GÄS(S)TER...

...i vassen.

Satt i kvällningen och njöt av skymningen, tystnaden och den totala frånvaron av flyttlådor, av soppåsar, av klädhögar och av nedtagna gardiner när de här två kom sakta simmande.

Hemmet är som sagt nedpackat och väntar på ny destination om någon vecka.

Ändå är mitt flyttande rena sparvleken jämfört med vad de verkliga flyttproffsen gör.

Flyttfåglarna, som tar sig genom halva jordklotet för att här, under några stressiga sommarveckor bygga bo, lägga ägg, föda upp ungar och så dra iväg igen.

Man undrar hur de tänker - egentligen?

Okej, de har inte fyra uppsättningar matserviser, inte femtio olika fjäderdräkter eller tjugotvå par simfötter att packa ner - men ändå!

Om jag ändå kunde uppnå detta lugn de besitter.

Och ändå vet de att de skall dra iväg igen.

Vart de skall, och varifrån de kommer kan du läsa om här

När hemmet är nedpackat blir hemmet plötsligt bara en plats.

En plats att lämna - och något nytt att komma till.

Och en ny plats att göra till ett hem.

Under åren som varit mina har jag inte flyttat så rysligt många gånger.

Men alltid har det känts rätt att dra vidare.

Alltid har det känts bra att landa i det nya.

Att det just denna gång bara blev en snabbvisit, en mellanlandning, beror på många olika ting som tillsammans blir till ett beslut. Ibland styr livet. Det är inte alltid man själv som styr.

Jo, man tar besluten, men det som leder till beslutet, har sitt ursprung djupare.

För mig, oss, var detta just precis en mellanlandning på vägen till den rätta platsen att lägga sitt bo.

Snart bjuder jag in er där.

Men nu kommer jag att lugnt simma omkring i viken några veckor.

I väntan på årets flytt.

Som en flyttfågel kommer jag att leva i stunden.

Man vet ju vart man är på väg.

Hemifrån hem.

Till det som skall bli ett hem, från det som var det - om än en kort stund.

Som en flyttfågel.

SNABBVISIT...

...eller ett litet livstecken bara :)

De flesta grejer börjar vara nerpackade i lådor och påsar och hemmet börjar likna allt annat än ett hem.

Det ekar i rummen där gardinerna är nedtagna. Garderobernas dörrar smäller när kläderna är borta.

Bara några omgångar kläder att ha på jobbet nästa vecka vippar vilset omkring i tomrummet.

Till weekenden flyr jag kaoset och sopar ihop familjen runt lite god sommarmat!

Lillungen går omkring här hemma och slår sina tår ständigt i möbler som står på fel ställe, i flyttlådor som dräller överallt. Katten får finna sig i att matskolen flyttats upp på en hög av flyttlådor, och tvättmaskinen går på som en tok då alla gardiner skall en sväng via innan de åker in i sina lådor.
Hunden bara ligger uppgivet i soffan och suckar svåra suckar då kvällspromenaderna har reduserats till snabba svängar runt kvarteret.
Förutom de gånger lillungen går ut med henne - de brukar kurva hem via en övergiven lekplats och åka rutschbana. Båda två!
Borde någon kväll haka på och ta med kameran och knäppa en bild när de båda susar nerför så vinden leker i barnhår och hundskägg...

Men nu skall jag gå och se om det inte skulle finnas en kvarglömd tepåse någonstans, så man kunde få i sig lite varmt - såhär i försommar"värmen".
Temperaturen därute har med nöd och näppe klättrat upp till 15-strecket.

-må gott alla-

LUDNA KNOPPAR...

...som far lite hit och dit.

Just som jag känner mig själv just nu. På väg mot så många håll, mot så många mål.

Så symbolisk denna bukett, ihop plockad från trädgården igår kväll, ändå är.

Lite som livet...där i en bukett.

Som om alla funderingar, alla idéer, alla drömmar, alla förväntningar, både egna och andras skulle sitta i dessa ludna knoppar.

Man knippar ihop dem, drömmarna, förväntningarna till en knippe och så är det bara att vänta.

En del av dessa knoppar kommer att slå ut i blom, ta plats, förverkligas.

En del kommer att stanna på det halvutslagna stadiet och aldrig riktigt nå sin bästa blomning, men ändå få sin lilla stund på jorden.

Och endel kommer att torka in, skrumpna innan de ens fått en chans att visa färg.

Visst är det så det är?

Med våra drömmar, vår längtan, allt det vi vill.

De finns där, och sträcker på sig, söker sin plats.

Vi kan inte alltid välja vilka knoppar som kommer att slå ut.

Vi vet inte alltid på förhand vilken knopp kommer att blomma längst - och vackrast.

Vi bara har dem där.

Väntades i sina ludna knoppar.

Allt det vi bär inom oss.

Som vi inte vet om det slår ut i blom.

Eller om det drar sig tillbaka och bara var.

Bara var en knopp som inte var meningen att spricka ut i blom.

Men man kan aldrig veta. 

Om man inte plockar åt sig en rejäl bukett av drömmar och förväntningar, så kan man aldrig veta.

Liten vallmoknopp kan bära på en stor blomma.

Tänk på det nästa gång det föds en liten tanke, en liten dröm inom dig.

Kanske just denna knopp bär på den vackraste av blommor?

För man kan aldrig veta.

DEN DÄR INNERLIGA...

...känslan när allt känns riktigt, riktigt som det ska.

När solen äntligen värmer, när saker man borde gjort är gjorda, när agendan framöver känns som om den i alla fall skulle vara aningen under kontroll. 

Och man känner att allt bara kan bli ännu lite snäppet bättre.

När den där känslan av enkelt välbehag och nöjdhet sprider sig i kroppen.

Hur underbart är inte det?

Även om jag vet att jag har några riktigt arbetsdryga veckor framför mig, både arbetsarbetsmässigt och fritidsarbetsmässigt, så känns det att saker och ting går nu åt rätt håll.

Kanske såpass arbetsdryga att jag antagligen tar en liten paus från bloggen till och med? Även om det händer en massa underhållande och intressanta saker runt mig, så känner jag att jag inte riktigt kan ta och omvandla allt det till ens en uns underhållande text för att det finns så mycket annat som också kräver mer av min närvaro just nu.

Det kommer att finnas så mycket som jag vill dela med er, men det får vi ta sedan.

När allt stöket är överstökat

Om tre veckor hägrar semestern, och mycket skall hinnas med innan det.

Men mellan varven skall jag försöka hinna passa på att njuta lite av försommar och sol också.

Åtminstone någon dag nu och då :)

I morgon(kväll) är en sådan dag.

Då tänker jag tända grillen, bjuda de bästa på något gott i kvällssolen.

Det är nu bara så att det allra bästa är de där helt vanliga stunderna som får en liten guldkant av de personer som förgyller dem.

I väntan på det!

LIVET PÅ STUGAN...

...ja, det är kanske det ultimata do-nothing som tar det mesta av vår tid härute.

Och det är det som gör det så vansinnigt skönt!

Att ha en plats på jorden som är totalt fri från måsten, fri från stress, fri från målsättningar och krav.

Nu är det ju så att jag tycker i viss mån om målsättningar, om krav, om måsten (jo, du läste rätt...) Men som en motvikt till allt det känner jag mig oerhört privilegierad som har ett ställe att dra mig tillbaka till och få leva detta underbara enkla liv.

Samtidigt vet jag att om jag skulle ha detta 24/7 så skulle jag ju tråkas till döds! 

Lagom är bäst - som det är med det mesta :)

Här är ändå livet så avskalat som det kan vara - och det är rätt skönt.

Jag har mer och mer börjat fundera på det där med 

"less is more"

För vi kan inte i all oändlighet hela tiden ha bara more - om vi vill ha kvar vår planet.

Som det nu är förbrukar vi ju 1 1/2 planets resurser. Hela tiden, varje dag.

Om vi vill fortsätta konsumera som vi gör.

Det är en matematik som inte går ihop.

Inte på något vis.

När man sitter härute bland klipporna så har man tid att fundera på sådant här.

Om jag skulle halvera min konsumtion.

Hur skulle jag göra då?

Vad skulle jag välja bort?

Och ändå göra rätta val för att hålla samhällets kuggar rullande.

Men utan att belasta miljön, naturen, vår planet.

Som vi faktiskt bara har en av.

Även om vi nu lever som om vi kunde ha en halva till på låns.

Jag tror tyvärr att vi alla förr eller senare får en riktig kalldusch när det blir klart att det inte går att i längden leva som vi gör nu.

Vad skulle du göra, om du måste halvera ditt ekologiska fotspår?

Halvera din konsumtion.

Och jag tror ju inte ens att det ens bara är frågan om ekologi.

Vi talar ekonomi, och då brukar de stora pojkarna komma med i gamet.

Kanske vi ser stora förändringar ännu inom en rätt kort tid?

Men fortfarande finns den intressanta frågan kvar.

På vad skulle du dra in?

Om du skulle bli tvungen att göra dig av med hälften av det du har, 

och i framtiden bara kunna skaffa hälften av det du ville?

Vad är viktigast?

Om det ekologiska fotspåret skall bli mindre måste vi minska på det vi har - och det vi skulle vilja ha.

En intressant tanke.

Oberoende om man tittar i sin garderob, på sina bokhyllor, på elektroniken i hemmet, på bilen, på de så kallade bruksföremålen därhemma. På resor, på vad vi stoppar i oss. På alla ting omkring oss.

Hur mycket brukar du dina föremål?

Någon gång funderar jag om jag skulle klara mig på det jag har här på stugan - och svaret är jo.

Klarar jag av att leva med det jag har här i så många veckor av året.

Vad säger att jag inte skulle klara av det året runt?

Med detta enkla.

Om jag blev tvungen att välja.

Eller inte om utan när.

För tyvärr tror jag att vi av både ekologiska, etiska och ekonomiska skäl rätt snart kommer att se på konsumtion på ett helt annat sätt än vi någonsin sett på det förut.

Kanske begreppet:

Not In My Backyard

snart är lite förlegat?

Vad skulle du plocka bort?

Om du måste?

En knepig fråga åt oss alla hem-esteter. 

Men en intressant tanke, eller hur.

Om man skulle måsta?

Eller om man bara vill, av fri vilja?