SLÖ LÖRDAG...

...fortsätter på temat lugn och ro, för i den här stugan har det varit slö och slapp lördag hela dagen. Det ser en seg förkylning till. Att man inte överdriver med aktiviteter utan får snällt finna sig i slappandets ädla konst.

Nu får tapetrullarna vila, penseln får vila och jag tänker vila. Senaste höst hade jag en sådan förkylningsmaraton, för att undvika det, så tänker jag verkligen nu lyssna på min kropp och ta det lilla lugna. Dricka te på färsk ingefära och krypa ner breved katten med en rejäl hög gamla inredningstidningar och en deckare som blivit på hälft.

Det bästa med att krypa ner i sängen är linnelakanen som jag hittade på HM, och som jag helt snöat in mig på. Det finns inget bättre att bädda med. Helt, helt underbara. 

Nu väntar jag ännu på mina linnegardiner, som jag skall hänga upp här i sovrummet, sedan ryker sommarstämningen från den här sovstugan. 

I vinter omger jag mig med linne, sammet och fårskinn.

I min rosa sovkammare.

Först skulle jag ha vitt på väggarna, inte alldeles oväntat eller hur. Sedan gled jag över till att tycka att grått skulle vara stiligt och stod redan med färgkoden i handen och köade för att få den nyanserad, när jag ändrade mig.

Puderrosa.

Ja! 

Trodde det knappast själv. 

Men nu är de där. Eller, väggarna har ju varit där innan, men nu är de ljust puderrosa.

Och jag tycker om det faktiskt.

Sängen är hemsläpad från IKEA, hittade faktiskt en gammal järnsäng i en antikbutik, men den var ganska smal (för att vara dubbelsäng) och fast jag är lite svag för gamla möbler, så ville jag ändå ha en  riktigt skön säng, med bra madrass.

Så ja, där väljer jag komfort framom skönhet 

(sade jag detdär???)

Men jo, så är det.

Däremot är det gamla linneskåpet gammalt. Riktigt gammalt. 

Tungt, rustikt - och helt underbart!

Bara låset är som ett mindre stall-lås och det funkar.

Nice!

I sovrummet finns kvar det ena av två inbyggda skåp. Tänkte först att jag skulle riva ut det andra också, men så blev jag sådär praktisk som jag någon gång kan bli, och tänkte att det kanske vore bra med en garderob också. 

Och även om jag kanske inte tycker att det är det mest vackra, så är jag just så tråkig att jag tänkte att den dagen jag lättar ankare härifrån så kanske köparna av lägenheten uppskattar att det finns lite förvaringsutrymme. 

Mest hänger mina kläder ändå på ett antal knaggar som jag gömt bakom dörren. 

Praktiskt, och faktiskt vackert på sitt sätt. 

Sovrummet sväljer inte så mycket mer än dessa två möbler, ett par nattduksbord och de inbyggda skåpen. Jag vill gärna ha lite utrymme att röra mig på också. 

Nu skall jag gå och brygga lite ingefärate till. Om det är gott?

Absolut inte!

LUGN OCH RO...

...är bland det bästa jag vet. Mitt jobb-jag har ofta många bollar i luften samtidigt, mycket människor omkring mig, telefoner som ringer. Full fräs. 

När jag kommer hem njuter jag helt galet mycket av att det är så där lugnt och skönt. 

Eller relativt lugnt i alla fall.

När jag var ung (alltså som ung-ung-utan familj) så hade jag lite svårt för det där stöket som fanns hos kompisar med familj, de med barn-familj-hela-tiden-nåt-på-g-stök.

Jag trodde aldrig jag skulle kunna leva, ha det så.

Men, men...ja så blev man då med karl till en början med...sedan med hund...med barn...med det mesta i djurväg mindre än häst...med katt(er)...med mera barn. Med barn kommer det kompisar, med flere barn kommer det ännu mera kompisar. Och min uppfattning av lugn och ro var plötsligt något man tidvis kunde få uppleva på utetuppen på stugan en regning sommarmorgon, då alla andra ännu sov.

Eller så plötsligt var det ju inte, 

till all tur kom det just så där smygande att jag inte riktigt hann märka att det skedde.

Numera, med bara en unge, en katt, en hund kan jag tycka att det är fasligt vad det är lugnt och ro-igt mest hela tiden. 

Skönt, onekligen, men jag är ändå inte riktigt van med det. Än.

Det är liksom bara EN unge (med kompisar) EN katt och EN hund. Det är liksom ingenting. Eller jo, de är naturligtvis massor för mig, men den där tjo-vad-det-är-livat-i-holken-hundra-i-glaset-hela-tiden-känslan lyckas de inte få till.

Ett tag här för en tid sedan, när storungen varit på middag och skulle åka iväg hem till sig uttryckte han:

- Vet du mamma, det är så skoj att vara här på "besök". Härligt med en tokivrig lillbrorsa, en kramsjuk katt och en vimsig hundvalp och en pratglad mamma. 

Men herregud vad skönt det ändå är att efter det få komma hem till sin egna, tysta lya.

Och jag kände så igen den känslan. Från länge tillbaka i tiden. 

Då när jag också kunde uppleva det just sådär. 

Och som jag igen börjar upptäcka på nytt. 

Det sköna i tystnad, lugn och ro. 

Man blir liksom tillbaka det man en gång varit.

Lika fast ändå inte. Annorlunda fast ändå samma.

Kanske det är så det skall vara?

GAMLA VÄNNER...

...är som det finaste vin - blir bara bättre med åren.

Just den stora sanningen har säkert någon annan kommit på innan mig, men jag kan bara humma, nicka instämmande och hålla med. 

Det finns något oerhört avslappnat och the-real-thing i barndomsvänner. Jag menar, det är ju liksom lite för sent att försöka komma med ett gott första intryck nu, så det är lika bra att stru...skita i det. För de här människorna vet ju redan vad jag är för en prick, vad jag går för.

Märkligt nog finns det de som, trots ovannämnda, valt att stå ut med mig år ut och år in. Och inte bara det. ÅrTIONDEN ut och in. Och ja, det är väl det näst starkaste efter urberget. 

Urgammal vänskap.

Och även fast man inte umgås sådär hysteriskt var och varannan vecka, så bara VET man att de finns där för en, och att man själv skulle gå genom eld och vatten för dem. 

När som helst. 

Till och med en söndags- sovmorgon. Och då talar vi starka känslor här!

Hon och jag blev vänner första rasten på den första skoldagen. Han och jag några dagar senare när vi märkte att vi hade samma väg hem. 

Och nu snackar vi tidigt 70-tal. 

Vi tre deltog i tiderna, lite senare 70-tal,  i sann ungdomsföreningsanda i frågesport. Och hade vansinnigt roligt. För vi hade gett oss i backen på att alltid leverera ett svar - oberoende om vi visste rätt eller inte.

På den tiden fick vi småilskna blickar av domare och medtävlande för att vi fjortisskrattade så vi doooooog.

Nu trettio år senare fick vi för oss att återuppta denna tradition.

Vad gör vi? As-skrattar så domare och medtävlande skickar småilskna blickar på oss och nu som då levererar vi svar på allt...trots att vi inte alla gånger har en blekaste aning om vad det är frågan om.

Och beter oss riktigt befriande fjortis fast vi faktiskt är förtis-plus. 

När vi sitter där med huvuden tätt ihop och gräver i våra kunskapsförråd, och fnissar och gapskrattar kan jag bara känna en sådan djup, innerlig, hjärtlig värme för att jag fått ha dessa underbara varelser som mina vänner i alla dessa årtionden. Ibland slumrande ibland mer vaket. 

Som livet är.

Men alltid lika hjärtligt, ärligt, äkta.

Ni är inte riktigt kloka - and I love it!

HORN I PANNAN...

...det är liksom inte alldeles ofta som det händer.

Att jag får horn i pannan. 

Ja, som ni vet, är jag ju den där lugna björken som enligt lillungen inte hetsar upp sig över småsaker.

Just idag vet jag inte om jag riktigt platsar på den platsen, men det är ju fantastiskt om det är så han ser på sin mor...;)

Fast inte idag då.

För nu känner jag hur det spänner under hårbotten, och små, små horn håller på att pluppa fram.

Det här med att bo i lägenhet är som sagt lite av premiär för mig, om man frånser lite vimsande under studietiden.

Så det där med besvärliga disponenter är totalt nytt för mig. Det är riktigt urpremiär liksom.

Men jag har blivit varnad. Säljarna av lägenheten, förmedlaren, grannar (alla jag talat med), alla har varnat. 

Och jag har redan fått lite försmak.

När jag bad om ett disponentintyg var det framkom att jag är ny ägare till lägenheten, fick jag svaret att jag kanske kunde skriva det själv, så skriver hon under sen...

-Eh??? Okej....?

I min värld finns liksom inte tanken att man skulle fixa något i sin lägenhet som skulle  f ö r s ä m r a värdet. Inte på en fastighet heller. Det är liksom inte riktigt smart. 

Och jag har förstånd nog att förstå att man anmäler ändringar i lägenheten som på något vis kan påverka bostadsbolaget. 

Helt fine with me. Jag har läst lagen om anmälningsplikt.

 Om jag flyttar på väggar var och varannan vecka, jo jag förstår att det skall anmälas. Om jag flyttar sovrummet till köket, och får för mig att slår upp ett spa i vardagsrummet, och väljer att kocka i tamburen i framtiden. Jodå, allt sådant går igenom min logiska-saker-scan. 

Men när den här människan kräver att jag skall komma med en fuktighetsrapport gällande mina sprillans nya gipsskivor i köket INNAN det sätts ett enda kakel upp, ja, då liksom f ö r s t å r jag inte riktigt idén...

  Att ringa mig och gå an med en attityd som om jag var minst kriminell i klassen trippelmord och stöld av Fort Knox guldreserver får hon små, små horn att börja sticka ut i min annars så släta panna.

Men vill hon ha fuktrapport, då skall hon få fuktrapport, även om det ju faktiskt ligger främst i mitt egna höga och alldeles egoistiska intresse att det inte finns fukt i köket - och inte någon annanstans heller.

*

Snickaren som jag ringde för att få fuktmätningen gjord, var först tyst en god stund...

- Halllååå??? Halllååå? hojtade jag i luren, för jag trodde redan han försvunnit.

- Ja......alltså förstod jag dig rätt, du vill ha en fuktmätning på dina nya gipsskivor??? frågade han, minst sagt förbluffad. 

- Eh, jo, ja, hmmm...jo! Jag skulle dessutom behöva ett intyg...?

- Muahahahhahhaaa, ett intyg? På dina nya gipsskivor? På att de är torra? Har du badat med dem eller nåt? Menar du allvar??

- Jo, krhmmm....jag   skulle   bara   behöva   ett    litet   intyg   här   nu. Pliiiiis???

Den glada snickaren dök upp här på kvällen och fuktmätte mina sprillans nya gipsskivor. Han kunde knappt hålla sig för skratt. Jag hade ju alldeles tydligt levererat dagen joke.

Nu skall jag bara servera "Ingen fukt gick att upptäckas"-intyget på silverbricka, så är vi alla nöjda.

Väl?

Logik är väl ändå tillåtet?

Fast man är disponent?

INFLYTTADE...

...är nu också de sista av växterna som stått parkerade ute i det som någongång skall bli en trädgård.

När gräsmattan här en morgon visade sig i vit skrud var det dags att rädda in olivträd och annat som inte riktigt förstår sig på det fina med frost.

Inte för att jag klandrar dem på något vis. Är inte själv heller riktigt redo för vinter än. 

Måste bero på flytt och renovering, men jag har liksom inte riktigt hunnit lapa i mig nog av sensommar- och höst för att stå där med öppna armar och ta emot vintern. 

Råkade liksom här en dag köra förbi en antikbutik sådär helt btw och därinne gick jag mest och tittade på trädgårdsmöbler och hade inte alls ögon för det som jag faktiskt skulle behöva nu.

Är på jakt efter ett skåp som skulle kunna svälja mina sockor, strumpor, strumpbyxor, undisar, tights, skarfar och dessutom ha små trevliga lådor för smycket och annat kvinnligt stuff.

Men nu fanns inget sådant där. Men gamla trädgårdsmöbler fanns där. Möbler som jag hade lite svårt att slita mig från.

Såg för mig hur de skulle sitta så bra på terassen, tillsammans med olivträden, och krukor av rosmarin och lavendel. Där kunde jag sitta med ett glas rött och en god sallad med goda vänner och njuta av kvällssolen medan tyllgardinerna, som jag tänkt inreda den större terassen med, sakta skulle dansa i kvällsvinden.

Oj, jisses så jag fick en längtan tillbaka till sommaren - så höstmänniska jag är. 

Hur skall jag klara mig över vintern? 

Min misstro till kyla just nu beror säkerligen på att en höstförkylning med hög feber taggat sig fast vid mig som en kardborre, och tillvaron under filtar har varit dagens grej liksom. 

Idag har jag inte gjort ett skit. 

Annat än drömt mig bort till sommar och värme. Måste bero på att jag tycker det är kallt fast värmesystemet är inställt på 24 grader. Jag skallrar tänder ändå.

Olivträden och jag är inne på lite samma linje här. 

Värme är bättre än kyla.

Just nu.

I väntan på att symbiosen med filten och soffan skall släppa ligger jag och ser ut över ett överbelamrat köksbord, då köket måste tömmas till en del pga kakelprojektet. Och ser jag åt annat håll ser jag en halvmålad trappa...ja, efterbilderna dyker upp här på bloggen - riktigt vilken dag som helst nu;)

Nu skall jag krypa lite längre ner under filten och bläddra i lite trädgårdsböcker - som om det skulle lindra min längtan efter sommar?

Hur länge kan det ta? Sju månader så är vi nästan där...

Yeah!

Tummen upp för det!