevelse är faktiskt från inget mindre än tjugofem (!) år tillbaka.

Besökte vänner, finska vänner. I den finska kulturen blir man inslängd i en bastu så fort man presenterats för andra närvarande. Man liksom skakar hand med den högra tassen och får en handduk och en bunt med björkris inklämd i den andra.

Och så en nick;

- Bastun är ditåt...

I den bastun gick man in genom dörren, ner under marknivå en dryg meter.

Själva bastun hade stampat jordgolv, var stor, minst 30 m2.

Man klättrade högt upp på en bastulave och bastu-ugnen såg ut som något man kunde flyga till månen med.

Men herrejävlar vilket bad! 

Det om något var en njutning!

Som lämnade bastuminnen som varit svåra att slå.

Otaliga bastur har blivit testade efter det, men men...

Ingen kommer ens i närheten av det.

Tills idag!

I och med min smått skeptiska attityd mot bastur är det kanske inte det första jag kastar mig över då jag flyttar. Följaktligen har min utebastu fått vara helt i fred under de veckor jag bott här.

Men denna sommarkväll tänkte jag att jag skulle testa den. 

Bastun.

Den är skum, den är 100 år gammal (om än att den genomgått en och annan skönhetsoperation genom åren...) den är sätt stor, men trots det sköt inte mina förväntningar i höjden - så fördomsfull har jag blivit...

Så det var inte med de högsta förväntningar jag stuvade in de

lår-tjocka vedklabbarna i den väl tilltagna bastu-ugnen, 

bytte kläder för att ge mig ut på lite kvällsspring 

med hunden medan bastun varmnade.

Och nu, som i bästa Muminstil:

Vad tror du att det hände sen?

Jo, jag upplevde något av det skönaste i bastuväg jag varit med om på länge, länge, länge....och det i den alldeles egna gårdsbastun!

Hade nästa glömt att bastubad kan vara just så här fantastiskt njutbart!

När det är som bäst!

Vardagsnjutning!

WOW!

PÅ REPARATION...

...nu kunde man ju tro att jag sänt mig själv på reparation, och det kunde vara helt motiverat faktiskt.

Lider av tennisarmbåge som vägrar ge med sig.

Lider lite av idétorka om vad jag skall blogga om.

Lider lite av tidsbrist, men framför allt lider jag av att vara kameralös!

Det är nämligen mitt favoritobjektiv som åkt in för reparation.

(just denna bild är taget med annat objektiv....)

Har märkt under sommaren att det varit svårare och svårare att få till riktigt skarpa bilder.

Och det   k a n  omöjligt vara så att felet skulle sitta bakom kameran, eller hur?

Så med separationsångest i blicken och med tvekande rörelser överlämnar jag favo-objektivet till mannen som något så där övertygande lovar ta väl hand om mitt objektiv, och möjligast skonsamt förmedla diagnosen åt mig.

Jag är ängslig för att det är något allvarligt som drabbat objektivet.

Med darr på rösten frågar jag hur länge diagnos-ställandet kommer att ta hos objektivdoktorn.

Med medlidsam blick meddelar kamerasköterskan som tagit hand om objektivet att han bums meddelar mig då diagnosen är fastställd.

På ett möjligast skonsamt sätt.

Han ser pålitlig ut. Han håller mitt objektiv i ett fast men ömsint grepp.

Ändå har jag mina misstankar, mina onda aningar.

Jag har sett, och hört objektiv, bete sig som mitt förr.

Det rosslar oroväckande vid fokusering.

Låter riktigt illa.

Blicken (fotot) blir otydlig och oskarp.

Det är något med ljuset.

Känns som om det inte kom ljus nog.

Som om något slocknat...

Bilderna som innan var skarpa, snabba kvicka har plötsligt blivit långsamma, suddiga och flummiga.

Kan objektiv drabbas av alzheimer?

Kanske de kan? 

Återstår att se...

...om felet är i tekniken eller där bakom kameran.

Vid det senare blir det aningen besvärligare att fixa till felet....;)

Få se vem som sist och slutligen åker in för reparation?

ÅSKA OCH SOLSKEN...

 = SOMMAR

(Plötsligt dök (en del) av bilderna upp och gick att ladda upp här).

Så jag sparar på orden denna gång....;)

BLOGGER...

...vill inte att jag skall lägga ut bilder. Inte idag i alla fall.

Så ni får ta till egen fantasi om jag säger 28 grader varmt. Kräftskiva i underbart sällskap, världens åskväder på natten, varma soldränkta klippor och äntligen ett hav som varmnat såpass mycket att simturerna inte känns som lindrig tortyr. 

Bara skönt och svalkande.

Igen stiger det upp mörka åskmoln över havet

(jo, alltså jag har havet rätt nära inpå mig också där jag bor "på riktigt" och inte bara på stugan).

Nöjd som en katt efter ett sjukt skönt veckoslut med riktig högsommarvärme sitter jag hemma på terassen och ser åskmolnen torna upp sig, hör de där allra första, tunga regndropparna mot hostabladen i rabatten. Mörknet har krupit inpå, men det är varmt, underbart varmt, trots att klockan är rätt mycket.

Lillungen har somnat i soffan efter timmar i vattnet. Tvättmaskinen jobbar på med badhanddukarna som aldrig hann torka upp mellan doppen i havet. Trots värmen är det fuktigt som i tropiken i luften. 

Gräshopporna låter, och det rasslar stilla i silverpilens lövverk.

Med lite fantasi känns det som i södern.

Aaaaah!

Mera sådana här dagar!