KATT-TILLVARO...

...det är det jag har tänkt rikta in mig på så småningom.

Till jul. Typ. Dega i soffan, äta och sträcka på mig nu och då.

Just nu finns det bara så mycket annat som tar av min tid, mina tankar och snor en bra bit av min energi. Sådant där skittråkigt, som inte alls platsar på en blogg, men som ändå hör livet till. 

Som man bara måste ta. 

Just nu blir det att sätta ner ett litet extra kol på allt det där andra, och 

fixa julförberedelserna lite med vänstra handen. 

Jul blir det ändå. 

Det har mina år som jag tassat här på jorden lärt mig. 

Ibland finns det tid och energi att trolla fram den där drömjulen, ibland inte.

Och faktum är att ibland har det hänt att just det som man trodde skulle bli drömjulen inte alls blev så eller så hände precis tvärtom. När man inte riktigt hunnit med allt det där man tycker att man borde, infinner sig den där genuina julkänslan ändå. 

På något magiskt vis. För att julen är magisk.

När man tillåter det.

Och inte hänger fast sig vid att den enda rätta julen är den absolut perfekta.

Ja, ni vet vad jag menar? 

När livet ändå envisas med att variera lite överraskande hit och dit - varför skulle inte jularna göra det?

Jag då? Jo, jag siktar in mig på den där katt-attityd-julen i år. 

Just i år blir det nämligen bäst så! Av orsaker jag inte kan något åt.

Och då gör jag det bästa av det jag kan göra något åt istället.

Och ändå tänker jag nog lyckas bjuda på en underbar julstämning, fantastiska julsmaker, och den rätta stämningen.

Men i år kommer jag ogenerat att fuska och gena där jag kan bara.....;)

Ska ni? Fuska? Ens lite?

BEKÄNNELSER...

- Besökte inte gammaldags julmarknaden i staden jag bor i av den enda orsaken att vädret var sådant att man borde klätt på sig en dykardräkt för att hålla sig torr. Regnet och blåsten gjorde att regn fanns överallt, i alla riktningar.

Att se mig på stan i dykardräkt är inget jag tänker bjuda på, så jag stannade hemma i stället.

- Istället gav jag mig ut på rövarstråt. Stal mig till några grenar av både tall och gran från staden jag bor i. Som mildrande omständighet kan dock nämnas att grenarna satt fast på träd som, av staden, gallrats från vägrenen - så det räknas inte! Egentligen hjälpte jag bara till att städa upp miljön! 

- Har  inte bakat lussebullar, eller något annat heller för den delen. Med andra ord har jag haft en oförskämt slö lördag. Föredrar förresten krokus i trädgården istället för dess frömjöl i mina bröd...

- Behärskar inte för fem sekiner att redigera mina foton. Kvällen skall jag viga åt att försöka förstå ens lite av fotoredigerandets underliga värld. Har tidigare laddat ner Photoshop's testprogram - men aldrig  blivit ett uns klok på det. Få se om jag upplever en uppenbarelse i kväll? 

- Tänker nu ge mig ut för att nätshoppa en julklapp åt mig själv. Fruktansvärt själviskt, men tar det som en lön för timmarna i köket inför den fantastiska julmiddagen jag har för avsikt att snurra ihop - i år också.

(som en vink till er alla - det är ni ändå värda...;))

- Och så tänker jag ta mig ett stort glas varm glögg, slänga fötterna på soffbordet och ta en rond med photoshop. Önska mig lite lycka till! 

 PoK

NÄR MAN INTE HITTAR GAMMALT...

...och skavt, då får man köra med nytt.

Även om jag kan sätta ner tid på att leta, snoka reda på gamla möbler som skriker på att få flytta hem till mig, så händer det ibland att man inte riktigt hittar just det man är ute efter. Inte på loppis, inte på auktioner, inte i antikbutiker. Inte ens på nätauktioner. Ingenstans.

Men när hjärtat blir lite extra varmt och klappar några extra slag för dessa möbler i rejält trä, och gjorda med gedigen hantverkarkänsla, men man hittar inte gamla sådana, då finns det ett ställe som räddar:

JUVITUOTE

Ett underbart ställe med nygamla möbler, där hittar man trärena möbler om man vill måla dem själv. Och antikmålade om man föredrar det.

Och framför allt så doftar det underbart av trämöbler och vernissa i butiken. 

Och liksom gammalt, men ändå nytt.

Under årens lopp har en och annan möbel därifrån hittat  hem till mig.

Och de ger den samma sammetskänslan under fingertopparna som gamla möbler ger.

Bara som ett alternativ.

Ett bra sådant!

NÄRVARO, HÄR OCH NU...

...det ser denna lilla älskade groda till att jag är. 

Närvarande. Här och nu.

För det mesta, men ibland känner jag att jag ännu mer borde lära mig att leva i nuet, att vara ännu mer närvarande. För vad betyder egentligen det som var - eller det som komma skall? 

Minns emellanåt min kloka, kloka mammas ord:

"Vad som hände igår kan du inte göra något åt, vad som skall hända i morgon vet du inget om. Det är här och nu som finns!".

Var det så att min mamma var långt före sin tid, och redan hade koll på det här med mindfulness - långt innan det ens hade ett namn?

Själv har jag blivit lite småtvungen att aktivt börja tänka i de banorna. När man känner att man inte räcker till åt alla, inte räcker till till allt som förväntas av en eller ens till det man vill räcka till för. 

Då kommer tankarna.

Varför skall jag grubbla över det som varit - jag kan ändå inte ändra på det?

Varför skall jag grubbla på det som (kanske) kommer - jag vet ändå inte, och kan egentligen inte förbereda mig, på en stor del av det som framtiden har tänkt skall tilldelas mig?

Kvar blir alltså att vara här och nu. Och njuta av det.

Jag försöker aktivt njuta av de stunder som är. Inte var eller kommer, utan just ÄR.

Har skrapat lite på ytan i det här med mindfulness, och även om jag kan tycka att det är lite svårt att finna det fantastiska i stunderna då jag kör hem i säckmörker, med en vind som rycker i bilen så att den normala körfilen känns aningen smal, och långtradaren som kommer emot stänker fem ton snösörja på min vindruta. Just DÅ kan det kännas lite kämpigt att njuta av stunden.

Men redan stunden därpå, när jag är hemma, när jag tänt ljusen, och står där i köket och skalar löken till pastasåsen, kan jag känna att just denna stund är bra, är viktig, och framför allt behaglig.

Och det är just de stunderna vi skall ta vara på. 

För utan att tänka hemskt mycket på saken, är det just så barn gör. 

De är just här och nu på ett naturligt sätt. Så det finns något att lära av dem.

Frågan är, när tappar vi den förmågan på vägen?

Förmågan att vara närvarande - i våra egna liv?

DEN DAGEN PÅ ÅRET...

...då jag alltid känner mig så liten! 

Det är bara så. 

Jag känner hur liten jag är i historien. 

Inte för att jag annars heller skulle vara så stor varken på mig eller av mig, men just idag blir det så tydligt på något sätt hur viktig historien är också för lilla mig. 

Och det vad jag är idag.

Vi känner alla någon som deltog i kriget för Finlands självständighet. Någons pappa, farfar, morfar, farbror...Historien blir så konkret så länge det är så. Det är för den allra yngsta generationen som det kanske inte är så.

Det blev också väldigt konkret för mig idag på min skogspromenad. 

Jag brukar nämligen på veckosluten gå ut i skogen som till vardags är träningsplats för militären. 

Överallt finns grävda sk "poteron" (en grop av ta skydd i vid kulregn) och det blir så visuellt att se dessa gropar, som nu i början av december, när första snön och höstfukten bildat en liten sjö av is-vatten-sörja i botten av dessa "poteron". 

Inte alldeles inbjudande att tänka sig behöva kasta sig in i en av dessa. 

Men å andra sidan, om alternativet är fiendens kula någonstans i en själv. 

Då är valet väl ganska givet. 

Min pappa deltog i kriget, två av hans bröder stupade.

Min svärfar deltog, hans ena bror stupade.

Båda blev sårade.

Skjutna - men överlevde.

Och om de inte kämpat? 

Ibland när jag ser bilder från djupaste och mörkaste Ryssland, kan jag inte bara låta bli att tänka:

tänk OM?

OM de inte kämpat, OM de inte trott, OM det hade varit annorlunda.

Så jo, en dag som denna känner jag mig väldigt liten, och ödmjukt full av beundran för alla de 

män, kvinnor och barn 

som då

kämpade och trodde 

och som gjorde historien till det vad vi har idag.

Och att känna sin historia är att känna sig själv.

För man är bara en litenliten del av det hela - men ändå en alldeles unik bit!