…här är min brors hund.
Han har flyttat till oss nu. Hunden alltså, inte brorsan.
Brorsan är nu intagen på sjukhus och hur allt kommer att bli i framtiden
är rätt så öppet - för oss alla.
Frågetecknen är många. Väldigt många.
När någon lider av en kronisk sjukdom som det inte finns bot för utan
varje försämring är ett litet steg mot det ofrånkomliga blir det
som att stiga på ett tåg. Ett tåg med många stationer att stanna på under resan,
men med en slutstation som alla vet vad den är.
Stationens namn som ändå är på ett uttalat sätt är outtalad,
eller på ett outtalat sätt uttalad,
men som alla vet ändå.
Man vet inte hur många stationer det finns på resan som stannar upp
färden, men resan går ovillkorslöst mot slutstationen.
Ingen vet bara hur länge resan tar.
*
Han är alltså dödsjuk, min bror.
Som alla, som varit i motsvarande situation själva, vet man att vid något skede
stiger man, som anhörig, på tåget som för någon kär mot…
…ja, vadå?
Den eviga vilan, döden, vad man vill kalla det.
*
Ingen vet bara hur länge den här resan tar.
Men vi vet att den är påbörjad.
Och jag har stigit på tåget som skall föra min bror. Dit.
För jag vill följa honom på hans resa.
Jag har varit med om det förr.
Att följa någon till döden.
Då, första gången visste jag inte vilken resa jag skulle vara med om.
Nu vet jag, och det gör mig på samma gång
trygg och trött - just för jag har varit med förr.
Jag vet hur det är att vara medresande på den sista resan,
även om den här resan säkerligen blir annorlunda än resorna innan.
Allas sista resor är individuella, just den personens alldeles egna resa.
För oss medresenärer är det samma och annorlunda på en och samma gång.
Vi behöver "bara" följa med. På vägen. Längs vägen.
Vi medresenärer har ju faktiskt en returbiljett...
För mig är det samtidigt en stor ynnest och ära att få vara med, men det
är också en resa som är väldigt svår och tung.
Oberoende hur tung den är för mig så är den värdefull.
Det vet jag.
Den är viktig. För oss båda.
Det kan hända att resan är kort, det kan hända att den tar längre tid.
Det enda vi vet nu är att resan har startat.
Tänkte så ni vet.
Att jag nu är med två hundar, och en medresenär på någons sista resa.
Stundvis kommer ni att få följa med.
Vi får se hur resan blir.
Det vet ingen. Inte just nu.
Så kastar livet,
det vet,
4 kommentarer:
Hej Maggi.
Med tårar i ögonen, läser jag om den resa som du nu är med på. Och jag tänker att den resan ska vi alla på, och att då få ha någon vid sin sida som medresenär en bit, är så otroligt värdefullt. Att din bror har dej vid sin sida under färden måste vara en stor tröst och en enorm trygghet. Önskar innerligt att er sista färd tillsammans trots allt ska bli ljus ♥
Varma styrkekramar till er båda.
/ Anneli
Jag sitter också här och gråter medan jag läser din text. Kom ihåg att säga till om du behöver stöd, det är en tung uppgift att resa tillsammans till Valhalla och komma tillbaka ensam.
Idag får min kära släkting besked hur det är ställt med honom och jag är jätte rädd för att hans resa här kommer att blir alldeles för kort på denna jord. Jag har alltid varit rädd för döden. Kanske det finns en kurs att gå hur man skall hantera det (det finns ju typ kurser för allt) så att jag inte skulle vara så panikslagen. En bra biverkning av att vara rädd för döden är den att jag älskar livet och vill ta vara på varje sekund. Inget tar jag för givet.
En jätte stor kram åt dig <3
Här är en till som gråter, för dig och din bror, hans hund, ja för att livet innehåller så mycket sorg och smärta. Så fint av dig att delta och stötta din bror på vägen, hoppas färden inte blir alltför smärtsam.
Många kramar till dig, fina Maggi / Åsa
Så tungt för Dig...men också så värdefullt att vara vid Din brors sida. Jag och min syster stod vår Faster väldigt nära. När hon var 103 år, efter lång tid med cancer, så kallade hon oss till sig för att "nu skulle hon dö och vi skulle tala ut". Där satt vi på var sin sida, höll Faster i hand och "talade ut". Vi pratade om våra år tillsammans, hur kul vi haft och vi fick verkligen säga hur mycket vi älskade varandra. Det tog några veckor med vak både natt och dag. Men allt betydde så mycket för oss. Alla slut blir inte riktigt så det vet jag mycket väl om men man kan försöka göra det bästa man kan...och det bästa av allt är väl att finnas där.../Lilla gummann
Skicka en kommentar