...tog jag under weekenden då planet landade efter att två timmar tidigare startat från nollgradig, slaskig dimma. Känns på nåt sätt tröstande att tänka att våren bara är ett par timmar ifrån.
Eller är det att lura sig själv?
Sällan har jag fotat så lite när det funnits så mycket vackert att se på. Man vet liksom inte vart man skall rikta kameralinsen, det mesta är bara så vackert!
Det KAN också ha en annan orsak att mängden foton blev så få:
Det går helt enkelt inte att fota om man samtidigt skall vara dubbelvikt av skratt, det blir inte nåt av det!
Jag vet, för jag försökte...:)
Så jag valde att skratta - för med det sällskapet fanns det egentligen inget annat val...
Varenda ett fönster var vackert,
varenda balkong en skönhet,
varenda ett hus som en gräddbakelse.
Varenda ett slott magnifikt
(fast personligen hann jag bara med ett då...)
Varenda gräsmatta överströdd av bellis,
varenda körsbärsträd som en brud i rosa eller traditionellt vitt.
Madonnorna var på riktigt,
Bruksföremålen ganska påkostade,
iallafall på den tiden då denna fungerade som barnsläde...
Terasserna var öppna, solen varm, och vinden ljum,
vinet gott!
Och även om jag vanligtvis inte faller i trans av gula blommor så blir till och med jag lite svag av ginsten som blommade i var och varannat hörn.
Och jag vet inte om jag precis längtar mindre efter våren efter denna resa.
Men den är ju bara ett par timmar ifrån - eller?
Eller?
M.
