Härliga fredagskväll...
Har jobbat 12 dagar i ett kör nu, så en ledig helg kommer att sitta ovanligt bra!
När jag körde hem idag satt jag och lät tankarna flyga än hit än dit, sådär mållöst som de gör ibland när man har varit tvungen att hålla dem samlade en längre stund.
Tankar är som barn med spring i benen. En stund kan de hållas i styr, men sen tar springet över...;)
Jag satt och funderade på vad det är som gör att just mitt hem känns som mitt HEM (ni vet vad jag menar?).
Vad är det som gör att just jag trivs där. Nu tänker jag inte på de där kära varelserna som valt att bo och leva med mig, de har ju en viss bidragande orsak att jag trivs...utan det andra.
Varför tycker jag om blommor? För deras skönhets skull? Jo, naturligtvis, men också för att det är ett stycke natur som bor i mitt hus och som det inte går att skynda på. Det tar tid för knoppar att brista. Och det är en sådan underbar motvikt mot allt det hetsiga att inte kunna annat än vänta...vänta...vänta...och så plötsligt en dag: Är allt det vackra där när jag kommer hem från jobbet. Något långsamt och vackert har skett medan jag varit borta...
Lite samma filosofi tycker jag finns i gamla ting. Från den tid när saker gjordes med omtanke, omsorgsfullt, och det fick ta tid...Då det fanns en stolthet i det man gjorde. Nu räknas mångas yrkesstolthet i hur snabbt man får saker gjorda...inte alltid hur väl det blir gjort... känns det som ibland.
Och tid, det har vi ju precis lika mycket då som nu...
Jag har länge velat ha en gammal klocka, ni vet en sådan som tyst tickar *ticktackticktackticktack*
Som hos mormor eller farmor...hur lugnande är inte det...
Heheh, hos oss är det ganska sällan så tyst att man skulle HÖRA tickande...men när det nångång är det så tycker jag att det är så rofyllt...
Nu är det bara det att jag har ett alldeles litet, litet problem...
Jag skall få den att funka också - klockan min.
Jag köpte den på en nätauktion, och vi har ju "alltid" haft pendelklockor hemma när jag var barn, men jag har aldrig riktigt behövt sätta mig in i hur den är "kopplad"...
Nu har jag pendeln i lösvikt - och jag vet inte riktigt hur jag skall fixa dethär...hmm.
Får nog snällt ta ett samtal till den lokala urmakaren (vi har faktiskt en sån i byn:))...Tur för mig att han är en big fan of Gustav Becker klockor så...;)
Hemskt att medje; jag är en liten jäkel på att få teknik att funka (för det mesta), men när det gäller 100 år gammal mekanik så sätter jag tassarna i vädret.
Så är det bara.
Lite fredagssvammel blev det - igen.
Ha en skön weekend alla sköna därute i rymden!!!
Kram
M
