KONSUmindre...

...som motsats till konsuMERA.

En av de absoluta fördelarna med att flytta, förutom att man plötsligt har ett nytt bo att ta hand om, är att man blir tvungen att ta i, röra, varenda en pryl man äger. Många av oss äger en hel del av den varan.

Jag har väl aldrig riktigt tänkt på hur mycket jag fyller mina skåp, och förråd, med förrän jag då för ett halvår sedan skulle packa ner bohaget. Och packa upp. Och hitta plats för allt. 

Så mycket har stuvats in i skåp och förråd, som jag, för att vara ärlig, redan glömt att jag har och äger. Men sakerna finns där - ifall om att jag skulle behöva. Eller komma på vad jag skall ha något till, eller sådär för säkerhets skull - för man vet aldrig.

Jag har väl aldrig varit någon hamster direkt. Är ganska dålig på att samla på "minnen". Ingen samlare av något över huvudtaget. Svag för vackra ting förvisso, men inget modelejon eller trendnissa. 

Jag avskyr att shoppa när alla andra är inne på samma linje - det gäller både julshoppa och reashoppa. 

Och jag blir bara värre (bättre?) med åren....

Jag sitter gärna nergrävd i mina renskinn och surfar runt i nätbutiker, men det är ganska sällan något klickas hem. Jag kan tjusas av en mysig tröja, av en vacker skål, av en mysig filt. Men så konstaterar jag bara att jag redan har en nästan likadan tröja, jag har en nästan lika fin - om inte lite finare - skål härhemma på hyllan, mysfiltar har jag så det räcker och blir över. 

Med tanke på den nationella och även den globala ekonomin så borde vi ju konsuMERA mera. Men med tanke på miljön och sådant, så borde vi kanske satsa på att konsuMINDRE? 

Eller håller jag bara på att bli väldans tråkig? 

Men just nu känner jag mera lust att göra mig AV med saker, än att skaffa nytt. 

Märkligt!

MISS I NASSEN...

...och klockan traskar med sjumilakliv mot tolvslaget, och jag är sömnig som en fluga i februari och börjar sända längtansfyllda blickar mot sängen. Blickar inte helt olika de som hunden kan slänga mot plåtlådan som innehåller det Magiska Goda och som bara Matte vet hur man öppnar.

Har suttit en bra stund nu här och petat på utseendet på min blogg, som jag egentligen inte kan ett skvatt om hur man gör och utmärker mig i teorin om försök och misstag så det står härliga till. Och jag vet inte riktigt hur jag vill ha det. 

Är plötsligt väldigt velig och osäker och fundersam.

Sådant är inte min grej, teknik är inte min grej, vintern är inte min grej.

Lite vilsen tänker jag hasa mig till säng med en bra bok.

Och sova omoraliskt länge i morgon bitti - för  d e t  är min grej!

Gärna kunde jag sova hela januari och februari. Månaderna då jag går på sparlåga och är allmänt buttrig och muttrig och förmodligen inte till någon större glädje för min omgivning, så de skulle nog bara dra ett suck av lättnad om jag verkligen sov till mars. Nonstop.

Höll ett brandtal idag på jobbet om vikten att kunna hantera sin stress och få struktur på sitt jobb, och vara effektiv utan att känna att man tappar greppet när mycket blir ännu mer.

Och vikten av att vila. Och vara i stunden.

Jag skall nog nu leva lite som jag lär...

natt!

LÖFTEN I NATTEN...

...visst, det har förflutit något dygn sedan många av oss stod där i nyårsnatten och gjorde nyårslöften.

Själv hade jag fullt upp med att försöka rikta kameran mot raketerna, så jag hann inte så mycket lova.

Även annars är jag inte den som gör nyårslöften. Inte så mycket för att jag skulle ha svårigheter att hålla dem, om jag verkligen ville, för jag är envis som fan om jag vill.

När jag någon gång gjort ett nyårslöfte har jag oftast helt enkelt glömt bort det efter en tid, för det har liksom aldrig som sagt fått så mycket utrymme hos mig, om man skall vara riktigt ärlig.

Ofta lovar man ju att börja banta, motionera mera, sluta köpa choklad, bli vegetarian, skippa rödtjutet på fredagkvällen, allt det där som är så vanligt att man lovar.

Man lovar bot och bättring.

Men varför kan man inte lova sig andra saker? Som är lättare att hålla, och som ger glädje? Varför skall nyårslöften vara lite lutherska, så där att man måste avstå från något?

Om man istället skulle ge ett helt annorlunda nyårslöfte? Som att i år skall jag ge mig tid att gå på sushi-kursen som jag så länge tänkt att jag skulle vilja gå på.

I år skall jag ge bara mig ett veckoslut på ett spa, för att det är så skitskönt med ett veckoslut för mig själv! 

Eller; i år skall jag lova mig själv ett lyxigt fotbad när jag ändå väljer att sitta där i soffan med rödtjutet på fredagskvällen. 

Eller; i år skall jag lära mig något nytt, utveckla mig i något som verkligen intresserar mig. 

I år skall jag njuta lite mer, unna mig lite mer, skratta lite mer, älska lite mer, och lära mig något nytt, utveckla mig själv och anta utmaningar, och tillåta mig att misslyckas, för då vet jag vad jag inte är speciellt bra på!

Och när man har fullt upp med att uppfylla alla dessa positiva löften, så hinner man kanske inte äta så mycket, kanske man motionerar mer när man förverkligar en annan dröm, ett annat löfte. Kanske man äter mera hälsosamt och grönt, när man äntligen unnar sig ett växthus som man drömt om? 

Kanske ett nyårslöfte som inte känns som ett krav på att avstå från något, trots allt har mer långtgående konsekvenser och ändå, på ett positivt sätt, påverkar det som man vid första tanken känner att man borde avstå ifrån?

Och...

...tänk på att känna glädje när du råkar på en verkligt besvärlig person.

För då vet du exakt hurudan du aldrig skulle vilja vara!

Ibland kan det vara bra att svänga och vrida på tankarna, och vända det invanda lite upp-och-ner.

GOTT NYTT ÅR...

...till er alla!!!

INNAN NYÅR...

Kan inte rå för det, men varje år, just innan nyåret närmar sig kan jag inte riktigt låta bli att blicka tillbaka på det som varit, det som gått. Och på det som gått bra - och det som inte gått så bra.

Det är säkert en lindrig yrkes-skada då årsskiftet är tiden då uppnådda mål granskas och budjeter för det kommande året presenteras. Man packar ner det som varit och tar itu med det nya.

Kom på att livet egentligen är lite som att spela Monopol. 

Man kommer till den där rutan där man startar ett nytt varv, man får lite slantar som belöning i och med att man klarat varvet, man har precis klarat sig undan ödet att hamna på de dyra tomterna och sluppit betala sig sjuk till medspelaren som lyckats med hotellbygget, man har undvikit att hamna i fängelse (ta detta nu lite bildligt sådär - är ni snälla...) och man har dragit de rätta korten då man hamnat på de rutorna. 

Eller så har man tvärtom ramlat på en eller några rutor som gjort att det 

luggat lite grann. 

Oberoende hur det gått varvet innan så står man där i startrutan igen och skall inleda ett nytt varv i spelet. 

Igen står man där. Antingen med en pösande självsäkerhet och tilltro till att allt går väl även detta varv.

Eller så står man där med fladdrande sparvhjärta och undrar om man klarar ett varv till.

När jag ser tillbaka på mitt varv, mitt år, så har det varit rätt händelserikt. Mycket har hänt, också mycket sådant som jag valt att inte dela med mig här på bloggen. 

Det är nämligen så, att redan då jag började blogga för några år sedan, bestämde jag mig för att hålla vissa saker, bland annat sådant som har med relationer till andra personer i mitt liv att göra, 

de fick och får stanna utanför. 

Alla de personer som svansar och surfar och susar omkring i mitt liv, för längre eller kortare tid, dem vill jag trots allt hålla utanför bloggosvären. Men ni finns alla där. Ändå. I mitt hjärta liksom.

Men så här en alldeles vanlig torsdagskväll i slutet av året, vill jag utrycka min ödmjuka glädje och tacksamhet över alla som orkar och vill, alldeles frivilligt, svansa omkring med mig i mitt Monopol. 

Utan er skulle det vara tråkigt att spela, att leka, att skratta, att gråta, att vinna, att förlora. 

Att leva.

Och det gäller också alla ni därute, som finns med mig i vardagen via bloggen. Jag är barnsligt glad över att ni finns, ni alla underbara kvinnor (för det mesta) och män som har era alldeles egna Monopolrundor att ta er igenom. Som ändå vill dela det med mig som jag vill dela mitt mer er.

Livet.

Snart börjar vi en ny runda.

Är ni med?