GAMLA VÄNNER...

...är som det finaste vin - blir bara bättre med åren.

Just den stora sanningen har säkert någon annan kommit på innan mig, men jag kan bara humma, nicka instämmande och hålla med. 

Det finns något oerhört avslappnat och the-real-thing i barndomsvänner. Jag menar, det är ju liksom lite för sent att försöka komma med ett gott första intryck nu, så det är lika bra att stru...skita i det. För de här människorna vet ju redan vad jag är för en prick, vad jag går för.

Märkligt nog finns det de som, trots ovannämnda, valt att stå ut med mig år ut och år in. Och inte bara det. ÅrTIONDEN ut och in. Och ja, det är väl det näst starkaste efter urberget. 

Urgammal vänskap.

Och även fast man inte umgås sådär hysteriskt var och varannan vecka, så bara VET man att de finns där för en, och att man själv skulle gå genom eld och vatten för dem. 

När som helst. 

Till och med en söndags- sovmorgon. Och då talar vi starka känslor här!

Hon och jag blev vänner första rasten på den första skoldagen. Han och jag några dagar senare när vi märkte att vi hade samma väg hem. 

Och nu snackar vi tidigt 70-tal. 

Vi tre deltog i tiderna, lite senare 70-tal,  i sann ungdomsföreningsanda i frågesport. Och hade vansinnigt roligt. För vi hade gett oss i backen på att alltid leverera ett svar - oberoende om vi visste rätt eller inte.

På den tiden fick vi småilskna blickar av domare och medtävlande för att vi fjortisskrattade så vi doooooog.

Nu trettio år senare fick vi för oss att återuppta denna tradition.

Vad gör vi? As-skrattar så domare och medtävlande skickar småilskna blickar på oss och nu som då levererar vi svar på allt...trots att vi inte alla gånger har en blekaste aning om vad det är frågan om.

Och beter oss riktigt befriande fjortis fast vi faktiskt är förtis-plus. 

När vi sitter där med huvuden tätt ihop och gräver i våra kunskapsförråd, och fnissar och gapskrattar kan jag bara känna en sådan djup, innerlig, hjärtlig värme för att jag fått ha dessa underbara varelser som mina vänner i alla dessa årtionden. Ibland slumrande ibland mer vaket. 

Som livet är.

Men alltid lika hjärtligt, ärligt, äkta.

Ni är inte riktigt kloka - and I love it!

HORN I PANNAN...

...det är liksom inte alldeles ofta som det händer.

Att jag får horn i pannan. 

Ja, som ni vet, är jag ju den där lugna björken som enligt lillungen inte hetsar upp sig över småsaker.

Just idag vet jag inte om jag riktigt platsar på den platsen, men det är ju fantastiskt om det är så han ser på sin mor...;)

Fast inte idag då.

För nu känner jag hur det spänner under hårbotten, och små, små horn håller på att pluppa fram.

Det här med att bo i lägenhet är som sagt lite av premiär för mig, om man frånser lite vimsande under studietiden.

Så det där med besvärliga disponenter är totalt nytt för mig. Det är riktigt urpremiär liksom.

Men jag har blivit varnad. Säljarna av lägenheten, förmedlaren, grannar (alla jag talat med), alla har varnat. 

Och jag har redan fått lite försmak.

När jag bad om ett disponentintyg var det framkom att jag är ny ägare till lägenheten, fick jag svaret att jag kanske kunde skriva det själv, så skriver hon under sen...

-Eh??? Okej....?

I min värld finns liksom inte tanken att man skulle fixa något i sin lägenhet som skulle  f ö r s ä m r a värdet. Inte på en fastighet heller. Det är liksom inte riktigt smart. 

Och jag har förstånd nog att förstå att man anmäler ändringar i lägenheten som på något vis kan påverka bostadsbolaget. 

Helt fine with me. Jag har läst lagen om anmälningsplikt.

 Om jag flyttar på väggar var och varannan vecka, jo jag förstår att det skall anmälas. Om jag flyttar sovrummet till köket, och får för mig att slår upp ett spa i vardagsrummet, och väljer att kocka i tamburen i framtiden. Jodå, allt sådant går igenom min logiska-saker-scan. 

Men när den här människan kräver att jag skall komma med en fuktighetsrapport gällande mina sprillans nya gipsskivor i köket INNAN det sätts ett enda kakel upp, ja, då liksom f ö r s t å r jag inte riktigt idén...

  Att ringa mig och gå an med en attityd som om jag var minst kriminell i klassen trippelmord och stöld av Fort Knox guldreserver får hon små, små horn att börja sticka ut i min annars så släta panna.

Men vill hon ha fuktrapport, då skall hon få fuktrapport, även om det ju faktiskt ligger främst i mitt egna höga och alldeles egoistiska intresse att det inte finns fukt i köket - och inte någon annanstans heller.

*

Snickaren som jag ringde för att få fuktmätningen gjord, var först tyst en god stund...

- Halllååå??? Halllååå? hojtade jag i luren, för jag trodde redan han försvunnit.

- Ja......alltså förstod jag dig rätt, du vill ha en fuktmätning på dina nya gipsskivor??? frågade han, minst sagt förbluffad. 

- Eh, jo, ja, hmmm...jo! Jag skulle dessutom behöva ett intyg...?

- Muahahahhahhaaa, ett intyg? På dina nya gipsskivor? På att de är torra? Har du badat med dem eller nåt? Menar du allvar??

- Jo, krhmmm....jag   skulle   bara   behöva   ett    litet   intyg   här   nu. Pliiiiis???

Den glada snickaren dök upp här på kvällen och fuktmätte mina sprillans nya gipsskivor. Han kunde knappt hålla sig för skratt. Jag hade ju alldeles tydligt levererat dagen joke.

Nu skall jag bara servera "Ingen fukt gick att upptäckas"-intyget på silverbricka, så är vi alla nöjda.

Väl?

Logik är väl ändå tillåtet?

Fast man är disponent?

INFLYTTADE...

...är nu också de sista av växterna som stått parkerade ute i det som någongång skall bli en trädgård.

När gräsmattan här en morgon visade sig i vit skrud var det dags att rädda in olivträd och annat som inte riktigt förstår sig på det fina med frost.

Inte för att jag klandrar dem på något vis. Är inte själv heller riktigt redo för vinter än. 

Måste bero på flytt och renovering, men jag har liksom inte riktigt hunnit lapa i mig nog av sensommar- och höst för att stå där med öppna armar och ta emot vintern. 

Råkade liksom här en dag köra förbi en antikbutik sådär helt btw och därinne gick jag mest och tittade på trädgårdsmöbler och hade inte alls ögon för det som jag faktiskt skulle behöva nu.

Är på jakt efter ett skåp som skulle kunna svälja mina sockor, strumpor, strumpbyxor, undisar, tights, skarfar och dessutom ha små trevliga lådor för smycket och annat kvinnligt stuff.

Men nu fanns inget sådant där. Men gamla trädgårdsmöbler fanns där. Möbler som jag hade lite svårt att slita mig från.

Såg för mig hur de skulle sitta så bra på terassen, tillsammans med olivträden, och krukor av rosmarin och lavendel. Där kunde jag sitta med ett glas rött och en god sallad med goda vänner och njuta av kvällssolen medan tyllgardinerna, som jag tänkt inreda den större terassen med, sakta skulle dansa i kvällsvinden.

Oj, jisses så jag fick en längtan tillbaka till sommaren - så höstmänniska jag är. 

Hur skall jag klara mig över vintern? 

Min misstro till kyla just nu beror säkerligen på att en höstförkylning med hög feber taggat sig fast vid mig som en kardborre, och tillvaron under filtar har varit dagens grej liksom. 

Idag har jag inte gjort ett skit. 

Annat än drömt mig bort till sommar och värme. Måste bero på att jag tycker det är kallt fast värmesystemet är inställt på 24 grader. Jag skallrar tänder ändå.

Olivträden och jag är inne på lite samma linje här. 

Värme är bättre än kyla.

Just nu.

I väntan på att symbiosen med filten och soffan skall släppa ligger jag och ser ut över ett överbelamrat köksbord, då köket måste tömmas till en del pga kakelprojektet. Och ser jag åt annat håll ser jag en halvmålad trappa...ja, efterbilderna dyker upp här på bloggen - riktigt vilken dag som helst nu;)

Nu skall jag krypa lite längre ner under filten och bläddra i lite trädgårdsböcker - som om det skulle lindra min längtan efter sommar?

Hur länge kan det ta? Sju månader så är vi nästan där...

Yeah!

Tummen upp för det!

NÄR DET VAR SOM VÄRST...

...eller överraskningar på vägen. Vilket som.

Renoveringsberättelse del 1 börjar här:

Det var så att jag i min naivitet tänkte att jag skulle flytta in i lugn och ro (muahahahahahaaa) och sedan med ro och eftertanke fundera ut vad, och på vilket sätt jag skulle renovera lägenheten så den skulle bli som jag ville.

Vad jag tyckte om i lägenheten var rymden, ljuset (på södersidan) och öppenheten. 

Vad jag inte tyckte om var de inbyggda garderoberna från 1994 då ekfeik var inochpop. Jag klarar inte av feik - om det inte är frågan om feik jag kan leva med (återkommer till det...). Men inbyggda ekfeik garderober platsar inte i den kategorin.

Jag utnyttjade mitt och andra kontaktnät till max och fick ett par killar att komma och riva ner denna styggelse till garderob en knapp vecka innan jag skulle flytta in. Då tänkte jag ännu att jag skulle kunna leva med det gamla golvet som klassades till jag-kan-leva-med-detta---men-bara-en-tid.

När sedan garderoberna var utrivna visade det sig att det 

SAKNADES GOLV UNDER SKÅPEN.

Vem, vem VEM, bygger så???

Snabbt var mitt dilemma om när golven skulle göras om löst.

Alldeles tydligt var det så att jag skulle göra om dem NU. Innan jag flyttade in om en vecka. En knapp vecka. 

Tack och lov har min äldre om möjligt ett ännu bättre kontaktnät än jag och kunde trolla fram en snickare på nolltid som lovade lägga nytt golv åt mig innan flyttlasset kom.

Detta var överraskning nr. 1.

Överraskning nr. 2 kom när köks"halvön" som stack ut från väggen som en vilsen blindtarm togs bort. Ja, jag behöver knappast upplysa er om att även under den saknades det golvmaterial.

Det gjorde det.

Och så saknades det tapet - också.

Inte för att jag på något vis sörjde tapeterna, de skulle ändå veck, men jag hade (även här) tänkt mig en lite mildare takt på renoveringen än vad som nu skissades upp för mig...

- Jaha,jaha, hummade jag när det saknades både golv- och vägg material lite här och där...

Det var vid den här tiden som lillungen och jag diskuterade det här med vilket  träd man skulle vara - om man nu skulle måsta vara ett träd. 

Lillungen tyckte att jag skulle vara en björk.

- Den är liksom alltid så där lugn, var hans motivation.

Hahahahahaaa....lugn, jo jag tackar.

Skulle jag just då träffat personen som kommit på den brillianta idén att skippa golv lite här och där så skulle jag minsann varit allt annat än lugn. 

Jag lovar!

Jag skulle ha förvandlat mig till en tornadodrabbad taggig en (busken, ni vet) på två röda sekunder.

Inte nog med det...

Jag visste redan ganska tidigt att jag inte vill ha övre skåp i mitt kök. Det är ett sådant där U-kök. Inte att förväxla med samma tanke som i U-land, utan mer formen liksom.

Jag hade tänkt att jag skulle ha kunnat ha kvar de gamla kaklen, i alla fall en tid, men tydligen hade den samma ansvariga mästaren som skippat golvmaterial under skåpen, tapet bakom skåpen också tyckt att det är helt på sin plats att lägga kaklen så där på ett ungenfär där i överkanten.

-Eh....det blir ju snyggt det här? Att lägga öppna hyllor ovanför? Förtjusande?!!

Jag menar, det måste ha varit väldigt, väldigt, få får i den hagen hos den vars beslut allt detta var...

Inte många indianer i kanoten, väldigt glest med mumintroll i Mumindalen.

*suck*

Så en rätt utdragen tid levde vi med skafferiet uppradat på köksbordet. 

Mat, leksaker och verktyg i en salig blandning.

Det fanns onekligen stunder då jag bara längtade mig sönder efter ordning och skönhet.

Den vackra flaskan med härligt, väldoftande diskmedel hjälper lite, men klarar liksom inte av att ensam skapa rätt stämning i köket...

Oj, jisses...bilden får mig att minnas de svettiga kvällar jag stod och knackade loss kakel efter kakel.

Där hade man inte sparat på krutet minsann. De satt fast som urberget.

Faktiskt så bra att då jag knackade loss kaklen så hände det sig att jag fick en rejäl bit gips-skiva med.

Kan ni gissa vem som sedan blev tvungen att förnya gips-skivorna i köket eftersom de såg ut som om de varit med om ett inbördeskrig. Minst.

Och jag var ändå försiktig när jag knackade loss dem! 

Och sedan hade vi taket...

Tror ni att det var målat där alla dessa inbyggda skåp varit?

Nå, näää....

Gissa om det var ens spacklat, ens grundgjort på något sätt. 

Nå, näää...

För att spara på fem minuters arbete då, så har man skippat allt grundarbete där man kunnat.

Till slut orkade jag inte bli upprörd utav alla överraskningar, 

utan tog snällt till pensel och roller och målade...och spacklade...och målade igen.

Ringde hantverkare som kunde ta över där mitt kunnande tog slut.

Så här efteråt känns det roande, men just då när man står där mitt i allt - då är det så där lagom roligt!

Allt detta onödiga jobb, bara för att någon slarvat - eller inte behövt göra det där lilla extra.

Jag måste medge, ibland blev det bara för mycket, och jag stal mig några renoveringsfria dagar nu och då på stugan. 

Med havet och skogen och tystnaden, som fick mig tillbaka till mitt lugna björkväsen igen.

Men nu tusen jävlar är jag på vinst när det gäller projektet lägenhet.

Yabadabadooo!

KAKEL...

...ja, ja, ja, jaaaa nu sitter de där de ska! På väggen i köket! Hurraaa!

Man väntar aldrig för länge på kakel, man väntar aldrig för länge på en hantverkare - men det här har nästan varit snudd på.

Men nu är de där. De skall ännu få lite fogmassa mellan sig och sedan, sedan börjar köket liksom lite likna ett kök. 

Det är ju sådär att ha hantverkare rännande hos sig, men just denna var av den mer pratsamma och roliga versionen. Att arbetet dessutom gick undan med rasande fart - och med kvalitativt resultat är ju ett vinnande koncept.

Mera sådana på marknaden - tack!

Men i det stora hela är jag rätt nöjd med de hantverkare jag varit i kontakt med under den här renoveringsresan. Både vad gäller lovade tidtabeller, kvalitet på jobbet och inställningen. Ibland hör man ju lite märkliga historier om hur kvinnor (fortfarande anno 2011)  inte blir tagna riktigt på allvar när det är HON som renoverar. 

Men det har jag alltså inte alls upplevt, vilket jag är väldigt glad för. Inte bara för egen del, (personligen är det ju skönt att slippa argumentera förstås) men även för att jag önskar att alla renoverande kvinnor skulle bemötas med samma respekt som jag upplevt att jag blivit bemött med.

Även om jag inte alla gånger haft full kontroll på alla saker, inte alla gånger varit sådär väldigt påläst utan stått där och viftat med händerna och låtit som en verbal fontän utan ett enda fackord i ordkaskaden.

Trots det har jag inte stött på en endaste en liten tillstymmelse till oseriöst mottagande. 

Inte ens den gången då jag upplevde det största av kaos. Både fysik och psykisk.

Själva flytten. 

När de svettiga männen stod på kö i högsommarhettan,  med famnen full med flyttlådor, och undrade försynt var de skall lägga dessa. Då min ordningssinne- och kontroll-knapp var liksom lite...i olag. 

Och jag stod där med lite hjälplös min och viftade med händerna, än en gång, som om de skulle kunnat ge mig en liten vink om vart lådorna skulle. 

Den stora greken som var en i flyttgänget log med hela sitt grekiska nylle och sade;

- I love when you do that things whit you hands.

-jaaa...ha...?

Kanske jag ändå får en del förlåtet för att jag är kvinna?

Hmmmm?

Kvinnligt eller inte, respekteras jag så respekterar jag.

Kanske det är just så simpelt?